Mannen i mitt liv

 

Han var min förta riktiga kärlek. Professorn som gled fram med beundrande blickar oavsett om han kom i uppknäppt skjorta eller frack. Professorn med pondus baserade i gedigna kunskaper om historia och den där glimten i ögat som inte lämnade någon oberörd. Professorn som rörde sig lätt och bekvämt i kläder av exklusivt snitt och trollband publiken med sitt språk. Professorn som alla slogs om att bjuda på fest efter fest efter fest.

Honom förälskade jag mig i.

Redan tidigt fick jag höra att jag var vacker. Jag brukade stirra på mig själv i spegeln. Den lilla skära munnen, de stora bruna ögonen, kindernas släta, jämna hy som spände över nordliga åsar… höga kindkotor var nyckeln till framgång. Det sa de alla. Mina hade en perfekt vinkel. De fick mitt ansikte att se smalt ut och samtidigt kurvigt. Spännande. Jag brukade stryka över dem med fingertopparna, lägga varje liten detalj på minnet. Min lycka. Jag brukade låta fingrarna följa kinderna ner mot käken, halsen, den långa halsen som aldrig ville ta slut, fördjupningen som följdes av det mjuka nyckelbenet…

Han som var min första kärlek brukade låta sina fingrar rinna ner längs samma bana. Njutningsfullt stönade, suktande… han som var min första kärlek brukade viska att jag var hans, att jag var hans enda verkliga riktiga kärlek, att ingen annan hade varit betydelsefull för honom, den betydelsefullaste av betydelsefulla professorer i det stora vida landet. Jag var lycklig som fångat honom. lycklig med mina höga kindkotor, rosenknoppsmun, släta hy, svanhals… min nyckel till framgång. Jag hade den i min hand. Jag hade honom i min famn.

Han var min första kärlek och min sista.

Jag hade tröttnat på bergochdalbanan. Humörsvängningarna som följdes av älskog eller slag. Jag hade tröttnat på att täcka mina stora ögon, en gång så mörkt bruna men sedan blå, med smink. Jag hade tröttnat på att smeta ut tjocka lager concealer över mina höga kindben. Tröttnat på att lägga beige över rött, blått, grönt, gult, och sedan låta borsten svepa rosa rouge över mina inslagna kinder. Jag hade tröttnat på att inte veta om det jag sa skulle innebära en knuten näve eller en smekning.

Han som var min första kärlek blev min sista den där dagen när jag sa att nu fick det räcka. Jag hade packat min väska. Ställt den i hallen. En liten väska med det allra nödvändigaste, lätt att ta med i farten, som inte skulle vara i vägen om jag sprang. De smidigaste skorna hade jag redan på fötterna. Ett par ballerina med knutna rosetter över tårna. Han som var min första kärlek tillät inte att mina vackra fötter kvävdes av de älskade träningsskor jag haft till morgonpromenaderna längs kanalen. De åkte i soporna samtidigt som han uttalade orden. Jag kulle få nya, skor som var anständiga nog för en kvinna vid hans sida. Det gjorde mig inget. Hans ord lät som musik i mina öron. Jag hörde inte vad de dolde.

Jag sa till min första kärlek att det fick räcka. Det var inte kärlek mellan oss. Jag sa att jag ringt min bror, att han stod utanför och väntade på mig. Men mannen i mitt liv såg till att jag aldrig kom ut. Jag vill inte berätta mer. Det smärtar för mycket att mannen som blev min första kärlek också blev min sista. Det smärtar mig att det aldrig var kärlek. Inte från mannen i mitt liv.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Min/din första kärlek.

 

 

2 thoughts on “Mannen i mitt liv

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s