Intervjun

 

Det är en blåsig men solig dag här i Stockholm när jag ringer upp Stephen King via en datorapp. Jag har fått förmånen att tala direkt, via videosamtal, med skräckens store ikon, den tidigare så förkastade men sedan några år tillbaka alltmer hyllade författaren. En av min ungdoms idoler sitter så tätt med ansiktet mot webbkameran att jag kan se fettfläckarna på de metalbågade glasögonen. Håret är inte längre så där mörkt som de var på böckerna jag snodde åt mig under bokrean. Men klädstilen är densamma. En enkel t-shirt och jag gissar mig till att han parat ihop det med vanliga blå jeans. Han harklar sig där på skärmen och ser nyfiket mot mig. Jag blir osäker. Granskar han mig nu? Kommer jag bli en av karaktärerna i hans kommande berättelser? Slampan med det sönderblekta håret eller en blodtörstig häxa någonstans i stadsdjungelns vindlande bakgator? Han skrattar till som om han kan läsa mina tankar. Kan hända har han egen erfarenhet av den telapati som han ibland skriver om? Jag har väl rent mjöl i den påse han nu är i full färd med att ganska? Nu är det min tur att harkla mig. Bläckpennan glider mellan fuktiga fingrar. Jag har aldrig gjort det här förut. Kommer det synas på mig att jag är en rookie? Kommer det göra honom arg att någon bestämt att just jag, nykomlingen, nästan praktikanten, ska fråga ut honom? Jag David mittemot Goliat men istället för sten och slunga är jag beväpnad med papper och penna.

Nu när Covid-19 förvandlat världen till en levande Stephen King-roman, betyder det att du blir arbetslös nu?

Nej. Jag är författare. Jag har alltid arbete!

Men vad ska du skriva om när världen är raserad och på gränsen till dystopi?  Finns det plats för skräckböcker nu?

Mitt korta svar är nej. Men låt mig säga så här. I en värd där allt du någonsin varit rädd för ska hända banne mig håller på att gå i uppfyllelse, vad är det då som skrämmer som mest?

Mannen på skärmen lutar sig tillbaka i kontorsstolen och sätter låter fingertopparna mötas framför bröstet. Blicken vilar någonstans snett upp i taket och han blir tyst en lång stund. Det gör mig osäker. Borde jag säga något? Jag harklar mig igen, försiktigt eftersom jag inte vågar störa det stora geniet på andra sidan Atlanten. När ingenting händer tar jag mod till mig och frågar hur han menar. Han rycker till och stirrar in i kameran som om han glömt bort intervjun.

Tja… du blir naturligtvis rädd att du ska bli häftigt förälskad.

Hur menar du då? På vilket sätt skrämmer det?

Tänk dig själv. När man är förälskad blir livet på allvar samtidigt som man lever som på små moln. Sjunde himlen, du vet, den finns och… finns inte. Vad man inte vill då är att tvingas tillbaka ner till jorden. Vad kan tvinga ner förälskade från sitt rosa moln? En förlust, börskrasch, en pandemi eller förstås när hela världen rämnar under ens fötter. Det vi brukar ta för givet, möten, känslor, hopslagna påsar, önskade eller oönskade graviditeter, giftermål… vad händer med det nu? Vem törs bli kär, riskera veneriska sjukdomar eller att oron över att inte veta var man ska kunna föda sitt barn? Kommer det överleva, kommer det bli föräldralöst, kommer det ha en civilisation att dra ett strå till?  Kanske tusentals bebisar och små barn snart står utan vuxna som tar hand om dem… Flugornas härskare blir en barnlek i jämförelse. Där är vi nu. Vi vet inte om det blir så. Vem vågar drabbas av kärlekens och erotikens obönhörliga krafter i en sådan tillvaro?

Och?

Och? Min plan är att fortsätta som vanligt fast med en twist. Nu utgår jag inte längre från skräckgenren utan sadlar om mot romantik, romance, chic lit. Kalla det vad du vill. Det blir fortfarande skräck, men utifrån ett helt annat perspektiv.

Jaså, hur då?

Fattar du ingenting eller är du bara jäkligt bra på att hålla upp ett förvirringens pokerfejs? Lyssna här. jag ska skriva kärleksromaner. Du hörde rätt. Du får ett scoop här och nu. Ta hand om det. Gör vad fan du vill med det förresten. Om jag tolkar dig rätt kommer du slarva bort den här chansen. Dränka intervjun i en mängd adjektiv som får läsaren att tappa intresset eller rent av somna. Se inte ut som en fårskalle! Skärp dig lite och hör bara vad jag säger. Romantik är den nya skräcken. Två personen fattar tycke för varandra. Båda kämpar emot. Det blir mer och mer desperat. Till slut inser de att de inte längre kan göra motstånd och är redo att slita kläderna av varandra – jag försöker hålla transportsträckorna korta numera men du känner ju till hur jag skriver. Vid samma tidpunkt som de står där och fipplar med byxknappar och behåband… BOM! Karantänen slår ner som en osynlig, fast synlig, berlinsk mur mellan dem. De kastas rakt in i en ruinliknande labyrint med fler irrgångar och ringleder än det finns siffor för. De separeras från varandra. Den enas mage växer sig större samtidigt som hosta bryter loss hos den andre. Kärleken och dess effekter blir den nya skräcken.   

Vad kommer hända?

Hända? Det vet jag inte. Och om jag vet det tänker jag inte berätta det för en nyfiken typ som du. Kanske kryddar jag med inplanerade, hett åtrådda IVF-befruktningar som kanske blir av, kanske inte. Eller en surrogatmorsa i Indien som får ta hand om ett barn burit men aldrig önskat eller är biologisk mor till. Kärleken, livet, framtidshoppen – finns det något otäckare i tider av kris?

Samtidigt är väl just det också vår tröst?

Kanske det… kanske inte…

 

Det går en rysning genom kroppen när jag klickar bort videosamtalet. Har han rätt, är kärleken vår tids nya skräck? Jag vill inte tro det. Vad tror du själv?

 

Inspirerat av SkrivPuff:Banne mig.

4 thoughts on “Intervjun

  1. Haha vilken underhållande intervju med skräckmästaren. Underbart ♥. Ja visst har han fått en renässans? Jag läste honom på 1970-80-talet sen tröttnade jag. Men har tagit upp läsandet igen med hans senaste deckartrilogi och Outsidern. Är väl inte odelat positiv, men visst är kan han uppfinna en fantastisk och väldigt spännande story.

    Har inte tänkt så om pandemikriser och kärlek. Jag ryser jag också och tänker att han kan ha rätt (eller du, rättare sagt ☺). Allt fint sätts på sparlåga, alla skyr varandra, blir rädda för alla andra. Vi isolierar oss, alla länder blir isolationistiska. Vart tog EU vägen undrar jag? Skulle inte vi EU-länder hjälpas åt i kristider? Nej då, alla tänker bara på sitt eget.

    • Ja, det är underliga tider… det där med EU har jag inte tänkt på men det har du ju rätt i! Samarbete finns ju inte…

    • Ja, här får han leva ut alla sina divalater! De baseras på helt fria fantasier. har icke researchat honom som intervjuperson. 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s