Köpenhamn, den tjugonde november 1962.

 

Jag stirrade på mig själv i spegeln i dag. Kände och klämde på ansiktet som en gång varit så spänstigt och skimrande. Nu var det grådaskigt och slappt. Hängde som torra skinnlappar från kindbenet ner mot halsen. Är det så jag ser ut nu? Mörka ringar under ögonen, grå strån som tränger sig på runt ansiktet och de där rynkorna på halsen… Jag förstår att C inte stod ut med mig i längden. Jag är tvär och ilsken. Avig. Och nu ful också. Jag som alltid brukat hävda att jag är bestämd, envis och tydlig känner mig ny som en gammal ragata.

Det är en sådan dag idag.

Den där ljust, ljust bruna skjortan jag köpte igår och tog på mig i morse klär mig inte. Det såg jag först nu. Kvinnan i boutiquen lovordade den. Polyester är så enkelt att hantera, sa hon. Praktiskt och lätt. Bara att skölja ur och hänga upp. Det hade varit skönt för lilla mamma att tvätta såna plagg istället för att koka och luta andras byk…!  Lilla, söta, rara mamma. Du hade inte mycket men du hade din stolthet och den är jag tacksam över. Jag ärvde den av dig. Den tog mig ut i världen och gjorde mig till en stjärna. Det spelade ingen roll att somliga tyckte att det jag gjorde var vulgärt. Det finns värre saker än att dansa på scenen tillsammans med en karl! Det var ju bara teater, inte verkligheten.

Nej, värre var det med de som utnyttjade min mors behov av försörjning. Mat och husrum till sig själv och sina barn. Arbeta på tvätteriet från tidig morgon till sen kväll för en lön som med nöd räckte till det mest basala. Sedan hem och fortsätta. Hon satte stor ära i att hemmet skulle vara städat och iordningställt oavsett hur trött hon var. Vi barn var alltid hela och rena.

 

Jag har min fars ögon. Mörka som källarbrunnar. Honom slet de sönder på fabriken. Jag var fjorton år och förstod inte vidden. Han hade varit sjuk länge. Trasig till kropp och själ.

Ofta tänkte jag på mina föräldrar när jag stod framför kameran. Den älskade mig så som jag älskade dem. Den gav mig en fristad från livets baksidor. Ordlöst spelade jag ut mina roller. Sen kom den där nya tekniken som gav ljud till filmen. Jag var gammal redan då. Överspelad. Det var ingen idé att fortsätta. Jag drog mig tillbaka till teatern. Där blev jag fri igen. Fick uppskattning om så i mindre skala än tidigare. Det gjorde mig inget.

Jag har haft det bra. Det har jag. Ändå står jag där framför spegeln och begråter det bedagade ansikte som inte längre åtrås. Jag har klippt av mig håret. Det är skönt att slippa den tjocka, mörka, man jag hade tidigare. Försökte pigga upp mig med läppstift. Ett sådant där syndigt rött. Men torkade snart bort det. Det påminde för mycket om det gamla. Tider som aldrig kommer åter. När slutade jag uppskatta stunden? Jag kommer en dag sakna det här också.

Var så säker.

 

Inspirerat av SkrivPuff: 20 november 1962.

3 thoughts on “Köpenhamn, den tjugonde november 1962.

Leave a Reply to Ethel Hedström Cancel reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s