Skrivpuff, 11:e juni, 2018.

Ingenting.

 

”Känner du verkligen ingenting?”

Nej. Ilse blinkade två gånger. Allt var som vanligt. Förutom att hon låg där hon låg, oförmögen att ta sig nånstans. Eller röra på sig överhuvudtaget, bortsett från ögonlocken. Det borde vara frustrerande. Men Ilse kände ingenting. Inte ett dyft. Det var som om hon aldrig hade haft en kropp att kontroller, hur pass den nu lät sig kontrolleras. Ilse hade varit tveksam många gånger till om det var hon själv eller den biologiska maskin hon befann sig i som avgjorde. Nu hade maskinen Ilse mer eller mindre lagt av. Den var ett tomt skal. Enbart själen rörde sig skadskjuten i den.

Ett skarpt sken bländade henne innan läkare klickade av sin ficklampa och började klämma här och där på hennes kropp. Han tog upp journalen och ögnade igenom den innan han lät pennan raspa mot dess yta.

”Jag kommer tillbaka om en stund. Försök att inte ha alltför roligt under tiden!”

Ilses blick följde den gråhårige mannen tills han försvann i ögonvrån och ur sikte. Hon hörde hur dörren gnisslande drogs upp och gick igen bakom läkaren med en dov smäll. Nu var hon ensam igen. Ensam med sina tankar och utan intresse för den teve som rullade amerikanska såpor efter varandra på väggen mitt emot. Ilse hade aldrig tyckt om den sortens program. Det var personalen som ställde in kanalen utan att fråga, som om alla kvinnor var genetiskt programmerade att vara intresserade av samma sak. Men de testosteronstinna männen och de yppiga kvinnornas problem var löjeväckande. Ilse tyckte att kvinnorna betedde sig som om männen aldrig själva hade något att säga till om vem de utsåg till sin käresta. Den kvinna som kunde spela sina kort bäst, vann både mannen och pengarna. Ett litet tag, sedan var karusellen igång igen och en annan kvinna fick mannen. Sånt var inte livet, tänkte hon. Inte det riktiga livet. Det var fyllt av tillfälligheter, slump och enbart en liten del skicklighet.

Ilse var en sån där som hade haft allt. Snygg man, jobb som modell och en dyr villa i ett av stadens bättre områden. Men ett spindelbett under ett uppdrag för en modekatalog hade satt stopp för allt. Ingen visste med säkerhet att hon fått ett spindelbett där i bungalowen intill stranden men det var den enda teori som läkarna hade att gå på. Det som hade börjat med en lokal klåda på ena handleden, hade slutat med näst intill totalförlamning. Ingen förstod varför det gått så lång tid mellan bett och paralys, under en månad hade hon gradvis försämrats. Nu hade hon legat här i fler dagar än hon kunde räkna till. Tony hade dykt upp flera gånger om dagen i början, men sedan hade besöken glesats ut allt mer och nu hade hon inte sett till honom på länge. Hon tänkte på honom en stund. Kanske hade han träffat en ny? Ilse kände inget vid tanken på det heller. Det var som om ingenting berörde henne längre. Det var värre än att hon inte kunde röra sin kropp. Hon hade tankar, javisst. Men inga känslor. Vad det än var hon råkat ut för, så hade det gjort något med hennes psyke. Ilse blundade hårt. Hon måste få tillbaka känslorna. Annars var livet inte värt ett dyft. Särskilt inte i en stålsäng med höj och sänkbart reglage som hon själv inte kunde styra.

 

Inspiration Skrivpuff.

Advertisements

4 thoughts on “Skrivpuff, 11:e juni, 2018.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s