Korridoren

Fortsättning på Experimentera.

…vid sidan om sig hittade Eri en smal garderobsdörr som hon aldrig sett förut. Nyfiken drogs hon mot den och kände hur handen slöt sig om det kalla mässingsknoppen. Ett klick hördes innan dörren gled upp med en svagt jämmer.

Eri tappade andan när hon såg in bakom den. En smal korridor dolde sig därinnanför och dess väggar hade målade motiv av storkar i vatten, gungande damer med pösiga kjolar, lustigt höga frisyrer uppvaktade av män i shorts och strumpbyxor. Träd av exotiskt slag och blommor och frukter som Eri definitivt aldrig sett förr och därför antog var påhittade. Figurerna såg ut att röra sig, som om de levde. Hon tog ett steg in, vände sig om mot sovkammaren och tvekade innan hon fortsatte vidare. Dörren gled igen med en dov smäll.

Det blev mörkt. Så mörkt att Eri fick treva sig fram med hjälp av händerna mot väggen. Hon gled långsamt framåt med fötter hela tiden i kontakt med golvet. Det smala rummet verkade aldrig ta slut.

Bakom sig hörde hon rösten ropa ut i högtalaren igen att alla besökare nu måste gå, för museet stänger. Ljudet lät inte mycket högre en ett mumlande.

Eri stannade upp och såg sig om. En svag strimma ljus strilade in i en glipa mellan väggen och dörren. Hon borde gå tillbaka men fötterna löd henne inte. Istället tvingade de henne längre och längre in i byggnaden. Snart syntes inte längre någonting av garderobsdörren bakom henne. Framåt var det becksvart.

Eri började sjunga för sig själv för att hålla modet uppe. Hon hoppades att sången skulle få hennes kropp att lyda henne igen men inom sig visste hon att det inte skulle hjälpa. Hon hade gett sig av in i en del av huset där hon inte fick vara. Ingen kände till att hon var där.

Det hade börjat som ett kul experiment, bara för att se hur pass bara väktarna gjorde sitt jobb. Men det slog fel. Hon suckade när hon insåg att personalen antagligen hade packat ihop sina saker och rusat vidare till sina riktiga liv. Det kurrade i magen.

Så dumt att hon hade skolkat från skolan just idag.

Och så dumt att hon inte ätit av den där panerade fisken och de kokta potatisarna med sina hårda, tjocka hinnor omkring smaklöst snor. Nu skulle hon inte få mat förrän tidigast efter att museet öppnade igen. Morgonen efter.

Eri suckade och säckade ihop mot väggen. Där satt hon en lång stund och funderade över vad hon skulle ta sig till.

– Jag har väl inget annat alternativ än att fortsätta framåt, muttrade hon och reste sig upp för att hasa vidare.

 

Det tog en lång stund innan hon nådde gångens slut. Eri kände på dörren framför sig. Låst. Hon slog med nävarna mot den och skrek. Ingenting hände. De sista ur personalen hade lämnat byggnaden. Hon skulle bli fast i korridoren över kvällen och natten. Det förstod hon nu.

 

Inspirerat av Skrivpuff: definitivt.

3 thoughts on “Korridoren

  1. Pingback: Skärgården | Textlaboratoriet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s