Hälsingegården

Taket brakade in och vi stod alla utanför, stumma med ansikten hettande från elden som rev och slet i det sista som fanns kvar av släktgården. Det röda timmerhuset med sina två våningar, målade väggar och spröjsade fönster fanns snart inte mer. Vi kunde inget annat göra än se på och ångra vår del i katastrofen.

Det var så här det började.

Farmor gick bort en kall vårvinterdag då himlen var helt blå och snön gnistrade på marken. Vi hade alla varit där den gången också. Vi satt tysta intill hennes säng, den som hennes farfars far byggt med sina egna händer och med hjälp av så enkla verktyg att många numer skulle ta dem för leksaksattrapper. Farmor brukade alltid säga att det gick en ängel genom rummet när det blev så där tyst. Det gjorde det nog också och den ängeln var hon själv. Jag har hört mycket om hur döden kan vara ful och högljudd, rent av obehaglig och att det där sista andetaget låter som när syrgasen tar slut i Darth Vaders tuber. Men farmor gled bort ljudlöst. Vi lade först inte märke till det. Det var Björn, äldsta barnbarnet, som plötsligt lutade sig fram och kände på hennes kind. Den hade redan börjat svalna. Snart skulle den vara helt kall.

Musklerna var avslappnade och hon såg nästan ung ut. Fridfull, liksom, där hon låg som om hon sov. Hon var nöjd med livet, det vet jag för hon sa det till mig sist jag talade med henne. Fyra barn och tretton barnbarn. Ytterligare en generation på väg. Hon var ledsen över att hon inte skulle hinna träffa bebisen. Jag sa att hon visst skulle göra det. Den enda som trodde på det var jag själv.

Farmor fick förstås rätt. Hon kände sin kropp bättre än någon annan. En in, en ut, sa någon okänslig och avlägsen släkting på begravningen. Jag hade hoppats att det i så fall skulle vara någon annan som rök. Men hon var gammal så det var förstås det mest naturliga. Ändå…

Det blev bråk om hennes gård. Örjan sa att han blivit lovad den eftersom han var äldst. Carita tyckte att det var orättvist och att det inte fungerar så med arv. Blomman, ja han kallas så fast hans riktiga namn är Leif, sa att han också fått lov att ta över den och det samma sa minstingen Lena. Vi barnbarn stod där som ett gäng får och stirrade på dem med öppna munnar. Hur skulle det bli med oss? Skulle vi inte längre få vara där om somrarna så som vi var vana vid sedan våra fotsulor snuddade marken första gången? Långa ljumma dagar där tillsammans med mygg och knott var lika naturligt som att smultron åts med grädde och en smula socker. Men vad hade vi att säga till om? Det var inte vår sak att lägga oss i, sa våra föräldrar samtidigt som de krävde att vi skulle medla när diskussionerna klappat ihop.

Jag vägrade säga något. Min mamma, Carita, anklagade mig för att vara konflikträdd och feg. En mes. Men jag ville inte strida för något som inte var mitt. Hon skulle inte låta mig komma dit så ofta som jag själv ville, om hon fick gården. Det var bara för att farmor ville ha mitt sällskap som jag kunde åka dit. Men mamma… jag vet inte… kan det vara en sådan där förlossningsdepression som inte blivit behandlad? När jag tar upp det säger hon att jag inbillar mig och att jag så klart är välkommen att hälsa på henne när jag vill. Men när jag föreslår ett datum är det alltid något som kommer i vägen. Hon ska på kurs eller känner sig småsjuk och hängig eller låtsas inte höra mitt förslag och byter ämne. Då skulle det vara bättre om Örjan ärvde gården, för han har alltid gillat mig. Jag tycker om honom också, och särskilt hans fru som är så gullig och omtänksam mot mig. Min mamma hatar Örjans fru och säger att hon smörar och krusar för mycket.

 

Efter ett tag kunde ingen nämna gården utan att någon flög i taket. Det skulle bli bodelning, och sedan ingen bodelning, för att bli bodelning igen och… ja, så höll det på och jag slutade lyssna på vem som sa vad till vem. Jag hade dessutom annat att tänka på. Mitt eget liv, till exempel. Så det gick ett bra tag utan att jag hörde något.

Sedan skulle Örjan fylla sextio och bjöd in oss alla till huset i Hälsingland. Jag kunde se framför mig hur röken pyrde ur ögonen på min mamma när hon läste inbjudningskortet. Naturligtvis skulle hon tolka det som att han tog sig rätten till huset. Men det var det enda stället stort nog för att rymma oss alla även om vi ville stanna över natten. Det örat ville hon inte höra på.

Dagen kom och vi for dit. Jag hade laddat med hörlurar till mobilen för att slippa höra om oförrätter hit och dit. Jag smög in dem där jag satt i baksätet utan att säga något. Jag visste sedan tidigare att hon inte brydde sig om att lyssna på något jag sa så det kändes knappt som att jag gjorde något fel. Det är mycket trevligare med musik än en gnällig morsa.

 

Det var bara Örjans familj som kommit till huset före oss. De kom ut på gården med öppna armar och välkomnade oss. Min mor svarade med en fnysning och dök undan omfamningen med att säga att hon måste på dass genast.

 

Inne i huset såg det ut som vanligt. Farmors broderade duk låg på träbordet i köket. Kaffekannan puttrade. Det var festdukat i stora salen och jag satte mig på en stol i ena hörnet och tittade på de målningar som bredde ut sig över väggarna där inne. Skugglösa, platta ansikten avskurna från sina feta kroppar av enorma halskragar i vitt.  Jag såg hur de unga judiska Ester gifte sig med kung Xerxes för att rädda sitt folk. Ingen visste riktigt varför det motivet hade målats på gården men jag tyckte mycket om figurerna i sina renässanskläder i olika jordfärger.

Jag vet inte hur länge jag satt där i hörnan och tänkte på tiden som gått och vad som skulle ske i framtiden när jag plötsligt insåg att alla hade kommit och börjat slå sig ner till bords. Jag gjorde detsamma och drogs med i de skratt som följde på den första skålen. Det var först framåt efterrätten som stämningen förändrades.

Naturligtvis gick mamma till attack först. Jag hade sett hur hon hällt i sig för snabbt av vinet under middagen och blivit alltmer högröd i ansiktet. Hon ställde sig upp, pekade med ett krokigt finger på Örjan och väste att han redan gjort sig hemmastadd på gården. Jag såg hur hans haka trillade ner mot den rutiga skjorta han alltid bar när han firade något. Alla vände blicken mot honom och ett sorl olikt det som tidigare fyllt rummet bröt ut. Någon sa att saker försvunnit eller bytt plats. Mamma sa att Örjans fru tagit dit fler saker än det som var nödvändigt för en helgövernattning och att det talade sitt tydliga språk. Lena föll i med att hon försökt fått nycklarna till gården men inte lyckats trots att Örjan sagt att huset stått tomt just då.

Jag sa ingenting. Men jag tyckte att allt såg ut som när farmor dog. Förutom dukningen och ljusen på bordet. Hon hade aldrig levande ljus. Hon sa att det var dumt att ha det i en sådan där gammalt, fint hus som gått i arv i generationer. Särskilt när man hade katt. Kakelugnarna gick an, för det fanns ingen annan värmekälla och de hade särskilda luckor. Oftast hade farmor det svalt för att inte säga kallt på vintern av den där anledningen. Hon var livrädd att det skulle börjar brinna och sa att huset nog var torrt som fnöske. Det skulle bara pysa till innan det ar övertänt. Jag vet det där för hon sa det varje gång någon av hennes barn ville ha levande ljus åtminstone till julafton.

Det blev aldrig några ljus där förrän farmor gått bort. Jag tror att alla var så vana vid att där inte fanns några sådana att de helt enkelt glömde bort de levande ljus som stod på bordet mitt framför näsan på dem. Det är omöjligt att säga vem som bär skulden men plötsligt började det flyga saker över rummet och det fick mig att tänka på någon scen ur någon usel amerikansk film som jag glömt namnet på. Glas klirrade och föll. Någon vrålade. Jag kanske minns fel, men jag tror att Örjan och Blomman började puckla på varandra. Som om de vore småungar igen och inte alls nästan i pensionsåldern. Jag minns inte så mycket mer än det där. Det var ett enda kaos och jag satt på min stol och visste inte vart jag skulle ta vägen när någon plötsligt skrek att det brinner.

 

Farmor hade rätt. Huset brann som fnöske. Vi stod med hängande huvuden på gården och såg hur det försvann i eldens glupska flammor.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Platta och Hur det hela började  samt av Det äldsta måleriet

6 thoughts on “Hälsingegården

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s