Corontän

 

 

Gör någonting du inte trott varit möjligt!

Kvinnans röst lät hurtig. Det var viktigt, sa hon, att göra roliga saker så här i kristider. Det stärker immunförsvaret att lugna nerverna. Reportern hummade och tackade för tipset.

Gösta stängde av radion. Han hade inte trott det varit möjligt. Apparaten som alltid skvalat och invaggat honom i hoppfullhet och lugn. Nu stängde han av den. Drog ur kontakten och lät den smälla ner mot linoleummattan. Med en suck rätade han på kroppen och stirrade ut genom fönstret. Enstaka bilar rullade fram över asfalten. En och annan flanör sträckte på sig i solskenet. Det högg till i magen när han såg grannkvinnan huka över sin rollator med blicken mot den röda gubben.

Borde hon inte… borde han… nej, det var inte möjligt. Inte kunde han tala Yvonne till rätta, påminna om att hon som rökt i sedan hon stått och vacklat på kalvliknande ben intill kiosken i centrum, att hon förgyllt hans dag de senaste fem åren när de mötts vid postfacken med nycklarna i högsta hugg. Hon som fick honom att skratta åt det som hände på kyrkans café, berättat vem som sagt vad, gjort det eller det, utan att döma. Hon som gärna berättade om sina senaste misstag och skrattade lika gott åt dem som han själv gjorde. Hon som alltid skickade honom ett sms varje nyår. Det enda ordet på skärmen fick honom att känna värmen i kroppen. ”SKÅL!” Själv skickade han tillbaka en leende gubbe med toppig hatt och tuta.

Gösta kliade sig på näsan och svor till. Visst var han hemma, visst tvättade han händerna, men ändå! Han hade ju lovat sig själv att sluta kladda runt i ansiktet. Det satt fast i kroppen som ett förbenat tic. Det där var något han inte heller trott det varit möjligt att han skulle göra. Var det sådant kvinnan menat med att göra det man inte trott varit möjligt? Stänga av radion, banna sig själv för sina tillkortakommanden? Det gjorde honom inte lugn. Han såg ut genom fönstret. Var det detta Yvonne höll på med? Överraskade hon sig själv med att vara ute på en bensträckare är världen var i kaos? Men promenader var väl inte förbjudet? Gösta kliade sig i huvudet och kisade ut mot solskenet. Själv hade han inget val. Snoret rann som på en av de där småungarna som tultade runt i grupp hela vardagarna. Det fanns inget att göra och han var ju ändå ensam hemma. Isolerad. Som sig bör. Ändå…

Det pep till i mobilen. Han fiskade upp den ur byxfickan. En nyhetsnotis. Uppdateringar om kaoset. Han svepte bort den och öppnade en av apparna han aldrig använt men som Daniel, yngste barnbarnet, installerat. Videosamtal. Trams, hade han sagt. Vi ses istället. Inte via skärm. Daniel hade skrattat så där som han brukar, med munnen på sned, ur ena mungipan och sagt att det kunde vara kul att ha. Man vet aldrig när den kommer till användning och den skadar ju inte annars, hade han fastslagit.

Nu var det dags. Nu skulle Gösta lära sig appen. Överraska Daniel. Prova något han aldrig trott att han skulle göra.

 

Skrivpuff: Skål.

4 thoughts on “Corontän

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s