Dagbok

 

Jag förstod aldrig varför du gjorde det. Varför var du tvungen att skiva in i dig i armén? Den förde bort dig från mig den åttonde augusti 1914. Då hade du bara lite över en månad kvar i livet. Vi såg dig aldrig mer.

 

August, varför gav du dig av? Varför lämnade du ditt måleri, dina barn, din familj? Var det för att rädda ditt land? Dess människor? Din frihet? Du blev berövad din frihet. Din familj. Din konst.

 

Din kolorit var så stark och klar. Du använde färgerna lätt och kraftfullt på samma gång. Lystern i verken gick ingen förbi. Jag har aldrig träffat någon som inte förälskat sig i dina verk. Du kunde skildra en helt vardaglig situation och ändå få den att framstå som om den illustrerade ett visuelt mirakel.

Du målade av mig två hundra gånger. Minns du det? Du var som tokig i mig. Du sa att du älskade min profil. Den starka näsan. De mörka ögonen. Mina kraftiga ögonbryn och släta panna. Du sa att du inte kunde få nog av att se på mig. Jag minns din röst när du sa det. Len, vänlig och toppat av ett klingande skratt. När ändrades det? Var det i Tunisien?

Var det något Paul eller Louis sa? Eller hände det något där som du inte berättade för mig? Två år i Norra Afrika, sedan rusar du till militären och kastar sig i dess blodtörstiga famn. Visst förstår jag att vi behöver försvaras. Det gör jag, tro inget annat. Men var det din uppgift? Var inte ditt kall att återge världen så vacker som möjligt? Inte klä den i blod och lidande…

Det var förstås Frans som övertalade dig. Hans år som frivillig värnpliktig gjorde honom besatt av hästar. Du skulle förstås också få lära dig om att rykta och betsla en häst, rida på rygg. Det skulle ge dig en berusande maktposition att sitta där uppe och se världen från en annan vinkel? Visst var det så?

Du skulle säga att jag var bitter och orättvis om du var här nu. Jag känner dig.   Det enda jag har kvar nu är dina tavlor. I dem finns du. Samtidigt är det så tomt här. dina barn saknar dig. I början frågade de efter dig varje dag. Men det har glesats ut med tiden. Jag vill inte att de glömmer dig. Jag vill aldrig glömma dig. Jag vill hålla fast vid känslan av ditt mjuka bruna hår som kittlade mina fingertoppar när jag drog handen genom det. Du skrattade alltid och föste bort min hand. Du sa att jag förstörde din frisyr, fick dig att se tokig ut och så gjorde du en grimas som fick mig att brista ut i gapskratt.

Ibland skruvar jag av korken på en av dina flaskor i ateljén och drar in den stickiga doften från terpentin. Då minns jag dig bättre. Minns hur du kom ut därifrån, iklädd en målarrock som borde varit vit men som täckts med färgfläckar. Du såg ut som en regnbåge. Vet du det? Sa jag det till dig? Ditt ansikte strålade fastän jag såg att du var trött. Det tog på krafterna att stå vid staffliet hela dagarna. Samtidigt…

…samtidigt såg jag en glimt av det där djuriska inom dig. Det dök upp helt kort, särskilt när du var uppspelt över ett nytt motiv som du arbetat hårt med. Var det anledningen till att du drevs bort från mig? Jag får aldrig veta det nu. Inte i det här livet. Kanske möts vi igen. Jag hoppas det. Till dess fortsätter jag anteckna mina minnen av dig. För barnens skull, för min egen.

Kanske också för din.

Din älskade Lisbeth

3 thoughts on “Dagbok

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s