Vägval

– Det var bättre förr, sa Hilding och spottade ut en körsbärskärna i diket intill grusvägen.

– Ju förr dess bättre, eller?, sa Dana och stoppade in ett bär i munnen. Nä, sånt där snack ger jag inte en spottstyver för.

Hilding sa att det blivit så mycket skjutningar och bilbränder och stenkastningar och oreda i skolorna och frågade om hon inte hade märkt det. Det var knappt att han, trots sin imponerande längd på en och åttionio och gamla boxningskunskaper, inte vågade gå ut längre.

– Men nu är du ute, sa Dana och puffade till honom med armen. Är det jätteläskigt eller?

– Nej, självklart är jag inte det, Dana. Vi är ju ute på landet! Hit kommer inga såna där huliganer. Inga kriminella ungdomar eller utlänningar. Här finns inte en kotte att råna eller skjuta mot.

– Utom oss två?

 

Hilding började gå snabbare. Gruset krasade under hans skor med sina grova sulor som han alltid hade när de tog en längre promenad. Dana snappade tag i hans ärm och försökte hinna ifatt. Hennes gymnastikskor var inte längre läckert ljusrosa utan smutsiga på gränsen till gråa. Men det bekom henne inte. Inte här dit de kom för att slappna av och vara för sig själva utan stadens myller av stressade människor och förlupna själar.

– Du, kan du inte lugna ner dig lite… jag hinner inte med, sa hon och ryckte lite i armen. Är det för att jag inte håller med dig? Vill du att jag ska ljuga? Jag såg en dokumentär om Henrik den åttonde med alla sina fruar…

– Jaha, sa Hilding utan att slå av på takten. Vad är det med det då? En gammal galen knug?

– Ja, men där ser du ju själv! Det var inte bättre för. Hur många huvuden fick inte rulla för att det av nån anledning passade den där galenpannan att just de röjdes ur vägen? Ingen riktig rättskipning. Enbart chop chop, av med skallen på folk eller lite tortyr för att få fram bekännelser. Spelade ingen roll om du var rikt och mäktig. Kanske var det till och med farligare än att vara fattig?

– Men hur kan du jämföra den där galningen med dagens brottsvåg? Du är inte klok… nä, nu tänker jag gå hem. Körsbären är förresten slut. Du kan ta korgen om du vill. Jag vänder nu.

– Kan du inte gå med mig..?, sa Dana och tog korgen i ena handen och Hildings hand i den andra. Jag säger ju inte att det är bra som det är idag, bara att det inte var bättre förr… att gå bakåt är fel väg att ta. Du sa ju själv att du hatade att du inte fick skriva med vänster hand i skolan. Minns du hur det var? Sånt slipper de idag. Inte behöver någon gå barfota till skolan heller. Sommar eller vinter. Tack och lov.

Dana höll fast om Hildings hand medan hon talade för att få honom att stanna kvar istället för att rusa tillbaka. En vind blåste tag i hennes hår så att det flög in i hennes ansikte. Hon blev tvungen att släppa Hildings hand för att fösa undan det en gång så svarta håret. Hilding tog ett steg bakåt innan han stannade och såg på henne.

– Nå… vad säger du, ska du gå tillbaka eller följa med mig en bit till?

 

Inspirerat av Skrivpuff; spottstyver.

Advertisements

2 thoughts on “Vägval

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s