Promenade Passeig de Lluís Companys

fortsättning från Min

Med kameran i handen följde Agnes efter flickan. Först oblygt och målmedvetet men snart allt mer försiktigt och vakande. Om någon såg vad hon höll på med skulle det väcka misstankar. Ingen normal person följde efter barn! De skulle skrika och ringa polisen och Agnes skulle förstå dem.

 

Det mörknade på himlen och molnen skuggade solen. Agnes rös till och drog jackan tätare om kroppen. Hon såg upp mot skyn och ångrade att hon inte tagit med sig ett paraply. Om det började regna nu skulle hon få bege sig tillbaka till rummet igen utan att få klarhet i vem den lilla flickan var.

 

Agnes såg flickan kryssa fram och tillbaka mellan gräsplättarna i det som på kartan sett ut att vara en park. Promenaden bestod till mesta dels av asfalt och betong. Här och där sträckte sig avgränsade gräspartier fram som långa, smala tarmar. Allt inramat av palmer med vassa blad och taggiga stammar. Hunden pilade fram och nosade med svansen vispande i luften och flickan hängande som en vante i kopplet. Det såg lustigt ut. Agnes skrattade till vid tanken på det. Var det flickan som var ute med hunden, eller tvärt om? Hon fick lust att springa ifatt och fråga. Men hur skulle hon få fram de rätta orden?

 

Agnes var tacksam över att det var tidigt och inga försäljare ännu kommit till parken. De kunde med sina uppmaningar till köp riskera att dra till henne uppmärksamhet. Just nu ville hon bara ta reda på mer om flickan. Försöka förstå vad det var som fick henne att tänka på…

Det var löjligt!

En gång hade någon förklarat för Agnes att människans psyke är konstruerat så att det söker likheter även där inga finns. Flickan var förstås ingenting annat än Agnes sätt att finna samband för att göra livet begripligt. Precis så där som hon legat på gräset utanför hemmet och stirrat på molnen, känt lyckan pirra i kroppen när hon sett varelser i dem.

Herregud, tänkt hon, var hon fem år eller?

En barnslig vuxen som förföljde ett barn… hur patetisk fick man bli? Hon såg på kameran i handen. Utan att själv förstå varför höjde hon den och kikade in på sökaren. Flickan hade satt sig på huk nu och klappade hunden. Hon skrattade när den slickade henne på kinden. Astrid tryckte av. Det surrade till i kameran när slutaren öppnades och stängdes. Den frysta bilden dolde för en sekund de händelser som pågick längre bort och när den åter syntes var flickan med hunden borta.

 

Inpsirerat av SkrivPuff: Lilla.

10 thoughts on “Promenade Passeig de Lluís Companys

  1. Pingback: Nyheten | Textlaboratoriet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s