Nog

 

 

– Jag vill att du ska ha de här gardinerna sa Sonja och tryckte över ett randigt bylte i gult och brunt i famnen på Sofia. De hade jag när Hannes växte upp. De satt i hans barnkammare och han älskade de där. Jag tror att Anton kommer bli lika glad i dem som Hannes var.

 

Sofia såg ner på gardinerna. Gult och brunt. Judas och avföring. Påsk och höst.

– Jag… vi har… inte riktigt bestämt tapeter än…

– Ja, men så mycket bättre för då kan ni ju utgå från de här.

Sonja klappade tyget och bredde på ett leende.

– Det är alltid en fördel att tänka på helheten! Det har jag alltid sagt.

– Men vi har tyvärr tänkt…

Sonja gick förbi Sofia och ut i köket utan att lyssna. Golvtiljorna knarrade under hennes fötter och hon brast ut i en klagosång över hur störande det var med gamla hus.

– Hade det inte varit bättre med något modernt? Hur vet ni att det här huset inte är fyllt med sån där asbest? Ja, jag frågar ju bara för att jag oroar mig över hur det påverkar Anton. Han är ju så liten… sover han?

Sofia nickade och sa att de måste vara tysta. Anton hade haft ont i magen sedan tidigt på morgonen. Det hade fått honom att skrika och kämpa sig svettig.

– Nu när han väl fått ro är det skönt om… Sonja?

 

Ett skrik skar genom tystnaden. Sofia suckade och skyndade mot spjälsängen som stod i rummet längst in.

–  Jag smög in tyst som en mus och då var han redan vaken, sa Sonja och plockade upp det gallskrikande byltet. Tyvärr tror jag att du ammar honom för ofta. Han blir överfull i magen. Se hur han har fått kräks på tröjan…

– Nu tror jag att det är dags för dig att gå, sa Sofia och suckade tungt medan hon tog barnet i sin famn. Och ta med dig de där gardinerna, tack. Jag vill inte ha dem.

– Men du tycker ju om sjuttiotalsfärger?

Sonja såg på Sofia med ett förvirrat uttryck.

– Jag vet inte var du har fått det ifrån, sa Sofia, men jag hatar det där årtiondet. Har alltid gjort. Dess unkna idéer och ideal som tog avstamp ur någon slags hycklande tanke på att alla måste se exakt lika dana ut. Brunt. Orange. Plysch. Annars fick de inte vara med och folk skrek att de svek kampen.

–  Var är Hannes? Jag måste prata med honom…

– Han är inte här. Du får ringa till honom men först får du gå. Anton behöver lugn och ro. Och du är väl mån om honom?

Dörren gick igen med en smäll.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Tyvärr.

3 thoughts on “Nog

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s