Kvinnan vid havet

 

Det var en gång en kvinna som hette Ava. Hon bodde i ett stort hus invid havet. Varje dag kunde Ava se båtar guppa fram längs med horisonten. Om hon stod på sin balkong kunde hon känna de salta vindarna skölja över ansiktet. Samtidigt lockade den fram doften från vildkaprifolen som klängde runt metallräckets välvda spjälor. De dagar då hon hade tid att ta sin espresso där, tillbaka lutad i solstolen, med en croissant från konditoriet runt hörnet, mådde Ava som allra bäst. Hon skulle aldrig lämna det stora huset intill havet. Huset var hennes borg och där fick hon vara prinsessa.

Men en dag svepte en oroväckande kall vind in över land. Ava stod som vanligt på balkongen och samlade sig inför dagens inköpsresa till Milano. Vinden slet tag i kimonon som hon dragit på sig eftersom en bra dag alltid inleddes med ett stycke silke runt kroppen. Den här hade dessutom handmålade blommor som påminde om rhododendron i ljusaste rosa mot en kaskad av gröna blad. Ava var särskilt förtjust i den och var alltid försiktig för att inte spilla något på den eller råka spräcka någon söm om hon rörde sig för hastigt i den.

Den var några nummer för liten, men hon hade inte kunnat motstå att köpa den. Kvinnan i ståndet på marknaden i Kyoto hade skrattat och kommenterat Avas längd och bredd. Det hade fått rosor att slå ut på Avas kinder och hals. För att rädda sitt skinn hade hon bett kvinnan att slå in plagget i ett av de handmålade mullbärspapper som fanns intill olika set med tuschpenslar. Kimonon var till dottern, hade Ava sagt och struntade i att det var fult att ljuga. Nog skulle hon kunna ha en dotter. Men hon hade aldrig varit sugen på det där med barn. Dessutom gick det inte ihop med butiken och alla inköpsresor hon måste göra. Ingen av de män som hon brukade fastna för framstod som särskilt ansvarsfulla. Och det var precis så hon ville ha det. Inga allvarliga, trygghetssökande älskare som inte förstod varför hon måste åka jorden runt minst en gång i månaden. Helst oftare. Butikens lager sköter sig inte på egen hand, brukade hon få påpeka. Nej.

En man för Ava skulle vara säker i sig själv, stadig men ändå full av idéer och infall. Han måste ha sin egen tillvaro klar för sig och vara oberoende. Det gjorde ingenting om han hade drag av att vara playboy. De skulle ändå bara leka ett kortare tag. Sedan ville Ava vara för sig själv igen, dra sig undan och följa sina egna impulser helt utan någon annans inblandning.

 

Ava drog kimonon tätare omkring sig och gick in. Hon såg ner på sina bara fötter med de rödmålade naglarna. Hon hade tänkt ta sandaletterna hon köpt på Bali men insåg att vädret slagit om. Mörka moln tornade upp sig i horisonten. Det fick bli stövletter. Sandaletterna lade Ava ner i en skopåse och stoppade i väskan som någon vävt i klara färger i Thailand utan att veta att det var just hon som skulle bli dess ägare. Den fick Ava att känna sig som en fransyska som ledigt tog sig runt på marknaden någonstans längs Rivieran. Eller i Paris. En väska dinglande över armen. Stadig nog att bära dagens skörd av grönsaker och blommor tillsammans med en baguett och lite mjölk. Ava skulle ta det chica med sig när hon rörde sig i byn intill havet som nyss varit lugnt men som nu började röra på sig och mörkna…

 

Advertisements

3 thoughts on “Kvinnan vid havet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s