Åsna

 

Ett sken lyste upp i natten. Det kom plötsligt och oväntat.

-Åskar det?

Inge sprang till fönstret och kikade ut bakom gardinen och kikade ut. Månen lyste från himlen och stjärnor glimrade på avstånd. Allt såg ut som vanligt. Då såg han det. På andra sidan sjön flammade himlen upp i orangea lågor som slickade träden.

– Helvete, Gullan, det brinner vid Sandholmen!

Inge fumlade efter telefonen som stod dockad på fönsterbrädet och drog ett djupt andetag för att lugna ner sig.

– Va fan är numret nu igen, mumlade han för sig själv och stirrade ner på lurens knappar. Han kände sig som en åsna som glömt bort några enkla siffror. Just ja…

En torr mansröst hördes svarade änden.

– Hallå, vem är det som ringer?

– Inge från Mastbacken. Det brinner borta vid Sandholmen… ni måste skicka dit brandkåren. Fort!

Den torra rösten undrade vem som ringde utan att kommentera informationen om branden.

– Och vilken adress har du…?

– Men herregud, här brinner det och du undrar vem JAG är? Skicka nån illa kvickt. Det ser inte bra ut…. nu börjar till och med fåglarna dra sig därifrån… de lyfter i stora skockar… svanarna också…

Rösten fortsatte att tjata om Inges adress och till slut uppgav han den.

– Det var väl inte så svårt, sa rösten. Jag måste veta eftersom en del busringer hit. Brandkåren är redan på väg. Polisen också. Vet du om det finns några bofasta på holmen?

Det gjorde det inte men rösten sa att ambulans ändå var på väg dit.  Något hade startat elden och det kunde mycket väl vara människor som befann sig i området, att de campade eller så.

– Det låter inte klokt att nån skulle vilja campa nu när det är så här kallt, sa Inge efteråt till sin fru. Herrejäklars vilka galningar…

– Om nån nu gjorde det så kan det vara att de tände en eld för att värma sig. Sen gick det som det gick… för inte kan det väl vara på grund av klimatet nu igen? Det är ju inte ens varmt ute… Soligt, kanske. Men kallt… usch jag ryser…

De ställde sig vid fönstret och betraktade ljuset från andra sidan sjön. Inge lade en arm runt Gullan och tryckte henne intill sig.

– Det gäller allt att sätta värde på det man har, så länge man har det, sa han och kysste Gullans kind. Nu kan vi inte göra mer än att hålla lite koll. Det ska mycket till för att elden ska sprida sig hitåt. Men Svenssons gård ligger åt det håll det blåser… Jag ringer honom…

 

– Det var ingen fara med dom, sa han till Gullan som vred sina händer och spände upp axlarna mot öronen så att hon såg ännu äldre ut än hon redan var. Gå och lägg dig igen du, gumman, så kommer jag med kaffe sen. Det kommer att gå bra…

– Och barnen…?

– Svensson har inga barn…, sa Inge.

– Nej, jag menar våra. Tittar du till dom i sängarna? Jag såg till att de fick mat i sig igår kväll så de kommer inte att vakna…

Han fick föra henne mot sängen och lade täcket över henne. Inge strök med handen över hennes fåriga kind.

– Ligg kvar här nu. Jag kommer strax. Allt är bara fint…

Inge kysste henne på pannan och dröjde kvar en stund innan han gick ut till köket. Han tog papper och penna, satte sig på kökssoffan och började tänka. Om det blev som i Västmanland fanns det ingen annan råd än att lämna gården. Då gällde det att de fick med sig det som de behövde…

 

Inspirerat av Skrivpuff; åsna.

One thought on “Åsna

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s