Rörmokeriet

”Hur kan du vara så bra på det här med…  rör och sånt…?”

Ingegerd sneglade på mannen i den ljust bruna skjortan och det bakåtkammade håret. Det gick nästan att skära sig igenom doften av rakvatten runt honom. Ett plåster prydde den flyende hakan.

”Ja, man kunde ju inte tro att en kvinna…. Jag menar… det är ju en mans område det här med VVS… men du verkar ju onekligen skicklig med dina… små händer..!”

Ingegerd ryckte på axlarna och mumlade att det inte var något medfött, att det inte satt i X- och Y-kromosomernas specifika kombination utan att det var något inlärt. Uppövat. Inte ens särskilt tungt.

”Men badkar…”, protesterade mannen och granskade den smala kvinnokroppen i de marinblå arbetskläderna.

”Har du aldrig flyttat på ett badkar”, frågade Ingegerd och såg upp på mannen samtidigt som hon torkade pannan med ovansidan av handleden. Hon reste sig och rätade på ryggen. Trots sin fulla längd var hon tvungen att se upp mot mannen för att få ögonkontakt. Hon granskade honom. Max en och sjuttio. Sluttande axelparti. Nervös ryckning i ena näsvingen. Begynnande kulmage, likaså flint. Förmodligen inga barn. Hon hade inte sett några foton på barn på byrån i hallen. Enbart svartvita foton med softade vuxna människor med halva leenden och lagda frisyrer. Äldre släktingar, hade hon gissat. Han var inte den förste ensamme man hon stött på under sin karriär som rörmokare. Hon tyckte synd om dem. De satt där, helt själva i sina två rum och kök, med torftiga möbler och kala väggar. Hon hade alltid varit blödig. Det hade hon fått höra redan som liten.

”Du som är så duktig på rör”, sa mannen och tvekade en stund. ”Du kanske kan ta en titt på ett annat rör som jag har…”

Ingegerd tvekade lite och sa att det vore bättre om han ringde in ett nytt ärende. För fakturans skull. Han flinade, sa att han hoppats på en uppgörelse vid sidan om, eftersom det var ett så känsligt rör. Ett delikat dilemma… hoppas hon förstod…

”Du får nog förklara lite närmare”, sa Ingegerd och lade ner polygripen i verktygslådan. ”Jag har också lite brådis till nästa kund. Så det måste gå fort.”

Mannen släppte ifrån sig ett ljud som lät som ett kvävt skratt, men som lika gärna kunde vara nervösa kramper i andningsorganet. Ingegerd kände efter i fickan. Mobilen låg på plats i ena sidofacket på byxbenet. Ifall hon skulle behöva ringa efter ambulans. Det underliga lätet förvärrades när mannen förde med henne ut ur badrummet.

”Här borta är det”, sa han och pekade med handen mot en stängd dörr i hallen. ”Damerna först!”

Det gnisslade när Ingegerd tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Instängd luft slog emot henne och hon såg först ingenting på grund av mörkret därinnanför.

”Är det elementet här i sovrummet som är trasigt”, sa hon och kisade för att se bättre. ”Det ser inte ut att vara nåt större fel med det.”

”Nej, nej, inte det röret inte…”, sa mannen och släppte ifrån sig mer av det underligt kvävda ljudet eller astmatiska andningen. ”Det är ett helt annat… rör… ja, av en helt annan typ… det har liksom… stockat sig lite i det… tror det är vintern som fått det att köra ihop…”

Ingegerd stirrade på mannen som rörde sig närmare henne.

”Ja, du förstår, en annan blir ju sittande här hemma när det är snö och kallt ute. Det blir ingen fart på saker och ting då… och du som har så… fina… flinka händer… du tar i verktygen med sån finkänslighet… det är otroligt…”

Han tog tag i Ingegerds lediga hand och granskade den. Masserade den. Slickade sig om munnen. Stirrade in i hennes ögon. Grep hårdare om handen. Kastade ur sig ord om hennes skönhet, den späda kroppen, de smala benen, tunna armarna, modet i att befinna sig ensam hos främmande karlar, hade hon ingen hämning, var hon alltid lika villig?

 

 

”Jag vet inte vad som hände”, sa Ingegerd. ”Plötsligt var han bara på väg över mig. Jag fick panik och släppte verktygslådan rakt på hans fötter. Sen sprang jag ut därifrån, till bilen och låste dörrarna innan jag kunde köra iväg. Ja, sen ringde jag dig…”

”Fattar du vad som händer om det kommer fram att du har misshandlat en kund? Oavsett om han förtjänade det eller inte… Fan… jag trodde det var safe att anställa en kvinna i din ålder. Du är ju för fan över sexti! Tänk att man ska behöva skicka med en extra person ut på uppdrag. Det är inte klokt för fan! Och nu måste vi köpa in mer verktyg…”

”Nej.”

”Nej?”

Ingegerd såg ut genom fönstret. Vita ulliga moln drog fram som får på en äng högt uppe på den vårvarma himlen. Mannen i de mörkblå jeansen och den vita skjortan stirrade på henne men hon brydde sig inte om att besvara blicken, kände den bara bränna mot huden.

”Vi kan lika gärna avsluta det här”, sa hon utan att slita blicken från fåren. ”Du slipper mig, jag slipper sannerligen gärna dig. Men jag räknar med ditt stöd om det här går vidare. Du fegar inte ur. Det säger jag dig.”

”Du har ingenstans att ta vägen. Det här är en tuff bransch och de vill ha karlar. Inte lastgamla kärringar.”

Ingegerd suckade och reste sig.

”Tja, du får antingen rycka upp dig och ställa dig på min sida. Om du vill ha mig kvar vill säga. Ett påslag på lönen vill jag också ha.” Ingegerd gick mot dörren och lät den glida upp mot fikarummet där de andra satt och drack sitt eftermiddagskaffe. ”Men annars ska du se att jag klarar mig. Det kan ju inte bli mycket sämre. Jag trodde aldrig att du skulle vara en sån besvikelse till chef. Men där ser man. På ytan är du tuff. Därinnanför står det sämre till.”

Inspirerat av Skrivpuffs ord fjäsk.

Advertisements

2 thoughts on “Rörmokeriet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s