Skrivpuff, 12:e juni, 2018.

Samtal.

 

Under tiden kvittrade fåglarna som om ingenting hade hänt. Yrsa såg sig omkring. Vart skulle hon ta vägen? Det var skog runtom hela gården. Tät, mörk finnmark. Den skulle inte låta sig forceras utan tillhygge. Men det hade hon inget och det var bråttom nu, det förstod hon. På avstånd hörde hon ett motorljud. Frälsare eller djävul? Yrsa visste att hon inte kunde chansa. Ljudet kom närmare. Svetten sprack ut i hennes panna i sega tunga droppar som sakta letade sig ner för ansiktet.

Det hade varit idiotiskt att följa med en tinderdejt i bilen. Det där visste hon ju sedan länge. Ändå hade hon gjort det. Deras samtal hade gått så lätt och varit fyllt av skratt. De hade så mycket gemensamt. Han gillade samma saker som hon och det klickade direkt. När han frågade om hon ville följa med till honom hade hon sagt ja, fnittrat som en barnunge och hoppat in i den blänkande BMW:n. Lädersätet hade knarrat lätt under hennes tyngd när hon sjönk ner i det. Dess lenhet mot huden förvånade henne. Hon hade alltid trott att skinnklädsel i bilar skulle vara hårt, lite kallt och stumt. Varför hade hon trott det? Det måste ha varit morbroderns soffgrupp som satt sina spår i henne. Den hade alltid varit kall och hård att sitta i. När man rörde sig i den gnällde den i protest. Det gick inte att låta bar hud möta dess yta utan att den klistrade fast och bildade en svettig hinna som kylde av kroppen ännu mer.

Yrsa mindes inte längre vad de hade sagt där i bilen. Det enda hon kom ihåg nu var hur hon drunknat i hans mörkt blå ögon på ett sätt som hon alltid viftat bort som romantiskt nonsens. Det hade varit underbart att falla så där rakt ner i en blick som tycktes återspegla djupet av hela universums. Hon hade sett stjärnor skimra där i. Yrsa svor för sig själv. Hur fan kunde nån vara så jävla dum? Skammen pilade upp från fötterna och satte sig som ett järngrepp runt hennes nacke. Den brände och viskade att hon var en idiot. Sånt här händer inga andra än naiva kvinnor, väste den och slingrade sig runt hennes kropp innan den klämde till. Motorljudet närmade sig ännu mer. Ett stön lämnade Yrsas läppar. Om hon skulle ha en chans måste hon klämma sig in mellan barrträdens vassa grenar, utelämna sig till den nyckfulla naturen. Samtidigt som ett par ljuslyktor lös upp gårdsplanen där hon just stått, klämde sig Yrsa in under en stor gran.

Skrivpuff, 11:e juni, 2018.

Ingenting.

 

”Känner du verkligen ingenting?”

Nej. Ilse blinkade två gånger. Allt var som vanligt. Förutom att hon låg där hon låg, oförmögen att ta sig nånstans. Eller röra på sig överhuvudtaget, bortsett från ögonlocken. Det borde vara frustrerande. Men Ilse kände ingenting. Inte ett dyft. Det var som om hon aldrig hade haft en kropp att kontroller, hur pass den nu lät sig kontrolleras. Ilse hade varit tveksam många gånger till om det var hon själv eller den biologiska maskin hon befann sig i som avgjorde. Nu hade maskinen Ilse mer eller mindre lagt av. Den var ett tomt skal. Enbart själen rörde sig skadskjuten i den.

Ett skarpt sken bländade henne innan läkare klickade av sin ficklampa och började klämma här och där på hennes kropp. Han tog upp journalen och ögnade igenom den innan han lät pennan raspa mot dess yta.

”Jag kommer tillbaka om en stund. Försök att inte ha alltför roligt under tiden!”

Ilses blick följde den gråhårige mannen tills han försvann i ögonvrån och ur sikte. Hon hörde hur dörren gnisslande drogs upp och gick igen bakom läkaren med en dov smäll. Nu var hon ensam igen. Ensam med sina tankar och utan intresse för den teve som rullade amerikanska såpor efter varandra på väggen mitt emot. Ilse hade aldrig tyckt om den sortens program. Det var personalen som ställde in kanalen utan att fråga, som om alla kvinnor var genetiskt programmerade att vara intresserade av samma sak. Men de testosteronstinna männen och de yppiga kvinnornas problem var löjeväckande. Ilse tyckte att kvinnorna betedde sig som om männen aldrig själva hade något att säga till om vem de utsåg till sin käresta. Den kvinna som kunde spela sina kort bäst, vann både mannen och pengarna. Ett litet tag, sedan var karusellen igång igen och en annan kvinna fick mannen. Sånt var inte livet, tänkte hon. Inte det riktiga livet. Det var fyllt av tillfälligheter, slump och enbart en liten del skicklighet.

Ilse var en sån där som hade haft allt. Snygg man, jobb som modell och en dyr villa i ett av stadens bättre områden. Men ett spindelbett under ett uppdrag för en modekatalog hade satt stopp för allt. Ingen visste med säkerhet att hon fått ett spindelbett där i bungalowen intill stranden men det var den enda teori som läkarna hade att gå på. Det som hade börjat med en lokal klåda på ena handleden, hade slutat med näst intill totalförlamning. Ingen förstod varför det gått så lång tid mellan bett och paralys, under en månad hade hon gradvis försämrats. Nu hade hon legat här i fler dagar än hon kunde räkna till. Tony hade dykt upp flera gånger om dagen i början, men sedan hade besöken glesats ut allt mer och nu hade hon inte sett till honom på länge. Hon tänkte på honom en stund. Kanske hade han träffat en ny? Ilse kände inget vid tanken på det heller. Det var som om ingenting berörde henne längre. Det var värre än att hon inte kunde röra sin kropp. Hon hade tankar, javisst. Men inga känslor. Vad det än var hon råkat ut för, så hade det gjort något med hennes psyke. Ilse blundade hårt. Hon måste få tillbaka känslorna. Annars var livet inte värt ett dyft. Särskilt inte i en stålsäng med höj och sänkbart reglage som hon själv inte kunde styra.

 

Inspiration Skrivpuff.

Skrivpuff, 8:e juni, 2018.

Effektivt.

”Se till att pricka pulsådern där, precis i ljumsken.” John Brown pekade med en penna mot en naken torso i marmor som stod på en av hyllorna i hans kontor. Anna nickade utan att röja med en min vad hon tänkte eller kände. Hon visste att Franc Meller var ett hot som måste röjas ur vägen. Anna drog en välmanikyrerad hand genom sitt blanka, ljusa hår. Hon visste att hon var rätt person för uppdraget. Han skulle inte ha en chans. Hon visste att det effektivaste sättet för att få honom att släppa henne inpå livet var att överdriva intrycket av att vara en späd, smått vilsen blondin i höga klackar. Dessutom hade hon vässat ett tillgjort barnsligt sätt att prata till perfektion. Faktum var att hon gått in så hårt i baby doll-rollen att hon till och med köpt en morgonrock i rosa chiffong med detaljer av fuskpäls och ett par matchande tofflor. Anna hatade sådant där. Men hon var professionell. Om hon skulle övertyga Franc Meller tillräckligt för att få honom på kroken, måste hon gå all in.

 

Inspiration: Skrivpuff.

Skrivpuff, 6:e juni, 2018.

Rest

 

Dörren small igen bakom honom. Simon kände hur håret på armarna reste sig. Han hade inte velat följa med till något trist B&B, särskilt inte ett som låg mitt ute på en åker, långt ifrån Sandhammarens mjuka ockrafärgade strand. Nu var han antingen utelämnad till föräldrarnas nyckfulla idéer eller fast i ett litet rum där kvinnan i värdparet var mer än lovligt nyfiken. Hade han någon flickvän, hade hon frågat så fort de kom dit och blinkat åt honom med ett leende på läpparna som fick honom att ta några steg bakåt. Han hade svarat att han hade en. Det var en lögn, men ingen skulle ändå få reda på det. Modern hade sett förvånat på honom när han sa det, men han trodde inte att kvinnan, som hette Barbara, lagt märke till det.

Simon såg på dörren till sitt rum. Han måste ha puttat igen den bakom sig utan att tänka på det. Någon annan förklaring fanns inte. Fönstret bakom pelargonerna på blombrädan var stängt, så det borde inte ha varit korsdrag. Träden vajade ljudlöst utanför glaset och några grenar knackade mot rutan. Simon skakade av sig olustkänslan och slängde sig på det quiltade överkastet med små ljust blå rosor. Nu skulle han äntligen kunna läsa i sin nya science fictionbok. Men istället somnade han och vaknade inte förrän det var mörkt ute.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 5:e juni, 2018.

Lättnad.

Utan att tänka på det hade Tyra köpt en kaffe latte och satt sig på en av uteserveringarna till den nyinvigda gallerian som skulle skänka området en air av New York. Hon hade alltid tyck att såna ambitioner var hopplösa och ytliga. Tyra såg ner på muffinsen som tog upp hela assietten med sin amerikanskt överdrivna storlek. Några blåbär syntes på dess skorpiga yta och följde med pappersformen när hon pillade bort den. Egentligen ville hon slicka rent det där pappret, precis som hon skulle ha gjort som barn. Men hon nöjde sig med att vika ihop det till en liten triangel som hon petade in under fatet. Det sorlade omkring henne. Bilar susade förbi och tutade ilsket på varandra på gatan intill. Barn skrek i sina vagnar medans deras fäder glodde ner i mobilerna i skydd av sina kepsar och solglasögon. Tyra hade lust att knacka en av dem på axeln och fråga om han sov. Det var något med barnskrik som gjorde henne obekväm och redo att ingripa. Hon visste att det var löjligt, att hon överdrev och att det säkert var bra för barn att skrika ibland. Men ändå… hon kunde inte släppa tanken på att barnet försökte kommunicera något som det behövde hjälp med. Hon såg mannen röra på sig och kände lättnaden i hela kroppen. Ljudlöst lutade han sig fram och stoppade in en napp i barnets mun innan han satte sig tillrätta i stolen igen och lät fingertopparna glida genom ett välansat skägg. Barnet tystnade men det skrek inom Tyra igen och skavde som om hon vore ett troll i solen.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 4:e juni, 2018.

Närhet

 

Kan du inte bara dra åt helvete nån gång, skrek Asta. Jag hatar dig, din jävla idiot!

Göran tog ett par försiktiga steg framåt, men Asta slet åt sig en eldgaffel från den öppna spisen och riktade den mot honom. Den var kall och tung i hennes hand, ville inte riktigt låta sig kontrolleras men hon tvingade upp den mot den röda skjortan med vita blommor. Görans handflator svävade framför det uppsvällda bröstet som två bleka hägringar. Asta kunde se att det rann svett från hans hårfäste ner mot ögonen. Snart skulle han inte kunna se mer om han inte gnuggade sig i ögonen med fingrarna. Då skulle hon passa på, sätta gaffeln i honom och vrida till.

Ta det lugnt, stammade Göran. Jag har ju fru och två barn. Barnbarn, du vet… Snälla du… Du misstar dig… jag har aldrig varit annat än snäll mot dig…

Snäll? Asta såg ut som om hon skulle spy. Att komma in till mig på natten när alla andra sov är väl knappast snällt!?

Göran mumlade något som Asta inte kunde höra och rörde sig närmare henne. Hans andedräkt var tung och ytlig. Hon hötte eldgaffeln mot honom tills han backade.

Du var så ensam, sa han och blinkade hårt i ett försök att få bort svetten som rann in i ögonen. Jag ville bara att du skulle få känna lite närhet… att nån tyckte om dig… din familj verkade ju strunta i dig… de drack och spelade poker medans du satt där i ett hörn, hopkrupen och tyst som en mus. Jag ville hjälpa dig att öppna upp dig… må lite bättre…

Du, det var då ett jävla dåligt sätt att göra det på, sa Asta. Du märkte aldrig att jag inte ville!? Att jag hatade att du kom smygande och att jag var tvungen att ställa upp, för annars skulle du ge dig på Bea och hon var bara fyra. Du äcklar mig, ditt jävla svin. Men jag ska befria dig från ditt ynkliga liv. Se det som en gåva till ditt barnbarn att hon slipper dig och din feta lekamen guppande över sig som en strandad jävla valross.

Asta drämde till med eldgaffeln mot Görans huvud. Den lämnade en rispa från ena örat och ut mot kinden. Göran skrek till och satte ena handen mot blodet som rann ner och fläckade hans hawaiiskjorta. Asta kunde höra honom gnälla som ett skadskjutet djur.

Men du ville, sa han och sjönk ihop i en hög på golvet.

Ville jag verkligen det, frågade Asta och ställde sig bredbent intill honom innan hon höjde eldgaffeln mot taket. Ville jag verkligen. Eller var det du som ville? Det här har jag däremot velat göra sedan första gången du kröp ner där under mitt täcke. Och jag tror att du vill att jag gör det. Visst vill du?

Asta slutade inte slå förrän hon var helt utmattad och sjönk ihop på en pall som någon ställt intill eldstaden. Först nu såg hon de blommiga gardinerna och de puderrosa väggarna. Det luktade svagt från potpurri som någon hällt ut i en skål på vardagsrumsbordet. Lädret i soffan blänkte vitt trots att den inte såg ny ut och kuddarna med spetsbård hade puffats upp och lagts prydligt mot ryggstödet.

Som om en madrasserad cell i engelsk romantisk stil, muttrade Asta och reste sig. Hon drämde till med eldgaffeln mot altandörren och tog sig ut den vägen. Det spelade ingen roll om hon åkte fast, så länge världen var en dåre fattigare tänkte hon och sulade iväg eldgaffeln mot den angränsande skogsdungen. Men det skulle ta tid för dem att hitta henne. Tidigare ostraffad och i en stad där hon inte satt sin fot sedan barnsben var hon svår att känna igen.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 1 juni, 2018.

Former.

Har du sett vilka vackra former det där äpplet har? Det är liksom runt, men ändå inte runt. Jämt, men ändå inte helt jämt. Formen väller ut där på mitten för att sedan dra sig inåt, som i en midja som löper från kvist till foderblad. Färgen är grön med inslag av rött, ser du det? Det är inte rött så som vi slentrianmässigt brukar säga, eller grönt. Skalet är blankt. Det är lätt att tro att det är polerat med något slags giftigt vax. Men det är det inte. Det ser ut så av naturen. Tror du att fruktköttet är så där saftigt att det släpper ifrån sig sin vätska vid varje bett, eller att det är av ett torrare slag? Jag tycker bäst om de krispiga, saftiga varianterna som är söta och syrliga på samma gång. Din morfar tyckte om såna som var gula med svag, svag, dragning åt grönt. De hade lite torrare kött som bara var sött när det var moget. Den sorten blev lätt stötta och skadade. Han vårdade det där äppelträdet som om det vore hans skötebarn. Vi andra fick inte gå i närheten av det. Jag tror att han var rädd att vi skulle äta upp all dess frukt innan han själv fick det. Men vi var bara intresserade av de där som mormor köpte hem från fruktdisken. De som var helt gröna, med svaga strimmor av gult som ibland nästan drog mot vitt. Ibland var de så syrliga att det drog ihop sig i munnen på en när man åt dem. Bäst var det när syran möttes upp av sötma utan att bli sliskig. Morfars äpplen var jolmiga och fuktiga utan tydlig struktur. Dessutom avskydde vi de bruna märkena som verkade uppstå redan av att någon tittade på dem. Ibland, på vägen till de gröna, slingrande sockerärterna måste vi gå förbi det där trädet. Då fick vi passa oss noga så att vi inte råkade dra ner någon av dess gula frukter eller trampa på de som fallit ner på marken. Det brukade surra flugor runt de som dumpit ner i det våta gräset under trädkronan och många av dem hade mörka hål efter glupska maskar. Men ingen av dem fick några bett av skrattande, pladdrande barnamunnar. De såg oaptitliga ut där de låg, halvvägs in i förruttnelse och påminde om den förgänglighet vi trodde oss vara befriade ifrån. Men vi är också som äpplena, dödliga och på väg in i förruttnelse. En del har hårt tåligt skal, andra är ömtåliga och skadas lätt. Vissa är syrliga, andra söta – som du. Kom så tar vi varsitt av äpplena och känner efter hur de smakar.

 

Inspirerat av Skrivpuff.