Brevet

Brevskriverskan

Bild på collage efter förelaga av Sadie Hennessy.

 

 

Täby, 13/1, 2015.

Det strömmar igenom mig som om jag vore ansluten till eluttaget. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är vidrigt. Vågorna brusar och sticker, som stötar som kommer tiotusentals i sekunden. Stick, stick, stick, stick, stick… fast gånger tusen och exponentiellt för varje gång det inträffar. Håret reser sig i nacken bara jag tänker på det. Försök att leva ett normalt liv när det är så här. Jag är ju helt slut efteråt. När det började? Det vet jag inte… kanske har det alltid funnits där men inte så tydligt som det blivit de senaste åren. Ja, jag borde ha sökt hjälp för länge sen men så har vi ju det här med skammen som gör det etter värre. Det är ju ett personligt misslyckande att inte må bra. Särskilt när det kommer till huvudet. Det vet ju alla. Dessutom är folk rädda för att det ska smitta av sig, den här karaktärsbristen… så jag håller mig liksom undan, för att inte skrämma andra. Så mycket det bara går undviker jag att ”socialisera”. Förresten blir jag bara trött av det och får inte den där energikicken som de brukar tala om. Nej, den har jag nog aldrig fått. Inte för att det hjälper så mycket att vila sig i for heller. Den där strömmen som pilar genom kroppen… den tröttar ut, den också. Medicinen hjälpte lite i början men sen blev det värre av den. Det var inte rätt dos, sa läkaren. Eller om han sa att det var fel sort… jag minns inte längre. Jag körde på ett tag innan det fick vara nog. Något är fel när man mår sämre av läkemedel än innan. Fast den hjälpte till viss del när jag tänker efter. Jag sov nog lite mer och slutade känna så mycket. Jag har alltid haft nerverna på utsidan så det var skönt. Du vet ju hur jag har varit. Och är, ska jag väl säga. Det har inte gått över.

 

Livet är annars som vanligt här. Jag tar mig upp som jag ska oavsett hur natten sett ut eller om strömmen fortfarande rusar genom mig. En kopp te, en macka och så ut genom dörren. Bussen väntar inte, som jag brukar säga! De vita kläderna som hängde i skåpet i omklädningsrummet har nu blivit blå. Det ska lätta upp stämningen för de gamla, säger de som vet. Jag har inte märkt något av det ännu men det är alltid trevligt med lite färg. Du vet hur illa jag tyckt om den där blekt gröna färgen som de envisats med på väggarna… blekgrönt och smutsig vit… det blir ingen glad av. Jag läste förresten att det är tvärt emot vad jag trodde med blått. Den piggar upp! Det är den röda färgen som gör oss lugnare. Jag som alltid trott att rött gör oss smått galna! Det heter ju att man ser rött. Men det är alltså fel. Blått är det som retar upp oss. Livar upp är kanske bättre ordval?

Jag önskar att jag hade mer tid att sitta hos de gamla som jag ser har samma strömmar genom kroppen som jag själv. Tillsammans med dem känner jag inte av de där fördomarna mot mitt tillstånd. Men då hinner jag inte med de andra och annat som ska göras. Alla ska få sitt av tvätt och mat och mediciner. På sistone har vi haft besvär med en av patienterna som vill ha en lampa tänd om natten. Det är emot reglerna. Rutiner är ju av största vikt, sägs det. Lampor släcks tidigt och tänds sent. Det måste vara lugn och ro i korridoren. Inget spring. Det är förstås bara de som är inlagda för demens eller alzheimer som kan vara aktiva lite när som helst under dygnet. De gör varandra oroliga när det händer. Det är förstås inte bra. Jag antar att det är bättre om de får lugn och ro fullt ut även om de har energi at göra slut på.

Nu har jag gått på om mig och mitt som vanligt. Jag skulle ställa dig några frågor om jag visste att du kunde besvara dem. Jag har många. Men det gör mig rädd att du, som inte kan ge mig några svar, ska känna otillräcklig och ledsen. Därför vill jag inte uttala något som tvingar dig att känna efter och kanske även gör dig elektrisk när du inte längre kan något ut med din röst.   

 

 Jag vet att det inte är någon idé att jag skickar det här brevet till dig. Likväl känns det som om du hör mig när jag fattar pennan och skriver till dig. Förlåt att det blir så deprimerande innehåll varje gång men du är den enda som jag kan kommunicera ärligt med. Samtidigt vet jag att du inte vill att jag ska ursäkta mig. Det har du aldrig tyckt om och det har jag uppskattat hos dig. Din vänlighet, öppenhet och förståelse som jag aldrig förstod hur du kunde besitta. Ditt sinnelag har varit som balsam för min själ. Det är jag tacksam över att ha fått ta del av.

Din M.

 

 

 

Inspirerat av SkrivPuff: strömmar.

6 thoughts on “Brevet

  1. Fantastisk text! Berör mycket trots brevskrivarens frånvaro av “tyck synd om mig”. Kanske just därför.
    Och det där med regler och rutiner på äldreboende. Så fyrkantigt. Har ångest inför min egen ålderdom om jag ska tvingas in i det där.

Leave a Reply to Ethel Hedström Cancel reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s