Bildinspiration

Konstverk i Santarem - hötter

Staty, Santarem. Foto: Ethel Hedström.

 

Agnes lade tillbaka kameran i väskan och ställde sig. Stolen skrapade mot stenplattorna när hon tvingade den tillbaka mot bordet. De andra besökarna vred nyfiket blickarna mot henne och såg ut att börja viska sinsemellan om det de bevittnade. Syntes det så väl på henne att hon visste något hon borde bekänna? Det började brinna på kinderna trots att hon rent intellektuellt förstod att ingen hade den blekaste aning. Hon drog sig bort, kände hur kroppen rörde sig stelt och ryckigt, och hon ökade på stegen för att komma utom synhåll för de japanska turister som nyss stirrat på henne.

Inte förrän hon nådde en bit in på La Rambla lyckades hon sakta ner stegen och dra ett par välbehövliga djupa andetag. Hon stirrade in i ett skyltfönster under tiden.  Desigual. Hon tyckte inte om kläderna. Färgstarka, fyllda med mönster som exploderade åt alla håll och med priser som fick henne att skämmas. Det ekade tomt på klädkontot. Men hon hade det hon behövde. Några blusar och ett par jeans. En jacka och en kofta. Trista muskläder sa Lollo och nöp i dem som om de vore något katten dragit in. Lollo hatade katter. Och möss. Men av någon anledning tyckte hon om Agnes.

 

Agnes kände sig plötslig knäsvag och såg sig omkring efter en bänk att sätta sig på. Helst under ett skuggande träd. Solen hade redan börjat värma upp betong och asfalt. Luften var fuktig och luktade avgas från en varutransport till en av souvenirbutikerna. Personal från caféer och restauranger sprang ut och in i tunna vita skjortor, upptagna med att ställa ut bord och stolar vid sina uteserveringar. Det slamrade och pratades. Någon lät arg och en annan brast ut i skratt. Agnes insåg att det enda sättet att få sitta ner var att beställa något från en av kyparna. Handen klämde instinktivt om väskan. Där låg plånboken med kontokort och foton på den katt hon lämnat hemma. Kontokortet… som hon glömt att checka av… Hur mycket fanns det på det? Hon försökte tänka efter. Luncher, middagar… några biljetter till tunnelbanan… en och annan frukt eller kaffe. Det borde finnas tillräckligt men då riskerade hon att inte ha till middag. Och hon orkade inte gå hungrig. Även om hon ringde hem och gråtande bad sin far om ett litet lån, skulle det dröja innan pengarna kom in.

 

En hand landade på hennes axel. Agnes ryckte till och snodde runt. Framför henne stod en sliten man stödd på käpp. Han höll upp en tom pappmugg mot henne och vädjade samtidigt som han smackade med munnen.

Jag önskar att jag hade några kronor till dig, sa Agnes och såg på honom utan att själv inse att hon pratade svenska. Men jag har knappt så att det räcker till mig själv…

Mannen såg besviken ut och haltade iväg ner längs gatan. Agnes såg efter honom en lång stund. Var det så här det såg ut i världen nu? Att somliga har och andra saknar?

Saknar…

 

Någonstans saknar några en flicka som försvunnit.

 

Det högg till i Agnes. Hon tänkte på kameran igen.

Inspirerat av SkrivPuff: foto.

3 thoughts on “Bildinspiration

  1. Pingback: Ta emot! | Textlaboratoriet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s