Hålet

Ensamt här

Så ensamt och otäckt jag vet inte vart jag ska ta vägen

Hjälp mig någon… vem som helst….

Hjälp mig..

Jag är kall… så kall och så ensam att det vore en välsignelse att umgås med lepran. Parian. Vad som helst. Bara inte så här.

Jag suckar men det hjälper inte.

Släpper ut tunga andetag, drar in ett nytt… försöker få nya krafter men allt sipprar ur mig igen och gör mig inte stark nog att ta mig härifrån.

Detta svarta mörka hål… fuktigt… rått…

Jag hör hur det droppar någonstans.

Plopp. Plopp. Plopp…

Jag vet inte var det droppar. Hör varifrån det kommer men vågar inte ta mig dit. Vill inte. Otäckt, så otäckt, att vara ensam i mörkret.

Har famlat runt med händerna. Ojämn, kall sten mot min hud. Ingenstans en gnutta ljus. Ingen kommer hit för att se hur det är, höra hur jag har det. Fotsteg klampar förbi utan att stanna upp.

Hur hamnade jag här? Var det av egen fri vilja eller drevs jag hit? Så länge sedan att jag inte längre minns.

Sitter ensam och kurar. Kan inte resa mig. Törs inte. Slår huvudet om jag försöker.

Sätter ner händerna framför mig, försiktigt, känner den kalla ytans ojämnheter mot handflatorna. Det sticker och rispar.

Trycker mig långsamt upp på alla fyra. Inget tar emot än så länge…

jag trycker mig upp lite till… lite till… vågar resa mig upp på smalbenen… känner med händerna ovanför huvudet. De famlar i luften.

Tomt. Ingenting där. Inget tak, ingen bergvägg fylld av stalaktiter… jag hoppas att jag kan… försöker… trycker mig vidare uppåt…  inget tar emot… utom jag själv. Jag vill inte… törst inte… vågar… in… kanske… ja, jag vågar ta ett litet steg fram med foten… känner inga malakiter stöta i mina bara tår… fortsätter att hasa fram med fötterna, händerna en bit framför kroppen i höjde med bröstet… det tomma svarta bröstet med sitt lilla mörka hjärta… ska jag.. ja jag ska… nej! Jo! Nu finns ingen återvändo…

Jag måste trycka mig ut upp dit där borta… mumlet från andra människor… jag trycker mig ditåt, tvingar fötterna att styra åt det håll där de hörs… ser hur skuggor börjar röra sig i mörkret. Hur är det möjligt?

Hallå?

Finns någon där?

Hallå?

Hörs jag? Syns jag? Jag fortsätter röra mig framåt. Sakta som om jag skrider men det jag gör är inte att skrida. Jag trevar och smyger, försiktigt… mot det där som kanske lyser där framme… ljus från lågor som fördriver mörkret åt sidan…. Tar mig ditåt, sträcker mina giriga händer mot det och fortsätter att ta mig framåt… bort från mörkret och ensamheten i det trånga fuktiga utrymmet … tillbaka, tillbaka, dit jag kom ifrån… en gång… vad hände? Hur hamnade jag där?

Jag minns inte… vet bara att människor slutade tala med mig, ingen hörde längre vad jag sa, ingen såg mig… jag… gjorde det inte heller efter ett tag… gled sakta in i mörkret i hörnet, i gången, i hålet…

Tystnaden. Tomheten som gnagde sig in i mig och åt upp delar av mitt hjärta… gnagde sönder min själ… Jag måste få det tillbaka! Ni där, ge ett av era till mig! Spring inte! Jag är inte farlig… jag ska inte… nej, stopp! Jag lovar att det inte är som ni tror… jag har inte återvänt från de döda även om det ser ut så… mina kläder är trasiga och ruttna… min kropp och hud lika så…. Ändå. Jag lever! Ser ni inte att jag äntligen lever?

Inspirerat av Skrivpuff; Driva.

4 thoughts on “Hålet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s