oljudet

Skrot

Skramlet väckte Doris ur slummern. Hon satte sig upp och gnuggade ögonen innan hon svärande insåg att hon just i dag faktiskt sminkat sig eftersom hon tänkt ta sig in mot stan och göra ett par ärenden. Vattenfast mascara som visade sig inte vara så bombsäker som hon hade hoppats. Hon hade lagt sig en stund i soffan för att slappna av, kanske glo lite på teven och beta av ett avsnitt av den där serien hon följde på Netflix. Hysteriska fransmän som hjälpte andra än mer hysteriska skådisar att få jobb.

Doris var inte säker på om hon gillade den en eller inte, men kom fram till att den nog var rätt bra ändå och det fanns alltid anledning att putsa på franskan. Vad hon nu skulle ha den till som aldrig reste annat än i fantasin eller med hjälp av kommunaltrafiken. Hon skulle just luta sig tillbaka i soffan igen och mot bättre vetande vila sig i form inför uppgiften att skriva om Pompejis utbrott och följder ur ett genusperspektiv när det skramlade till igen.

Ett vasst, ilsket läte som kunde väcka de döda. Oljudet fick Doris att gnissla tänder och hon höll för öronen hårt samtidigt som hon försökte lokalisera dess ursprung. Balkongdörren stod på vid gavel och vinden lekte med muslingardinen som hon hängt upp i ett fåfängt försök att stänga ute flugor och andra irriterande insekter.

Doris stannade upp. Hon mindes inte att hon låtit den stå så öppen… normalt lät hon den stå en aning på glänt när regnet smattrade ner så som det gjort sedan kvällen innan.  Hon såg sig om i rummet utan att se något ovanligt. Datorn stod på soffbordet. Teven kablade ut vyer över Paris som kunde få vilket hjärta som helst att smälta. Spritskåpet var stängt och flaskorna lika orörda som alltid.

– Nej, men din lilla stackare, sa Doris och sjönk ner på knä ute i hallen. Hur har du fastnat i allt det här skrotet…?

Hon såg ner mot två ängsliga gröna ögon och förstod att ljudet inte bara varit plåtskräpet som skramlat utan även förtvivlade skrik från en tigerrandig norsk skogskatt. Doris förde sakta händerna mot trasselbollen och fick loss det som fastnat runt i djurets halsband och sedan snott sig runt dess kropp.

– Så ja… så ja…, lugnade hon katten innan hon lyfte upp den. Vad är du för en liten en…? Så smart av dig att ta dig in här och väckte mig så att jag kunde hjälpa dig… fy för allt skräp folk slänger omkring sig… lilla vän… jag ska hjälpa dig hem igen.

 

Text inspirerat av Skrivpuff.

2 thoughts on “oljudet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s