Marie

 

Det var den sjuttonde maj. Vi var ett gäng som gjort en grej av att fira vår vänskap just den dagen. Med åren hade firandet blivit alltmer avancerat. Från att ha varit en fest hemma hos någon av oss, hyrde vi nu lokal och tog in artister. Bjöd in fler och fler som inte hade med det ursprungliga gänget att göra men som på något sätt hade anknytning till oss eller kunde utgöra viktiga kontakter.

Alla skrattade och skålade. Ryggdunkningar. Kramar. Kindpussar till och med. Jag såg Majsan svassa runt på sylvassa klackar. Oscar i sina nedslitna loafers till den smoking han alltid hade på fest oavsett anledning. Magnus hade pekat på dem och frågat om skorna växt fast. Jag minns att jag vek mig dubbel och fick knipa för att inte kissa på mig när jag såg Oscars min. Röda blommor sprack ut på hans kinder och han stammade fram att lackskorna var hos skomakaren. Att han försökt hämta ut dem i tid men stoppats av en lapp på dörren. Mannen var på semester och butiken stängd. Oscar hackade ur sig en svordom och lommade iväg till baren efter en ny drink.

Oscar var en sådan där person som inte tålde skämt. Vi andra gjorde allt för att få honom att lätta upp och bjuda lite på sig själv. Men han började bara prata konstigt och se ner på sina fötter. En riktig tråkmåns. Drog alltid ner stämningen från hundra till noll på tio sekunder. Hade dille på siffror och statistik. Värdelös på social interaktion. Men gammal i gänget och bra att ha inför kommande investeringar.

Det fanns inte ett bostadsområde som inte Oscar kunde vaska fram kalkyler på inför eventuella investeringar. Hade värdet stigit eller legat stabilt de senaste tio åren? Hur såg det ut med den saken i grannområdena? Oscar visste svaret. Och jag behövde aldrig ge honom ersättning för besväret. Faktum var att jag gjorde honom en tjänst. Han hade en meningsfull syssla att utföra även på lediga stunder. Vi vann båda på det.

Jag vet inte hur han fick tag på Marie. Hennes långa svarta hår, slanka midja och ben som fick henne att likna ett rådjur som trippade fram mitt i skogen av iakttagande män. Hennes enda brist var att hon liksom Oscar saknade humor.

Jag såg henne aldrig skratta med när vi skämtade. Istället drog hon Oscar i armen och förde iväg honom bort från oss andra. Hon föreställde sig nog att hon var lite finare än oss andra. Lite mer kultiverad.

Det gjorde mig rasande. Jag kunde inte begripa att Oscar med talproblematiken hade låtit sig förföras av en kvinna som dissade hans umgängeskrets och mer eller mindre isolerade honom ifrån den. Henne ville jag lära en och annan läxa. Men först…

Med ett champagneglas i vardera handen passade jag på att smyga upp till Marie när Oscar var upptagen med att prata med några bekanta. Hur upplevde hon evenemanget? Bra, hade hon svarat och sagt att hon särskilt uppskattat trubaduren med sin akustiska gitarr. Jag hade leende ljugit att jag gjort det samma. Vi skålade sinsemellan och önskade honom all lycka i framtiden.

Jag gav henne komplimanger för hennes utmärkta svenska och berömde henne för att hon hade lärt sig vårt lilla, komplicerade språk på så kort tid. Väldigt imponerande. Inte ens drottningen hade klarat det under alla år. Marie hade sett på mig med förvåning och konstaterat att detta kunde bero på att drottningen säkert inte talade mycket svenska i hemmet med sina språkkunniga barn och make. För att inte tala om anställda. Och att Oscar däremot var kunnig i matematik, kurvor och diagram, men inte i språk. Franska var dessutom komplicerat. Inte ens de som hade det som modersmål behärskade det fullständigt. Därav rättstavningstävlingar i skolorna. Jag talade om för henne att det lät absurt att inte kunna sitt eget språk ordentligt. Hennes min fick mig att byta samtalsämne.

Jag sa att champagnen var frisk och inte alltför söt. Hon höll med. Jag sa att det hade en ton av gula äpplen och hon nickade imponerat. Hon sa att där fanns drag av rostat bröd och aprikosmarmelad. Jag sa att där också fanns smak av nougat och citrus. Hon sa att hon kanske inbillade sig men att hon tyckte sig känna lite honung. Jag sa att jag höll med. Hon sa att hon var förvånad över att en svensk uppfattade så många nyanser av champagne. Jag var frestad att lägga ena handen mot hennes svank och låta den andra handens fingrar röra vid de röda läpparna.

Jag såg att hon inte hade mer smink än så. Rött läppstift mot ett naket ansikte. Det måste vara något franskt, tänkte jag och lät blicken dröja en sekund för länge i hennes mörka ögon. Hon vek inte bort blicken. Rörde hon lätt vid läpparna med tungspetsen? Eller var det något jag fick för mig? Nog var det en signal?

Jag la handen på hennes arm och sa att det var trevligt att prata med en person som förstod sig på de små detaljerna i livet. Hon skrattade och vacklade till. Jag tog ett stadigare tag om hennes arm för att hjälpa henne hålla balansen.

De där skorna ser livsfarliga ut sa jag och nickade ner mot stiletterna. Hon svarade att den som ville vara fin fick lida pin. Så då är inte jag fin, sa jag och skrattade. Hon sa att det var jag absolut och att hon inte menat det så. Det fick jag inte tro. Att det var annorlunda för kvinnor. Att män som var chosefria var snyggast. Att de som var trygga i sig själva och sitt naturliga utseende var de som hon ansåg som mest tilldragande.

Jag tänkte på Oscar. Hans skor. Samma gamla smoking som började få slitna armbågar. Hår som hängde ner över ögonen. Säker bland siffrorna. Fullständigt inkompetent bland världens övriga inslag.

Vad såg hon hos honom? På vilket sätt var han tilldragande? Enkelheten i att dra på sig ett och samma varje gång det var fest? Eller att strunta i betydelsen av en regelbundna besök hos en frisör?

 

Inspiration Svart, från Skrivpuff.