Skärgården

Fortsättning från Korridoren

Eri bestämde sig för att försöka sova. Hon blundade hårt och tvingade sig själv att tänka på hoppande får. Men de ville inte ta sig över staketet. Istället sprang de in i det och landade i en stor hög. Hon slog upp ögonen igen.

Det var fortfarande lika mörkt omkring henne som tidigare. Men nu såg hon en springa lysa i dörren.

– Ett nyckelhål, utbrast hon och tryckte ena ögat mot det som om hon skulle kunna få hjälp ut ur korridoren på det viset.

Men rummet på andra sidan var tomt. Någonstans hade någon glömt en lampa som lyste upp rummet. Eri kunde se att det var en kammare hon aldrig sett förut, trots att hon gått igenom hela byggnaden och kände den utan och innan.

Rakt fram stod en säng, bäddad som de två andra som besökarna kunde se, med vita lakan och ett överkast med broderade mönster. Golvet hade trätiljor och en matta med persiskt mönster bredde ut sig över det. På ena sidan om sängen stod ett sminkbord med en spegel och flera dosor och flaskor. Över en stol framför det hade någon kastat ifrån sig kläder. Nedanför stod ett par svarta kängor med låt utsvängd klack och snören som spändes runt hyskor längs med skaftet.

En svag doft av mat trängde genom hålet till Eris näsa. Hon drog in doften och kände hur det kurrade i magen. Det tog en stund innan det slog henne att det inte borde lukta mat i museet, särskilt inte vid den här tiden. Om det inte betydde att någon fanns kvar i huset. Eri började skrika och banka på dörren igen.

 

Hon stod så en lång stund och tänkte först inte ge sig förrän den som lagade mat hörde henne. Men när det började ömma i händerna så mycket att hon inte klarade av att slå dem mot dörren längre gav hon upp och sjönk ner på golvet igen. Utmattad lät hon ögonen falla igen.

 

Ljuset från dörren när den öppnades föll rakt i ansiktet på Eri och hon satte sig genast upp och utbrast i en lång harang av ursäkter över att ha smitit in där hon inte borde vara. Men rösten som svarade lät inte som en ilsken vakt. Den verkade inte ens irriterad. Eri såg upp och mötte ett par klarblå ögon i ett blekt ansikte omramat av ljusa lockar.

– Vem är du, frågade flickan och stod med munnen öppen som om hon inte förmådde att stänga den igen.

Eri kom upp på fötter och satte ena foten utanför dörren för att inte riskera att bli inlåst igen. Hon svarade inte på frågan och flickan frågade henne igen och sa att om inte Eri svarade så skulle hon ropa på en av mannarna i huset.

– Du har ingen rätt att vara här, sa hon och drog i Eris arm.

Eri kände hur flickan nöp henne hårt i armen och drog den till sig.

– Sluta, sa hon och såg tillbaka mot garderobsdörren som nu var stängd. Jag vet att jag inte ska vara här, men jag kommer inte ut. Jag hamnade i den där korridoren och så stängde museet och alla gick hem.

– Museet? Gått hem? Vi ska snart till skärgården men Tilly i köket blir kvar och det blir även stallmästaren. Och några fler.

 

Flickan såg på henne med en förbryllad min och pannan i djupa veck.

– Om pappa får se dig här blir han vansinnig, sa hon och satte armarna i kors över bröstet. Varför har du så… konstiga kläder?

– Tala för dig själv du, svarade Eri. Du ser ju ut som om du kommer från artonhundratalet eller nåt.

– Vad är det med det då?

– Det är kanske lite… töntigt?

 

Inspirerat av Skrivpuff: bildinspo.

2 thoughts on “Skärgården

  1. Vilka underbara svängningar din historia tar. Älskar det du skriver om målningarna på väggen och så mycket mera. Helt plötsligt öppnas dörren och vi är inne i ett annat århundrade. Bra och bra och varma applåder. Längtar redan till nästa avsnitt / kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s