Invid skarven

Det är märkligt att själens frånvaro inte gör något för kroppens konsistens. Känner på dig där du nu ligger! Du känns precis som du alltid har gjort. Lite kallare bara. Lite blodfattigare. Lite tystare…

Musklerna finns där under huden, likaså skelettet och senorna. Spänstiga och orubbliga.

Ändå… Vad är det som försvinner när vi dör? Det där som ger värmen eller om det värmen som gör att vi har en själ? Är det kroppens sammansättning som ger en själ eller är det själen som gör kroppen till en människa. Om det är det där senare, vad händer då med den när kroppen faller ihop och dör? Tar vår barmhärtige gud emot den eller försvinner den iväg till en ny kropp? Ett nytt liv? Om det är så att den reinkarneras, varför minns vi då ingenting av liven före detta?

Hallå, du som ligger här på britsen i väntan på att bli återförd till jorden du kom från, vad händer dig nu? Kan du berätta det? Ge mig en liten vink eller vad som helst. Låt en tå rycka till eller ett finger. Ett fladder i ena ögonlocket är väl inte för mycket begärt som svar på min fråga? Ändå ligger du där stum och vill inget säga. Du som en gång var men nu är borta. Allt du tog med dig som var ditt, dina ögon, minnen, hörsel, känsel, smak… din karaktär… din syn på livet… det är borta nu… kan aldrig mer komma tillbaka. Ack… vi som trodde vi var historiens krona, att vi aldrig skulle lämna vare sig ungdomen eller livet bakom oss… här är vi nu, vid vägens ände, trots allt…

ack och ve vad jag känner mig sentimental och önskar att jag tagit tillvara på allt vi hade tillsammans och alla de stunder som nu är borta och aldrig mer skola komma till mig. till dig. till oss. Till… någon….

Det jag tog för givet revs upp och försvann. En dag kommer denna dag ligga långt bak i tiden och ingen minnas den. Ingen vet att jag tog den så för given som många andra gjort före mig…

och du likaså… vi tror att vi lär oss mer och mer men gör om samma misstag om och om igen… om jag bara inte hade… om jag bara hade…

Om jag hade varit sann mot mig själv och tänkt efter lite så hade jag inte behövt ångra så mycket i denna stund som jag gör nu och du hade inte legat där kall utan att först veta om hur mycket du betydde för mig och de som fanns omkring dig. Men nu är du där, oåtkomlig, och kommer aldrig tillbaka. Du tillhör en annan värld nu. Jag kommer efter. En dag. Bara inte nu. Bara inte nu…

 

Inspirerad av Skrivpuff; Konsistens.

2 thoughts on “Invid skarven

  1. Vemodigt. Sådant är livet. I ungdomen tar “man” så mycket för givet, funderar inte över sakernas tillstånd. Det ångrar jag nu. Viktigt att berätta för ens käraste hur mycket de/han/hon/hen betyder. Oftast gör vi inte det förrän det är för sent. Jag tänker att t.ex. min mamma inte är borta trots att hon är död, utan att hon finns inom mig. Precis som jag fanns i henne innan jag föddes.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s