Jobbet

– Kan du inte intervjua den där förfärlige A.S., sa Harald och glodde på mig.

– Jag?

Jag kände hur mitt ansikte förvreds i en fåraktig grimas. Han var inte bara förfärlig, han var omöjligt att ha att göra med. Många kunde vittna om hur han tagit dem i nackskinnet efter en opassande fråga och mer eller mindre burit ut dem. Med ömma bakar fick de ta sig tillbaka till sina redaktioner igen och fabulera ihop något efter bästa förmåga.

– Ja, du, sa han. Du har ju sånt gott tålamod med folk.

Jag stirrade på honom. Tålamod? Var det för att jag inte gapade på som de andra när vi satt där pår redaktionen och hade våra morgonmöten?

– Ja, vi har ingen annan att skicka. Det får bli du.

 

 

Det gnisslade i träporten när jag tryckte upp den. Ljudet från mina skor ekade när jag gick uppför stentrappan som vred sig likt en spiralformad ryggrad genom byggnaden. Ett par trappor upp såg jag dörren med sina utsnidade speglar. Strindberg stod det med sirliga bokstäver på mässingsplåten. Jag drog ett djupt andetag innan jag knackade.

– Vem är det?

Rösten lät ung. Det gjorde mig förvånad. Ung, spänstig och… feminin…

– Vem önskas?

Jag såg upp och mötte ett par ljusblå ögon i ett runt ansikte. Ovanför pannan svävade en vit hätta och jag skrattade till. kvinnan såg på mig med ogillande blick, redo att trycka igen dörren framför näsan på mig.

– Förlåt mig, sa jag och harklade mig för att återfå sansen igen. Jag är här för att intervjua herr Strindberg.

– Intervju? Det har herrn inte sagt något om. Jag får tyvärr be er att gå. Herrn vill inte bli störd.

Jag vände mig om för att gå men hejdade mig mitt i rörelsen.

– Sa jag intervju… förlåt mig men det är en yrkesskada. Jag ska naturligtvis hälsa på min släkting.

Kvinnan stirrade på mig och en rynka bröt fram mellan ögonbrynen.

– Ja, du förstår, herrn är min mors kusin och jag är här för en helt privat visit. Fröken förstår att det är ett känsligt ärende…

 

Det small till mitt framför näsan på mig och kvinnan var borta.

– Fan, då, muttrade jag och gick slank ner för trapporna.

Intervjun måste bli av.

 

Jag halkade till på några löv när jag steg ut ur porten igen. En kall vind från norr drog tag i min kappa och jag svepte den hårdare omkring mig. Min blick svävade upp mot våningen med den låsta dörren.

 

Om jag inte kunde ta mig in den vanliga vägen, fick jag hitta på en annan…

 

Fasaden var smyckad med kolonner och festonger. Hängrännan var placerad i det ena hörnet. Jag studerade det noga. Om jag bara kunde ta mig upp till första avsatsen… där skulle jag sedan kunna gripa tag i fönsterblecket vid första våningen, trycka mig upp mot en fördjupning i fasaden och gripa tag i hans fönster. Jag såg att det stod öppet. Bakom det rörde sig tjocka, röda gardiner i draget.

Det var lätt att suga tag i rännan och klättra uppåt med fötterna mot väggen. Jag kände mig som en spindel. Fick jag bara till den här intervjun skulle jag snart landa en viktig post på redaktionen. Det kände jag på mig. Bara nu någon inte såg mig…

Inspirerat av Skrivpuff: intervju.

august

En snabb skiss för dig, Ljusletaren. 🙂

4 thoughts on “Jobbet

  1. Du är inte bara duktig på att skriva utan är duktig på att skissa. Fortsätt med att visa dina alster till dina braiga texter som jag gillar så mycket. Tack för den fina texten och tack fös skissen *tumme upp* Sedan de vanliga orden … vill veta mera/ kram

  2. Fantastisk och spännande berättelse! Jag känner atmosfären från anno dazumal.
    Jag som just nu läser Niklas Natt och Dags 1794 (förra boken var såå bra och dessutom hans debut), menar att du skriver med samma fina dåtidskänsla och trovärdighet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s