Brevet

Kuvert

J låste upp postboxen och kikade in. En bunt vita kuvert trängdes inne i den grå cellen i ena nedersta hörnet. J ögnade igenom bunten. Swedbank, förskolan, skolfoto, hyran och så ett med handskriven text. Till Johanna Johansson, Skebokvarnsvägen 37 B, Bandhagen.

Bokstäverna var skrivna med en snirklig handstil som gjorde det svårt att läsa. J kisade för att se bättre och höll brevbunten en bit ifrån sig. Det var ingen tvekan om saken. Brevet var ställt till henne och hon hade ingen aning om vad det kunde handla om.

 

Knappt hade J stängt dörren bakom sig förrän hon sparkade av sig skorna och lät handväskan dimpa ner brevid dem. Den sjänk ihop på trasmattan som om den vore en svart padda som släppte ut sitt sista andetag, sakta pysande. Hon fiskade fram läsglasögonen från översta lådan i hallen och slet upp brevet.

Kära Johanna,

Du vet inte vem jag är som skriver det här. Men jag har följt dig på avstånd i hela ditt liv.

J lät brevet sjunka och kände hur hjärtat så hårt att det skulle kunna hamra sig ut ur bröstkorgen när som helst. Hon drog ett djupt andetag och sjönk ner i en av fåtöljerna i vardagsrummet.

Det kanske skrämmer dig att jag vet vem du är, samtidigt som du inte har en aning om min existens? Jag vill förklara så att du förstår. Jag var ju gammal redan då. En medelålders tant, gift med fem barn. De övertalade mig att det jag sedan gjorde var för allas bästa.

Det kanske stämmer.

Men det var inte för mitt eget bästa.

Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig och ångrat mig. Jag har förstått att du har haft det bra hela tiden och att du inte vetat något om det som hänt. Det har varit en tröst. Men nu när jag ligger här på min dödsbädd vill jag ändå att du ska veta hur det gick till.

Det var inte så lätt på den där tiden. Min man var ständigt ute till sjöss och lämnade mig ensam att ta hand om barn och hushåll. Ja, barnen började bli stora då och kunde klara sig själva. Jag blev alltmer ensam hemma och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Så en dag när jag var inne på Konsum såg jag en lapp på anslagstavlan om en danskurs. Jag hade alltid velat lära mig dans. Min man Kurt var inte så förtjust i det. När jag såg lappen tänkte jag att det var nu eller aldrig. Trots att jag var mycket nervös tog jag mig dit ensam.

Du skulle ha sett hur vackert ordnat det var i lokalen! Det hängde banderoller där och skira gardiner i fönstren. Jag blev helt betagen. Trots att jag varit där förr var det som att stiga in i ett palats! I ena hörnet stod ett piano där en man spelade. När jag klev in slutade han genast och kom emot mig.

Han strålade och slog ut med händerna mot mig som om han väntat sig att just jag skulle komma. Det gjorde mig generad inte minst för att han var så stilig. Själv såg jag ut som en gammal tant. Trots att jag klätt mig i min finaste klänning kändes det som om jag hade städrocken på mig intill den här mannen. Hans ögon var som två djupa källor. Ja, det låter fånigt när jag skriver det. Men det var så. I dem såg jag hela universum och alla dess tindrande stjärnor.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Kuvert.

5 thoughts on “Brevet

  1. Pingback: Kemi | Textlaboratoriet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s