Greta

 

 

Greta… Greta… du tjocka, du feta!

Orden ekade i luften. De andra barnen hade helt ostört fått skandera budskapet på skolgården utan att någon ingrep. Hon hade sett någon av lärarna skymta i fönstret till lärarrummet. Ett blekt ansikte som rört sig i värmen innanför vitrappade stenväggar. Greta hann inte se vem det var, alltför upptagen som hon var med att bita ihop för att inte riskera att tår skulle bryta fram eller läpparna darra.

Det hade börjat efter sommarlovet. Med förväntansfulla steg hade hon gått till skolan, brunbränd och fräknig, med solblekt hår och spänne i pannan. Skorna var nyköpta och skavde en aning vid hälarna. Ryggsäcken som hon längtat efter och som liknade de andras hade fortfarande kvar den doft som slog upp mot henne när hon öppnat kassen. Mamma hade strukit henne över kinden och sagt att hon sparat undan för att köpa just det märke som Greta ville ha. Lycklig hade hängt den över axeln och gått. Trean. Greta kände sig stor och stolt. Mamma behövde inte längre följa med henne på vägen. Det klarade hon helt själv nu. Hon såg åt båda hållen innan hon gick över vägen precis som hon lärt sig. Hon höll sig till ena sidan på gångvägen ifall det kom en cyklist i hög fart. Hon tittade på klockan med jämna mellanrum för att se så att hon kom i tid. Hon hade rundat runt byggnaden in på skolgården och genast sett hur Saras min gått från förväntansfull till surmulen. Utan att veta varför hade Greta förstått att det var henne Sara viskade om med sin bästis. Efter första rasten hade de två flickorna gått fram till henne. Sara petade till henne hårt på axeln och satte armarna i kors över bröstet samtidigt som hon spydde ur sig orden.

Måste du ha en likadan väska som jag!? Jävla härmapa.

Efter det fick Greta vara ifred och inte ifred på samma gång. Hon visste inte vad som var värst, att bli kalla fula saker och bli tjuvnypt eller att vändas ryggen till och behandlas som luft. Hon kunde inte tala om för någon hur det stod till. Skammen var hennes egen att bära. Hade hon inte tjatat om den där väskan hade det aldrig hänt. Då hade hon visserligen inte varit populär men haft några vänner och sluppit gruva sig inför vad varje dag skulle innebära. Greta var ständigt på vakt. Undvek att önska sig kläder och skor som var på modet, slank in i klassrummet så fort dörren öppnades och skyndade sig hem i rask takt. Hemma klistrade hon fast ett leende och ljög. Allt var bra, bara bra och skolan kul, så jättekul. Sedan smet hon in på sitt rum och stirrade i taket.

Det var inte roligt att läsa böcker eller rita längre. Dockorna stirrade övergivet på henne och nallen med den sönderbitna nosen såg löjlig ut. Hon undvek klätterställningen och trapetserna, gungorna och linbanan. Hon slutade äta mer än det allra nödvändigaste och berättade inte längre om sina tankar och funderingar. Om hon sa något, tänkte hon, skulle hon kanske råka avslöja sig. Då skulle alla få reda på hur det var ställt med henne. En fet, ful, härmapa som ingen ville ta i med tång. Nej, det fick inte ske. Dessutom hade hon försökt berätta det för mormor en gång. Men det hade låtit futtigt och inbillat och mormor hade sagt att hon skulle sträcka på sig och ge svar på tal. Stå på dig, annars gör någon annan det, hade hon sagt och börjat plocka fram kakor ur skafferiet. Sedan var det inte mer med det. Greta visste redan att det var hon själv som brast. Hon lät det hela pågå. Hon lät dem säga glåpord oemotsagt. Hon lät dem vända ryggen till utan att hon försökte ta sig in i ringen. Hon lät dem glömma bort att hon fanns. Hon fegade ur. Vågade inte säga ifrån eller ta plats.

Nu stod hon mitt på skolgården med ljudet ringande i öronen.

Greta, Greta… du tjocka du feta!

Hon hade sig själv att skylla. Hon såg på Sara som flinade. Hon såg näsan som pekade uppåt, det hårt flätade håret som stack fram under mössan med garnboll på skulten, hon såg hur hon störtade fram mot den andra med händerna framför sig och tryckte till. Hon såg hur den andra kroppen flög bakåt och landade i en snödriva. Och hon såg hur de andra drog efter andan samtidigt som de tog ett steg bakåt. Hon såg inte men kände hur hon själv lyftes upp i luften, for snett bakåt, uppåt och blev hängande med dinglande ben och skor som släppte vit snö ifrån sig. Hon såg inte men hon hörde magistern från 5 A ryta åt henne att sluta och att hon måste tala med rektorn. Han såg inte att hon knep ihop munnen, fast besluten att inget mer säga.

 

Framknuffad med hjälp av SkrivPuff: Greta.

2 thoughts on “Greta

  1. Fruktansvärt. Jag hatar mobbing. Och lärare som inte har förmåga att göra något. Som drar sig undan. Eller tar parti för mobbaren. Den mobbade blir den som måste byta skola.

    Du gestaltar scenen perfekt. Superb text.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s