Yale

 

”Man blir inte så ledsen som man tror av att missa ett betyg, en anställning eller en löneökning. Man bara tror det. Studier visar att det inte påverkar ens lyckonivå särskilt mycket.”

Ett lockigt långt hår hänger på var sida om ett runt ansikte med trygga bruna ögon. Kvinnan ser rakt in i kameran, lägger huvudet på sned, ler vänligt och bjuder på sig själv. Inte ens hon som undervisar på Yale står fri från livets jakt på status, flyktiga referenspunkter och tron på att det måste vara hundra för att vara just hundra.

Ändå är det något med det där som inte riktigt stämmer. Visst kan man lätt gå med på att det alltid finns saker som ter sig bättre, det där andra gräset är nog grönare ändå…? Och nog går jag med på att det inte stämmer till fullo. Man saknar ju inte kon (eller gräset) förrän båset är tomt. Ändå… det där ständiga upprepandet av namnet. Yale.

Yale. Yale. Yale.

”You have all made it, you are att Yale! You are going to get awesome jobs!”

Försöker hon trösta sina vilsna studenter? Försöker hon boosta ett redan välrenommerat universitet? Är PR-maskineriet priset jag betala för att skanna av kursen gratis via webben? För många andra blir det en ouppnåelig referenspunkt att mäta sig mot.

Visst är det bra att förstå att våra referensramar ställer till det för vår upplevda lycka och levnadsstandard. Bor vi i ett rikt område och saknar pengar själva så blir den personliga fattigdomen att kännas mer påtaglig än om vi levde med grannar på samma ekonomiska nivå. Skrollar vi sociala medier börjar vi jämföra oss med rena fantasibilderna av andras liv och mår sämre. Tröstshoppar vi, blir vi inte glada utan drunknar istället i prylar. Botemedlet är istället att inse hjärnans plasticitet, skriva tacksamhetsdagbok, lägga pengar på upplevelser, meditera, träna och sova ordentligt. Och, tänker jag, att plugga på Yale.

Det är säkert inte större grej att missa en tenta på Yale. Men det är inte heller någon större hjälp att inte få, eller få låga, betyg i skolan oavsett hur mycket man än anstränger sig och påminner sig om att hjärnan är en muskel som kan växa, utvecklas och helt enkelt någon gång fatta det den ska begripa.

Kanske är det då en tröst att även de med prestigefull utbildning och fantastiska jobb också ibland känner sig olyckliga och som förlorare? Och samtidigt, som den mörkhåriga kvinnan påpekar flera gånger under kursen, gör inte insikten i saken halva jobbet. Man måste lista sina tacksamheter, uppleva saker, meditera, träna och sova. Efter det vet man kanske om man också måste plugga på Yale.

 

Inpsirerat av SkrivPuff: Ledsen.

 

Kursen The Science of Well-Being finns att följa gratis via Coursera och är faktiskt helt okej. Om man står ut med tjatet om Yale. 😉

 

5 thoughts on “Yale

  1. Sanna tänkvärda. ord!
    Hela tiden går livet ut på att själen ska må bra.
    Fast som du säger … pengar är också en makt. Fast om det bara går runt så ska man lära sig att njuta av andra saker och inte gå missnöjd genom livet/ kram

    • Ja, fattigdom gör en olycklig men rikedom ger inte nödvändigtvis lycka. Koppla av och njuta av det man har utan jämförelse är nog bra. Kram!

  2. Är det att komma in på Yale det ultimata alltså? Sen glider du genom livet på en räkmacka.
    Ju äldre jag blir desto mer fattar jag hur lurad jag blivit på livet. Jag listar inget dock, men vet ändå vad som gör mitt liv värt att leva.

    Så bra skrivet!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s