Skrivpuff, 9:e mars, 2018.

Vår.

Pilen gick rakt in. Träff på första försöket. Salka vred sig som ett plågat djur. Hjärtat kämpade för att kringgå hindret som stött in i det. Förgäves.

”Det var inte så här det skulle bli”, kraxade fågeln som ännu satt på henne axel. ”Vi skulle bege dig ut i världen, frälsa den från ont och inte tillåta oss vila förrän vårt uppdrag var slutfört. Men se på dig nu. Stupad redan vid första hindret.”

Salka kved och försökte slita ut pilen ur bröstet. Men den satt där den satt. Fick hon ur den skulle hon ändå förblöda, det visste hon. Ögonen irrade runt utan att finna fäste hos något av de höga träden omkring henne. En ilning av smärta drog ihop kroppen likt en krampaktig makaron. Bror skulle skratta om han fick reda på det. En ny våg av smärta sköljde över Salka och kroppen sögs ihop i ytterligare en kramp. Mossan frasade av hennes tyngd och en fågel sköt skrämd upp från marken. Svordomar rann tyst ur Salkas mun.  Vem det än var som skjutit pilen skulle den få sitt straff. Hon knöt nävarna och kved.

Advertisements

Skrivpuff, 8:e mars, 2018.

Avvakta.

 

”Du har alltid fått det du pekat på”, fräste Gunnel så att droppar av spott for ut och landade på mobilen. Hon höll ett krampaktigt tag om med handen. ”Du ska inte få det här också!”

”Vad dillar du om”, frågade Lena. ”Jag har väl för helvete aldrig fått nåt jag velat ha!”

Det blev tyst i telefonen. Gunnel andades ytligt. Avvaktande. Hur hade Lena mage att påstå något sådant? Hon stirrade ner i korkmattan. Den var brun med grönt mönster. Original. Sånt som folk skrek efter nu för tiden. På dess nytorkade yta hade Gunnels yngsta halkat omkull när han kommit springande in från vardagsrummet. Hon kunde fortfarande höra hur det ringde i öronen när hon ropat ”Stopp” men inte hunnit hejda de små fötternas framfart. En tand hade slagits ut. Roten var intakt och fick den att påminna om en sådan där hajtand hon sett i en uppslagsböckerna. Blodet hade forsat och hon hade varit tvungen att springa mellan svabben och det tröstlösa barnet.

”Det lösöre jag har tagit”, sa Lena och avbröt tystnaden, ”tog jag enbart för att du inte ville ha dem. Ska det hållas emot mig nu? I så fall kan du komma hit och hämta det. Det ligger här. Kom vet ja. Det är bara att hämta skiten, om det ska vara så!”

”Så minns inte jag det”, svarade Gunnel. ”Jag minns det som att du hade valt ut det som du ville ha. Jag fick ta av det som blev över. Men det funkar inte så och det vet du! Vi måste dela det här. Du kan inte ta hela gården också.”

”Också? Vad fan menar du med ’också’?”

”Jag menar bara att vi måste dela rättvist”, sa Gunnel och kämpade med att hålla tillbaka ilskan som brann inom henne. ”Det har ju gått i arv förr, i flera gånger, så varför ska inte vi klara det?”

Ett skrapande ljud tvang Gunnel att rycka bort mobilen från örat. Ansiktets förvreds i en grimas. Hon mimade en svordom mot den, tryckte upp långfingret mot displayen, kom på sig själv och kikade ut genom fönstret för att se om någon där ute i vinterlandet hade sett henne. Men gatan var tom. Rök ringlade upp mot skyn från några av villornas skorstenar. Här och där stod bilar parkerade på infarter. Men ingen syntes till. Gunnel andades ut och förde telefonen mot örat igen.

”Vi får sälja den”, sa Gunnel.

”Över min döda kropp”, fräste Lena. ”Jag har investerat alldeles för mycket av tid och engagemang på den där stugan. Vad har du gjort? När var du där sist och klippte gräset?”

”Vem var det som alltid handlade till mor”, sa Gunnel, ”och lagade hennes mat? Betalade räkningarna? Städade? Jag såg aldrig dig med gräsklipparen, trots att jag var hos henne nästan varje dag. Dessutom vill jag minnas att grannpojken brukade…”

”Du minns fel.”

”Jaså”, sa Gunnel och studerade sig själv i reflektionen i ett vitrinskåp som hon köpt för sin första lön som barnskötare. ”Men jag tycker inte att det spelar nån roll hur ofta vem gjorde vad. Det gör ingenting att det var jag som förberedde för allt när hon fyllde nittio eller att jag fanns där när pappa gick bort. Vi ska ändå dela på arvet. Om det betyder sälja, så…”

”Jag har faktiskt inte tid med ditt osammanhängande dravel mer”, sa Lena. ”Ja, du får ursäkta men allt det här gör mig trött och jag måste få vila. Men en sak är säker. Du får inte gården. Därmed basta.”

Skrivpuff, 7:e mars, 2018.

Upphöra

 

Du får inte gå dit säger jag ju. Det här vansinnet måste upphöra!

Långa, seniga fingrar klängde sig fast runt Naphtalis knutna näve men han brydde sig inte. Amalric skulle inte få komma undan den här gången. Han tog tag i händerna som drog i honom, slet loss dem och svor rakt ut utan att bry sig om kvinnans askgrå uppsyn. Det var Amalrics fel att Aaren gett sig ut på sjön och senare hittats med ansiktet vänt neråt, till hälften fastfrusen i ny tunn is med en yllekappa som gjorde kroppen tung och svår att dra upp.

Du är den ende jag har kvar. Om nåt händer dig är det ute med mig.

Kvinnan satte armarna för bröstet och började gunga fram och tillbaka på träpallen intill den öppna spisen medan hon beklagade sig. Trots hettan som strålade från elden syntes det att hon var kall. Naphtali sträckte sig upp mot byrån intill halldörren. Han drog åt sig sin kniv som blänkte i det svaga eftermiddagsljuset som letade sig in mellan bladet på en pelargon som gjorde sig bästa för att fylla ut den lilla fönsternischen. kvinnan såg på honom medan han tryckte ner den i slidan som hängde från livremmen.

Jag måste gå, mor. Han får inte komma undan.

Han slängde på sig en rock och försvann.

Skrivpuff, 2:a mars, 2018.

Evig.

Helene hade aldrig känt sig så misslyckad som när hon tryckte ner handtaget till ytterdörren och steg in. En doft av kaffe slog emot henne och tvang henne tillbaka ut på farstubron. Hulkande hängde hon över räcket och såg spyorna fläcka ner snön. Trots att ytterdörren stod på glänt och sög in kylan utifrån verkade ingen ha märkt att hon kommit. Lika bra det, tänkte hon och torkade sig om munnen med ärmen på täckjackan. Då fick hon en liten respit.

 

Men var har du varit, utbrast Gunnel och reste sig ur den bruna soffan av fuskläder. Kudden som nyss varit inklämd mellan hennes rygg och soffan såg tillplattad ut och började ovilligt räta ut sig. Vi har varit utom oss av oro. Du måste komma hem på kvällarna, fattar du väl!

Helene vek undan blicken och svalde hårt för att tvinga tillbaka den spya som tog sats i hennes inre.

Du är bara femton år, Helle, då stannar man inte ute om nätterna. Man säger för tusan till sina föräldrar var man är. Vi tänkte faktiskt ringa till polisen. Hade du velat det? Nå? Svara då!

Helene såg upp på sin mor men sa inget. Istället stirrade hon på den slarvigt uppsatta knuten hon hade mitt på huvudet och som såg hopplöst omodern och töntig ut. Helene skulle aldrig bli som hon. Aldrig.

Du, fattar du verkligen inte? Tommy är ute och letar efter dig. Och du vet vad han tycker om att behöva sitta i bilen när han är ledig! Jag trodde att du hade blivit kastad i en snödriva och höll på att frysa ihjäl. Fan, jag blir så arg! Varför ska du alltid vara ett sånt evigt besvär?