Misstänksam

 

 

– ”Skriv ärligt”, säger han och jag blir genast misstänksam.

Ärligt?

– ”Men ärligt?”, säger jag och suckar. ”Ska jag skriva ärligt? Det går ju inte.”

Men han är ihärdig, tittar på mig med bruna ögon som är lätta att drunkna i. Såna där ögon som ser ut att ha hela världsalltet skrivet över iris. Karlavagnen. Orions bälte. Skorpionen. Libra. Allt finns där. Kräftan också. Särskilt kräftan. Jag ser ner mot golvet. Adidasskor. Mer grå än vita. Det gungar och det beror inte bara på att tåget kränger sig fram från station till station.

– ”Men hur ska jag kunna skriva ärligt”, säger jag och låter min blå blick vila på en bergvägg som flimrar förbi mellan inristade repor på dörrarnas fönster, ”när jag inte ens vet vem jag är?”

Jag säger att den jag är alltid varit fel. Alltid behövt finjusteras, anpassas, tystas, fogas. Alltid haft fler brister än tillgångar. Något som måste döljas, inte avslöjas. Inte visas upp. Och vad detta än är, ska det hållas inlåst, dolt, gömt, bevarat.

Bruna ögon med stjärnor strösslat över näthinnan följer mina läppars rörelser.

– ”Jag skulle vilja…”, säger jag och låter min blick svepa över hans ansikte.

Han frågar vad jag vill och jag tvekar, får inte fram orden, tar sats och misslyckas. Hjärtat dunkar i takt med tåget som rycker fram genom förortens villor och miljonprojekt. Någon hostar. Det luktar bränt från bromsarnas ojämna tryck mot skenorna.

– ”Jag skulle vilja se på världen genom dina ögon”, säger jag. ”Låta min kropp fylla ut din och känna din själ blandas med min.”

Han frågar om det är det jag vill och jag svarar att det är det jag vill, eller nej, att jag tror det men inte är säker. Fast, jo. Eller nej… vänta… och jag säger att jag inte vet. Han lägger en hand på min axel. Den är tung och värmer rakt igenom den tunna blå syntetjackan med sina tre vita ränder. De bruna himlavalven ser på mig med sina glimrande stjärnor och han säger att det inte gör något. Man måste inte veta. Men man måste vara ärlig. Vara ärlig och följa sitt eget hjärta. Hur galet det än är. Då blir det äkta.

Precis så säger han innan han går ut genom de öppna dörrarna och försvinner bort i vimlet på perrongen. Själv står jag kvar och ser stationen glida bort mellan de inristade reporna från urbana poeters vassa föremål.

 

skrivpuff.

Advertisements

4 thoughts on “Misstänksam

  1. Så vackert, så vackert. Det där ögonen … Det låter som en total kärleksförklaring när “jag” vill se på världen genom de där ögonen. Tågresan är en så fin inramning, och jag kan tolka svaret, att man inte måste veta, men måste vara ärlig, som att det är viktigast att vara ärlig mot sig själv och andra, att kärleken kan ge plats åt det. Mycket bra ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s