En kärlekshistoria

– Du är som en sån där jävla fontän, vet du det? Det sprutar ut skit ur käften på dej men sen händer ingenting. När man konfronterar dig så smiter du bara undan…

Det knastrade under Kjells fötter när han gick bort från huset. Vilde fick honom att stanna upp och vända sig om. Han ställde sig med armarna i kors och såg på henne med sina havsblå ögon. Det knarrade i läderjackan som såg missklädsam ut i solskenet och inte alls så där snygg ut som Vilde tyckt att den var kvällen innan. Då hade han kommit emot henne och lett så där som bara han kunde och svept med henne ut i trädgården. De hade hånglat tryckta mot äppelträdet och Vilde hade fått en sticka högt upp på ena skinkan som Kjell hjälpt henne dra ut i skenet av en mobil. Vilde hade som vanligt fått i sig mer av Cavan än hon tänkt sig redan tidigare på kvällen och hade inte mycket att sätta emot när Kjell gled in på festen och först spelat ointresserad men alltmer glidit mot hennes sida av rummet. Hon visste att det var fel, ändå hade hon inte kunnat stå emot honom. Det var något med det där rakvattnet… och Cavan förstås… han hade sagt att hon var sexig i sin röda klänning och hon hade rodnat och skrattande sagt att han alltid hittade på saker. Dessutom var inte klänningen röd, utan cerise, och han hade fyllt på hennes glas samtidigt som han såg henne i ögonen, tog tag i hennes hand och förde ut henne eftersom han ville ha henne för sig själv. Kjell hade studerat stickan och sagt till Vilde att det skulle vara bättre om de gick hem till henne eftersom hon inte hade några träd i sovrummet. Fnissande hade de smugit runt tomten, tryckta mot en häck som rev och slet i dem utan att de brydde sig om det. Kjell hade hyssjat henne när hon snavat på en kratta och fått ett skrattanfall. Det var viktigt för mystiken, hade han viskat i hennes öra, att ingen såg dem försvinna iväg. Sedan hade Vilde vaknat med minnesluckor ackompanjerad av huvudvärk samtidigt som någon smet ut genom sovrumsdörren.

– Hallå där…, sa hon och satte sig halvvägs upp i röran av täcken och lakan. Vänta lite…

Hennes röst lät tunn och raspig. Tungan smackade mot gommen och hon var tvungen att kisa ut i rummet för att inte ljuset från fönstret skar i ögonen. Hon reste sig och grep tag i sänggaveln för att inte tappa balansen när blodtrycket sjönk. Normalt skulle det där ha oroat henne men nu hade hon bråttom att hinna ifatt mannen som skyndade ut mot hallen.

– Hörru, ha inte så bråttom…

Vilde drog på sig morgonrocken och knöt bältet runt midjan samtidigt som hon ropade efter mannen som börjat dra på sig ett par svarta boots. Hon drog efter andan när hon såg vem det var.

Kjell… svaga minnesbilder började göra sig påminda som fick Vilde att känna stora röda blaffor brinna upp på halsen. Hon lade ena handen mot halsen som för att dölja dem.

– Va fan gör du, egentligen?

Mannen stannade upp och tappade skon som nyss dinglat i hans hand. Han såg skamsen ut och mumlade att han trott att hon sov och att han hade bråttom iväg på ett möte. Det hade inte varit hans mening att hamna där hos henne eller i vart fall inte att somna. Men han skulle skynda och sen skulle han höra av sig. Det lovade han. Vilde såg en guldring glänsa på hans ena hand och han skyndade att dra undan den som om han bränt sig på något.

– Jag förstår hur det här måste se ut, sa han, men jag lovar att det inte är som du tror…

Utan att säga något stirrade Vide på Kjell som drog på sig skinnjackan som legat slängd på trasmattan i hallen. Hon lät honom ta på sig skorna och öppna dörren. När han försökte stänga dem mellan dem tog hon ett steg ut i trappen och följde efter honom hela vägen ut på gården. Huvudet dunkade som om någon slagit henne med något hårt och hon antog att det på sätt och vis var sant.

– Du är så jävla feg, väste hon så lågt att hon nästan inte hörde det själv. Igår lovade du mig en massa saker och idag… ja, då drar du bara!

Vilde visste inte om det var sant. Minnena från gårdagen var inte alls som hon önskade. Faktum var att hon inte mindes mer än att de gått ut till äppelträdet och sedan smugit iväg från de andra på festen. Säkert hade han sagt något som fått henne att tro att den här gången… den här gången var det på allvar. Han var duktig på sånt, Kjell. Orden rann ur hans mun som len honung. Men sedan… Vilde hörde sig själv gå på om lögnaktiga fontäner och avsaknad av verkstad. Hon granskade honom. De svarta bootsen som behövde en omgång skoputs, jeansen, T-shirten som skrek ut något löjligt budskap om brylkräm och så den där skinnjackan som mindes luktat så gott kvällen innan. Den såg nu torr och sliten ut och knarrade i protest när Kjell ställde sig med armarna i kors som om han försökte inbilla Vilde att han var en orubblig tuffing. En karlakarl som hon aldrig skulle kunna kontrollera.

– Jag måste…, sa Kjell men blev avbruten av Vilde som sa att han var en sådan besvikelse att om han inte drog snart visste hon vad som skulle hända. Hon böjde sig ner mot marken och plockade upp några stenar från grusgången. Inte förrän nu kände hon hur de skar in i fotsulorna. Hon bet ihop för att inte visa att det gjorde ont nu. Nävarna knöts hårt runt stenarna i handflatorna. De skulle bli skärsår även där men det struntade hon i. Det enda hon brydde sig om nu var att låtsas hånflina mot mannen som sakta började gå baklänges ut mot gatan. Hon skulle aldrig klara av att kasta någonting mot den karln. När han försvann längs gatan sjönk hon ihop på gräsmattan. Den var fortfarande daggvåt och hon visste att den skulle blöta ner kimonon som hon köpt på en vintagemarknad i Köpenhamn. Men det fick vara som det ville med den saken.

One thought on “En kärlekshistoria

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s