Skrivpuff, 10:e februari, 2

Skyltar

Nu, sa Jannica för sig själv, ska det bli gott med lite kaffe. Hon smällde ihop datorn och reste sig från skrivbordet. Hon hade äntligen fått ihop en artikel om brödbakets historia för Tidningen Bröd. Den hade inte varit så enkel att skriva som hon trott även om det bara skulle vara en snabb skiss över dess utveckling sedan Mesopotamien och framåt.

Det hade blivit dyrt med de surdegsfrallor med brie och salami som hon blivit sugen på medan hon skrev. Det var kruxet att bo mitt i smeten, tänkte hon. Alla dessa caféer och restauranger med sina sandwich-skyltar som lockade med listor på färdiggjorda läckerheter. Och så den dagliga researchen om bröd… Jannica var svag för bröd. Det hade hon alltid varit. Hon åt hellre en pumpernickel med skagenröra och en vippa dill än en tallrik lasagne trots att priset var detsamma.

Egentligen hade hon inte råd med några sådana extravaganser på den lön hon fick som frilansande skribent. Det hade gått bra i början av karriären, men alltmedan konkurrensen om jobben ökat hade priserna gått ner. Många gånger hade hon hört kolleger förbanna de som tog sig an jobb för en spottstyver, ibland ingenting alls. Tidningarna skyllde på vikande läsarsiffror och facket på cyniska arbetsgivare.

Jobbet i sig var det inget fel på. Jannica bestämde själv vad hon ville skriva om och när. Det gällde att ha disciplin och få det gjort. Inte vika sig för lusten, som hon gjorde med bröd. Någon hade sagt att hon åt alldeles för mycket gluten och att det var någonting dåligt. Som om de som åt bröd var lite sämre människor. Jannica hade skrattat bort det. Folk hade så konstiga idéer. Blev hysteriska så fort någon pekade på att det fanns en möjlighet till samband, men glömde bort alla vetenskapliga invändningar och förutsättningar. Det sålde fler lösnummer att skrika ut att något var dåligt för hälsan än att peka på hur komplext problemet var med alla om, men och kanske. Folk ville inte ha sånt. De ville ha något konkret, helst svart eller vitt.

Jannica gick till diskbänken. Innan hon fyllde på kaffebryggaren med vatten och pulver hejdade hon sig. Först skulle hon bara springa ner till bageriet på hörnet och köpa en macka. En med lax och deras egen färskost.

 

Advertisements

Skrivpuff, 9:e februari, 2017.

Härligt

 

Hon körde ner fingrarna i myllan och vägde den lätt i handen innan hon lät den rinna tillbaka mot marken. Det skulle bli ett fint potatisår i år, tänkte hon. Hon hade luckrat upp jorden efter att den legat i träda ett år. Den andra jordplätten skulle få vila nu. Den hade inte givit den mängd potatis hon hoppats på. Sommaren hade varit kall och regnig, med några få solglimtar.

Det var väl det som hade dragit henne till odlingen, dess oförutsägbarhet och chansning. Det gick aldrig att veta säkert. Men i år skulle det gå bra, det kände hon på sig. Det var alltid härligt att koka den egna potatisen för att sedan servera den med en klick smör och några sillbitar. Klara nynnande för sig själv när hon gick efter grepen som hon satt ner i ena änden av potatislandet. Nu skulle hon bara gå över jorden en gång till med den innan hon gick för att hämta sättpotatisen. Det gällde att passa på medan solen sken. Det skulle slå om till regn under sena eftermiddagen hade de sagt på nyheterna. Det passade henne perfekt.

Skrivpuff, 6:e februari, 2017.

80-talet

Du vet… så där länge sedan som… på 1980-talet eller nåt, grinade Olivia till och blottade en glugg i överkäken. På dinosauriernas tid! Då måste det ha varit farligt att leva!

Nej, men det var ju då som jag växte upp, svarade Peter och skrattade. Så länge sedan är det väl ändå inte?

Jo, det är ju jättelänge sen ju, svarade Olivia, det sa fröken idag. Hon sa att det var på den tiden då man bara hade stenar eller nåt. Ingenting annat. Inga mobiler eller datorspel eller så. Bara stenar!

Stenåldern, menar du, frågade Peter och tog tag i dotterns hand. Och det fanns faktiskt datorspel redan på 1980-talet. Jag hade ett. Men inga dinosaurier.

Datorspel? Hade du? Varför får inte jag ha ett då? Olivia stannade och stirrade upp mot Peter.

Därför att du är för liten, suckade Peter och bannade sig själv.

Men jag är ju nästan sex år, protesterade Olivia och stampade med ena foten i marken. Jag måste få ett! Alla andra har utom jag… det är så orättvist!

Men du har annat, suckade Peter och kramade hennes hand i sin.

Som vad då, svarade hon.

Tja… som dina dockor och legot och så, svarade Peter och ryckte lätt på axlarna. Vad vill du ha till middag, förresten? Ska vi överraska mamma med något gott när hon kommer hem?

Ja-a, pizza!

 

 

Skrivpuff, 2:a februari, 2017.

Slita

Vad sitter du och sliter med det där för, frågade Asta och kastade en blick över Stinas axel ner mot det vita blocket med sina ljust blå ränder. Du har ju inte ens börjat än!

Stina slängde ifrån sig kulspetspennan och lät huvudet falla ner mot det tomma arket. Hon snyftade och Asta la en hand på hennes rygg.

Ta en liten paus, så orkar du mer sen. Jag sätter på lite varm choklad och så tar du en smörgås. Du, vad säger du om det…?

Stina svarade inte. Asta kunde se hur hennes kropp skakade och fick lust att krama om henne. Men hon vågade inte. Stina tyckte inte om att hon kom för nära. Det hade varit svårt för Asta att acceptera men hon hade varit tvungen. Redan som nyfödd hade Stina velat vara ifred. Sovit bäst ensam. Asta hade sett fram emot att ha ett litet barn att rå om, som tydde sig till henne och som gladdes åt hennes kramar. Men Stina ville vara fri.

Asta vispade ihop socker och kakao med lite vatten i en kastrull. Lampan blänkte i den rostfria metallen och fick det att skära i hennes ögon. Asta blinkade hårt några gånger och svalde. Att den där värken i ögonen aldrig gav med sig, tänkte hon och slog i mjölk i den heta vätskan innan hon hällde över drycken i en kopp.

Du, sa Asta, ta en paus från den där skrivuppgiften nu. Du hinner imorgon också…. Det är inte hela världen om den inte blir bra, det vet du ju…