Min

Triumfbågen i Barcelona

I found an image through CC Search @creativecommons: http://www.flickr.com/photos/58167807@N00/2584960592

Agnes vek upp kartan och stirrade på den. Vägarna och gränderna bildade ett perfekt rutnät med några större leder på diagonalen. Militäriskt räta vinklar inneslöt kvarter av likartad storlek. Staden var inte bara oöverskådligt stor, den var även knökad med byggnader. Och hon insåg nu att kartan inte var tillräckligt detaljerad.
Agnes suckade och insåg att hon tagit sig vatten över huvudet. Varför hade inte stipendiejuryn sett att hennes förslag inte var genomtänkt? Att det brast i både avgränsning och genomförande? Tyckte de att det var kittlande att skicka iväg en helt oerfaren kvinna ut i världen? Vad fick dem att tro på henne när hon inte gjorde det själv?
Hon såg sig omkring. En och annan morgontrött Barcelonabo släpade sig fram längst med trottoaren vid Carrer del Commerc. Skolbarn med väskor tjattrade i klungor och det tickade i motorn på en av de parkerade scootrarna.
Till vänster fanns Museu de la Xocolata. Om hon gick rakt fram och höll till vänster skulle hon snart vara framme vid Triumfbågen. Där kunde hon sedan hoppa på tunnelbanan om hon hade lust.
Triumfbågens röda färg stod ut mot den blå himlen. Agnes såg på den. Hon var den enda som ägnande den uppmärksamhet. De andra stressade förbi den utan att lyfta blicken. Hon hade inte tänkt fotografera den här typen av arkitektur. Hon hade trots allt gjort en avgränsning till bostadshusens portar och portaler. Ändå drog hon fram kameran som hon fått låna av Lollo och plåtade kolonnerna och rundbågen.Trots den klassiserande stilen hade gotiska drag smugit sig in. Två fladdermöss satt på vakt var sida med gapande ljudlösa käftar. På bröstet hade de smyckats med något som påminde om vikingakvinnornas hängselspännen och som ofta, liksom här, fördomsfullt placerades som bysthållare. Agnes kunde inte låta bli att skratta till. Men hon stelnade till i en förvriden min när hon såg flickan med hunden promenera runt i den vintergröna parken.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Min.

Idén

fortsättning från igår men kan läsas fristående.

 

Kameraväskan hängde i en rem från axeln. Agnes kände hur den skavde av tyngden och gjorde hållningen sned. Hon bannade sig själv för att hon lagt i så mycket i den. Kameran. Ett par böcker. Kartan. Två anteckningsblock. Det var mer än hon behövde.

Hur hade hon tänkt när idén om att kartlägga portaler i Barcelona slagit rot? Att det skulle bli enkelt och spännande att ströva runt bland husen i staden och dokumentera som en historiens detektiv? Nu insåg hon hur idiotiskt det varit att välja en stad hon aldrig besökt. Staden var för stor, gatorna för vindlande och den arkitektoniska stilen liknade ingen annan. För nordmän var modernism rena linjer, räta vinklar och släta väggar. Men för folket i Barcelona… där representerade modernismen organiskt böljande former som förde tanken till jugend och art deco. Agnes hade varit oförberedd på det där. Faktum var att hon för att hålla en jungfrulig blick på staden inte ens hade studerat foton innan hon gav sig av.

 

Inspo från SkrivPuff; Rot.

Speglingar

 

Flicka med hund i Leiria

Flicka med hund i Leiria. Fotograf: Ethel Hedström

 

 

Agnes satte ner espresson på plastbordet och stirrade.  Från sin plats utanför fiket mitt i hjärtat av Barcelona såg hon barnet tydligt. Flickan påminde om någon. Det mörka håret, klippt strax under öronen, de bruna ögonen, sättet att röra sig och klappa om den hund som snarare såg ut som en liten häst. Hur kunde det finnas ett så starkt släktskap mellan två individer som aldrig mött varandra? Och som i normala fall befann sig så långt bort från varandra att deras verkligheter förmodligen tedde sig overkliga och obegripliga för den andre. Ändå var det någonting… Det där sättet att lägga huvudet på sned, skratta så att det bildades gropar i kinderna och en extra haka. Det skarpa solljuset fick Agnes ögon att tåras. Hon sträckte sig efter en servettbehållaren och drog ut en tunn och hård pappersruta. Det frasade om den när hon tryckte den mot ögonen.

Hur står det till med fröken?

Hon såg upp och mötte ett par gröna ögon i ett solkysst, fårat ansikte. Den lilla spanska Agnes kunde fick henne att låta som ett barn när hon svarade att allt var fint. Bara fint. Kvinnan lade en varm hand på hennes axel och sa att hon fanns bakom disken om Agnes behövde hjälp. Kvinnans skor klapprade mot gatstenen när hon gick tillbaka in med några fläckade porslinskoppar och fat.

Behövde hon hjälp? Agnes såg på sig själv i reflektionen från ett fönster. En blek kvinna med uppsatt blonderat hår. Hon hade redan varit i staden en hel vecka men inte fått ens fräknar i ansiktet. Det var heller inte särskilt varmt den här tiden. Januari. Som bäst blev det upp emot tjugo grader men det hade inte hänt under tiden Agnes var där. Hon hade blivit varnad. Det skulle vara kallt och det skulle regna. Men det hade inte gjort det. Det hade varit ovanligt torrt, det sa alla hon stötte på. Men det spelade ingen roll. Agnes var där för att göra efterforskningar. Hon hade fått stipendium. Av någon anledning hade juryn tyckt att hennes idé att studera portaler i den spanska staden var värt att satsa på.

Agnes hade irrat runt bland gränderna med kamera och anteckningsblock. Människor hade nyfiket kommit fram och undrat vad hon höll på med. Det hade varit svårt för henne att få fram de rätta orden och de flesta hade skakat på huvudet åt henne. En del skrattade gott. Agnes förstod dem. hon brydde sig inte heller mycket om det som fanns runt omkring i den egna vardagen.

 

Kvinnan med de gröna ögonen lade sin hand på Agnes axel igen och ryckte henne ur tankarna. Hade hon druckit färdigt? Ja. Det hade hon. Hon tackade och reste sig. Såg mot flickan med hunden. Det där hjärtformade ansiktet… mandelögon… det var så bekant… men hur?

 

Inspirerat av SkrivPuff: foto.

Kvart

 

Fort nu. Vi har bara en kvart på oss, innan de märker att vi är borta.

Bella såg sig om, häpen över att en man plötsligt befann sig inne i damernas omklädningsrum. Visst var hon senare idag än hon brukar men tandläkaren hade haft fullt upp och hon fått vänta längre än vanligt på sin tur. Därför stod hon nu vid sin röda plåtdörr vid de uppradade skåpen och bytte om från vit blus och kjol till mörkblå t-shirt och byxor av tjockt och stelt material. Någon fnissade. Det lät nervöst och gällt, men samtidigt uppsluppet. Bella kände igen det. Natta. Det kunde inte vara någon annan än den höggravida Natta som fått jobba med att etikettera kakburkarna för att inte överbelasta sig. Bella kände först inte igen den manliga rösten. En raspig mörk röst från en person som slirade lite på s-ljuden. Pontus. Han hade inte varit på fabriken särskilt länge.

Bella hade knappt hunnit växla några ord med honom. Han kom alltid i sista stunden och stämplade in med andan i halsen redan innan han hunnit byta om till arbetskläder. Håret stod på ända och han gäspade stort ändå var det något över honom som gjorde honom tilldragande. Bella kunde inte sätta fingret på vad det var. Kanske en glimt i ögat eller skrattgropar…

Pontus höll Natta i handen och drog henne efter sig i riktning mot duscharna och toaletten. Det tog en stund innan de såg Bella och släppte varandras händer som om de bränt sig.

Va gör du här? Du ska ju vara där inne och jobba…

Nattas röst skar sig och hon spärrade upp ögonen som om hon sett ett spöke.

Vad sjutton tror du, sluddrade Bella fram mellan två bedövade korvar till läppar och fick för en stund svårt för att hålla sig för skratt. Frågan är ju vad…

Du säger väl inget? Lova det! Vi skulle bara hit för att… för att jag har glömt en sak i skåpet och jag mår så illa att jag… behövde… lite hjälp…

Bella såg på paret en lång stund medan hon tänkte efter. Hon hade ingen lust att dras in i något drama. Det enda hon ville var att i all enkelhet förtjäna sitt levebröd, komma hem och sedan ägna sig åt livet. Barnen. Läxorna. Maten. Mannen. Nej, hon orkade inte drama.

Om ni sticker tillbaka in och faktiskt jobbar nu, så har jag ju ingenting sett. Eller hur?

Hon fick kämpa för att få orden att komma ut i begripligt skick. De andra lommade iväg och det var en lättnad att inte behöva upprepa orden igen. Bella fäste håret i en knut i nacken. Nu skulle hon koncentrera sig på att sortera kakburkar. Ingenting annat. Som om hon ingenting sett eller hört. Precis som vanligt.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Kvart.

Två lagerblad

 

Markus rev av två blad från lagerbusken. Han rätade till togan som kommit lite på sned när han sträckt sig efter de finaste och största löven och gick tillbaka hem. Det dammade runt sandalerna och överallt mötte han kvinnor med sina slavar på väg till torget för att göra inköp. Markus kisade mot dem och nickade bara när han såg någon han kände igen. Det var obegripligt hur livet rusade på trots utan hänsyn till det som hänt.

Det knarrade när han tryckte upp träporten till det vita stenhuset och steg in i dess mörker. Där inne låg hon. Insvept i tyg av finaste silke på ett bord. Ljudlös och stilla med blicken riktad mot taket. Som om hon sov, och ändå inte.

Markus stängde hennes ögonlock som ideligen öppnades. Han lade dit lagerbladen och knäböjde intill henne. Ljudlöst bad han att hon skulle få en säker resa över till den andra sidan. Det var allt han kunde göra för henne. Be och smycka hennes kropp med aromatiska växtdelar, smörja hennes kropp. Hon skulle ha skrattat åt honom om hon sett det, strukit med ena handen över hans ärrade kind och kallat honom för en romantisk toker. Sådan var hon. Hade varit, rättade han sig själv och tag hennes kalla hand i sin varma. Livet hade varit gott vid hennes sida. Skratt och prat. Ordning i hushållet och pli på barnen. Det enda han kunde önska vore att hon finge bli kvar ett tag till. Men inte så här, kall, blek, livlös, utan så som han mindes henne. Varm, skrattande, energisk och påhittig.

Det var inte normalt att högakta sin hustru på det sätt han gjorde. Han visste det. Folk runtomkring honom var inte sena med att påpeka att han låtit henne styra för mycket och att han skulle ta sig en ny kvinna nu när hon var död. De hade påmint honom om att staden var full av dem och att en man inte ödslade tårar på någon som var jämställd med slavarna. Nej, sa de samstämmigt, han måste släppa taget och låta henne gå dit hon ska nu. Markus hade kastat ut dem och låst porten. Ännu var han inte redo att släppa taget om den som varit hans ljus i livet. Snart, men inte riktigt än, skulle han åter låta sig slukas av det som pågick där utanför dörren.

 

Inspo från SkrivPuff: Blad.