Skrivpuff, 12:e april 2016.

Stämma

 

Det är något som inte stämmer, sa du och kliade dig bakom örat.

Vad då, frågade jag och tittade upp på dig.

De där två, ute på gatan, det är något med dem som inte stämmer. Din blick sökte sig ut genom fönstret.

Vilka då, menar du?

De där två som går där borta med en hund. Det är något konstigt med dem som jag inte kan sätta fingret på.

Jaså, den där kvinnan och mannen? De har jag sett förut, de där borta någonstans, sa jag och pekade ut genom fönstret.

Deras kläder, de stämmer inte… som om de försöker se trendiga ut och samtidigt verkar kläderna… utdaterade… gamla utan att vara vintage…

Vintage, vad vet du om vintage, undrade jag och kände hur det kliade i hårbottnen.

Ja, varför skulle jag inte veta något om vintage, sa du. Din blick naglade fast vid min.

Kanske för att du är man? Min man, svarade jag.

Jag visste inte att du var sån, sa du.

Hur då ”sån”?

Ja, fördomsfull, menar jag, sa du.

Nej, det stämmer inte, jag är inte fördomsfull, sa jag och lade armarna i kors.

Nehej, då säger vi väl det. Det är ändå något som inte stämmer. Med de där två, där ute, menar jag.

Vad då?

Ja, det är något med deras kläder…

Skrivpuff, Enklare, 6:e april, 2016.

Enklare

 

Det var så pinsamt, jag måste berätta. Alltså, jag gick längs Drottninggatan iför min nya klänning från Monki som jag skrev om förra veckan. Den är svart och böljar så underbart lägst med kroppen när en går och dessutom matchar de fyndade sandalerna som jag skrev i går så otroligt perfekt att det nästan inte går att beskriva! Ni bara måste leta upp dem och testa! Handväskan är förstås från DKNY eftersom jag föredrar kvalitet på sådana detaljer. Den är tidlös och kommer att hålla i evigheter, jag lovar!

Hur som helst gick jag där på gatan och speglade mig i de stora skyltfönstren när värsta snyggingen dyker upp framför mig. Jag hann inte väja undan utan krockade med honom, ganska hårt också för det gjorde ont i armen resten av dagen sen,  och han tittade på mig och frågade om det inte hade varit enklare om jag bara frågat om klockan eller vägen eller något sådant. Sen skrattade han och gick. Det var såååå pinsamt!! Ni anar inte!! För han var bara sååå snygg och de där gröna ögonen kunde en ju helt enkelt ha dött för att få drunkna i och om jag bara inte varit dum nog att springa rakt in i honom bara för att jag skulle ha koll på de nya kläderna som fanns i butiksfönstren så hade jag säkert dejtat honom nu.

Men istället stod jag där och kände mig dum över att han trodde att jag var en sådan som brukade krocka med killar som jag var intresserad av, fast jag inte är sådan alls. Och egentligen var det ju en olyckshändelse, men det kommer han aldrig få veta, och min arm gör fortfarande ont om jag känner efter. Så efter det tog jag tunnelbanan hem och har inte någon ny outfit att visa upp idag. Sorry, men ni får kika in igen imorgon för då kommer jag att uppdatera med de kläder som kom på posten! Yay! Jag lovar, det kommer att vara värt det – de är bara att dö för!

Skrivpuff, svar, 5:e april, 2016.

Svar

 

 

Hallå?

Nån där?

Dörren gnisslade bakom henne när hon sköt upp den. Hallen framför henne var höljd i dunkel. Vad hade hon här att göra? Den här nyckeln som hon hade i sin hand, varför hade hon behållit den? Och varför hade hon kommit på att testa om den fortfarande fungerade? Lägenheten var inte längre hennes. Den hade inte varit det på många år faktiskt, men hon hade haft svårt att släppa taget om den. Det hade varit idiotiskt att byta den mot den större bostaden en bit utanför innerstaden. Det fanns inget alternativ och dessutom låg tvättstugan långt ner i källaren. Tre trappor ner i fönsterlösa utrymmen som stank av otäta avlopp och oinbjudna nattgäster. Men sånt glömdes snabbt bort. Nu var det den senare bostadens alla brister som upptog tankarna. Bytet hade varit idiotiskt. Självklart. Det hade varit bättre att klamra sig fast där mitt i smeten, med parkeringstrassel och överfulla trottoarer. Varför hade hon inte kunnat tänka på läget istället för att fly bort från det och ut till den ödsliga förorten?

Hennes fötter tog ett kliv över tröskeln, in i den välbekanta hallen. Som i trans rörde hon sig allt längre in i bostaden. Den såg ut som hon mindes den, men tapeterna var nya med mönster av den där formgivaren som hon så ofta sett i inredningsmagasin men alltid glömde namnet på. Varenda yta av väggen var täckt med blommor och blad som om den som inrett hemmet var rädd för tomrum. Försiktigt lät hon fingertopparna löpa längs väggen. En gång hade de varit hennes. En ofattbar tur som hon insett vidden av för sent. Varför var hon en sådan där som alltid såg problem i allting, som skavde och fick henne att fly? Hon tittade in i sovrummet. Persiennerna var nerdragna, enkelsängen i ena hörnet obäddad. Själv gjorde hon alltid iordning sängen på morgonen. Det gick inte att riskera att skyddsängeln stannade kvar och latade sig om dagarna.

Det var inte samma par som bodde kvar i lägenheten nu som bytet skett med. Det hade hon sett redan på ytterdörren. Namnet bakom den glänsande glasskivan var inte detsamma som hon mindes. Att de hade flyttat kändes som ett svek. Varför dög den inte åt dem? Hon gick ut ur sovrummet igen och lät fötterna bära henne in i vardagsrummet. En stor lädersoffa mötte henne när hon steg in genom den dörrlösa öppningen. Utan att tänka efter sjönk hon ner i den och snappade åt sig ett godis ur en skål på det svarta bordet framför henne. Choklad i glansigt papper, hennes favorit!