Frieriet

Jag älskar ljudet av motorer, sa Young. Kalla mig gärna tokig, men jag gör det. Särskilt ute tidiga morgnar när det är lite folk ute och dagen är så där krispigt ny och fräsch som lakan som precis kommit ur mangeln. Det brummar och tjuter, pyser och gnisslar. Jag älskar det. Kan det betyda att jag är en stadsråtta? Fastän jag är född på landet? Jag hatar gräs, blommor och bin och sånt. Det är nog för att jag är allergisk. Jag vill så gärna ha en lya mitt i betongen. Några krukväxter i fönstren och kanske en eller två pelargoner på balkongen. That’s it. Det räcker för mig.

Jag visste inte att du manglar, sa Tugay. Säger du det för att jag ska förstå hur bra du skulle bli som fru? Men jag trivs inte i stan… jag måste ha gräs och blommor och skog och djurliv. Vi får diskutera det där, förstås.

Young skrattade. Tugay påstod att hon fått röda rosor på kinderna av förslaget och att det gladde honom. Det passade henne, hade han sagt och lagt ena armen om hennes midja. Han hade alltid velat ha en kvinna som kunde rodna. Det var vackert och känsligt, sa han. Young skakade av sig Tugays arm.

Du och jag…, sa hon, ta inte illa upp nu, jag gillar dig och så… Men det finns varken rim eller reson i sån konstellation.

 

Advertisements

4 thoughts on “Frieriet

  1. Det var tufft sagt av Young. Jag tycker också att hon ska tänka efter först. Att gilla en kvinna som rodnar känns lite mossigt. Fast det kanske inte var så han menade. Jag undrar hur det hela gick.

    Reson och konstellation rimmar, eller ☺?

  2. Pingback: Drömmen | Textlaboratoriet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s