skrivpuff, 16:e november, 2017.

Varit

Jag såg ner på mina fötter. Blodiga blåsor som spruckit under de vita tubsockorna och spridit ut öar av mörkröda, våta fläckar. Det lilltånageln skavde in i den andra tåns hud som för att påminna om att den var liten, men alls inte ofarlig. Utan lilltån, hade någon sagt, skulle vi tappa balansen. Vad skulle hända om vi blev av med stortån då, hade jag frågat med min barnsliga nyfikenhet men sen glömt bort svaret eller om jag inte fick något svar. Det där var länge sedan nu och jag hade många gånger trots det önskat livet ur den där lilltån vars nagel aldrig riktigt gick att tämja tillräckligt för att jag skulle kunna gå längre sträckor utan att den rev hål i tån intill. Jag linkade in från hallen till badrummet och ansträngde mig för att sätta ner så lite som möjligt av fötterna i golvet men skavsåren på hälarna gjorde det svårt.

Jag damp ner på toalettstolen och drog av strumporna. Fötterna såg ut som en krigszon. Blod blandat med fibrer från tubsockorna, vätskande blåsor som till viss del var fyllda med blod. Hade det inte varit för de där kängorna som mamma tvingade på mig, tänkte jag, så hade det här aldrig hänt! Fast jag visste att det också hade att göra med det där taekwondo-passet som Johan hade fått med mig på. Barfotaträning på plastmatta med ovana fötter och en person ivrig att imponera var den dålig kombination. Inte hade det blivit bättre av att det hade varit slutmarschen i högstadiet dagen efter. Mamma hade påstått att kängorna var gjorda för vandrare och att det skulle kännas som att gå den där milen på bomull i dem. Gråa skor med tjocka, spårade sulor. Lite för stora. Men det skulle ordna sig med ett par tubsockor i, hade hon sagt, så kunde jag ha dem att växa i sen och att basketkängorna skulle förstöra mina fötter och knän. Som om inte de här hade förstört mina fötter! Alla andra hade skuttat fram i vita, nätta gympadojor. Själv lufsade jag fram i skor som tycktes mer avsedda för Kebnekajse än den lilla stadens asfalterade gator. Hon skulle få höra, tänkte jag och slängde fötterna över badkarskanten och tog tag i duschmunstycket. Det sved när vattnet sköljde över huden. Jag skulle aldrig mer ta på mig de där skorna.

Advertisements

Skrivpuff, 15:e november, 2017.

Konditoriet

 

Du, de där prinsesstårtbitarna får det att vattnas i munnen på mig, sa Irene och drog i Åkes arm. Kom, vi går in!

 

Åke protesterade och sa att hon skulle tänka på midjemåttet, att doktorn sagt att det inte var bra för henne med sötsaker och att han var orolig för hennes blodtryck. Men Irene såg på honom med vädjande ögon och fortsatte att dra i hans arm. Det pinglade till i en klocka när dörren slog igen bakom dem. Den varma ångan från nybryggt kaffe och kanelbullar slog emot dem och båda drog instinktivt ett djupt andetag. En kvinna med håret uppsatt i en stram svinrygg dök upp bakom disken och såg på dem med en skarp blick som tycktes döma ut Irene och hon mindes hur fulla män kastat glåpord efter dem när de sena kvällar vandrat hem genom staden. Helan och halvan, hade de kastat ur sig och gapskrattat.

Jag vill ha en slät kopp kaffe och en finsk pinne, sa hon lågt till Åke som redan stod med en brun träbricka i händerna.

Men jag trodde att du ville ha en bakelse och en kaffe latte, svarade Åke och såg förvånad ut. Var det inte därför du ville in här…?

Irene tvekade innan hon svarade att hon ångrat sig och nu bara ville ha kaffe och en liten kaka. Att den överväldigande doften inne på konditoriet hade fått henne att ändra sig. Hon hade blivit mätt enbart genom att andas, sa hon och plockade en vit kaffekopp från stapeln framför disken innan hon lade till att läkaren hade rätt, hon borde verkligen sluta äta socker.

Men du äter ju egentligen sällan sötsaker, protesterade Åke. Jag vet inte varför jag sa så där därute. Förlåt… det var inte meningen att göra dig ledsen…

Han ställde ifrån sig brickan på disken och lade armen om Irene.

Vad får det lov att vara, frågade kvinnan bakom disken med barks röst och stirrade på dem.

Ingenting, svarade Åke och förde försiktigt med sig Irene ut ur lokalen. Dörren pinglade till bakom dem och Irene drog ett lättat andetag.

Vet du vad, sa Åke och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Det finns ett annat fik lite längre ner på gatan här. Vi går dit istället och där köper jag dig en bakelse och en kaffelatte, för det är det du vill ha. Vi kan fira att den första snön föll igår, så blir det ett lite speciellt tillfälle också. Vi borde fira lite oftare!

Tätt intill varandra försvann de in i folkmassan på gågatan.

Skrivpuff, 14:e november, 2017.

yngsta.

Om du aldrig fötts.

 

Tänk om du aldrig hade fötts, sa jag. Det var nog inte meningen att du skulle bli till, det bara blev så. Oplanerat, liksom. Precis som vi andra tre. Fast du är ju mycket yngre. Du tror att du är speciell, men det är du inte.

 

Sofie stirrade på mig en mun som gapade som på ett får. Jag lutade mig mot diskbänken och slängde nonchalant en klementinkärna i vasken och gnuggade pekfinger och tumme mot varandra för att få de små dropparna fruktsaft att torka snabbare.

De ville ha dig lika lite som oss andra. Tro inget annat, sa jag mellan tuggorna. Det hade varit enklare för alla om du inte funnits, faktiskt. Jag hade till exempel sluppit ta hand om en bebis när jag egentligen skulle påbörja mitt eget liv. Det fanns ju ingen annan lösning när köerna till dagis var knökfulla och vad spelade det för roll att jag kom in på grundkursen i juridik? Det var bara att bita ihop och byta blöjor istället. Trots att du inte ens var min fick jag ta ansvaret för dig medan mamma och pappa åkte till sina jobb. Men jag tycker om dig, det gör jag. Tro inget annat!

Jag blängde ut på det snötäckta landskapet utanför köksfönstret. En domherre sprätte runt frön på fågelbordet av trä som stått mitt i trädgården så länge jag kunde minnas. Det gula huset mitt på det var en miniatyr av den vita trävillan som byggts under 1930-talets iver att få landets medborgare att lämna de trångbodda städerna för att få frisk luft, solljus och ägna fritiden åt rekreerande självhushållning av grönsaker och frukt. Den lilla trälådan till bostad hade sedan länge målats om från gul till vit men ingen hade brytt sig om att göra något åt fasaden på fågelbordets hus. Fåglarna brydde sig ändå inte om att färgen flagade och att fukten angrepp träet hårt.

Om du inte hade fötts, sa jag, hade jag varit jurist nu. Men det där är ju inte ditt fel, så ha inte dåligt samvete över det. Jag skulle så klart inte önska bort dig för allt i världen. Men kanske kan du tänka på det lite ibland? Du kanske kan försöka förstå vad jag har offrat för din skull när du tycker att du förfördelas och ser att jag får någonting, för en gång skull, som du inte får? Måste du vara så avundsjuk att du springer till mamma och pappa, gråter och gör dig till? Jag vet att du är yngst och så men kan du inte växa upp nån gång?

Va, sa du nåt?

Sofie drog ut ett par trådlösa små hörlurar ur öronen, snappade åt sig modemagasinet som legat öppen på bordet framför henne och reste sig från köksstolen. Med gapande mun såg jag henne lämna mig ensam och gå iväg bort mot sitt rum.

Skrivpuff, 13:e november, 2017.

Singel

 

Det knastrade alltid öronbedövande att gå från gatan upp till det vita tegelhuset med blåmålade trädetaljer. Var det dalablått eller någon annan nyans som de valt när de byggde huset den där gången under 1950-talet? Fyra rum och kök. En källare med gillestuga.

Mina skor sjönk ner i det tjocka lagret av singel som strötts ut på gångstigen upp till ytterdörren. Stenarna gjorde det svårt att hålla balansen och det kändes som en evighet innan man nådde upp till den där ytterdörren som jag minns som brun, men som likaväl kan ha varit blå. Det går att googla fram sån information numera. Skriva in adressen och få upp en bild på huset, röra sig fram mot ytterdörren med några lätta svep med datormusen och slippa skida upp på den rullstensås som tycktes vara planterad där för att hålla främmande borta.

Det var inte tillåtet att gå på gräsmattan. Den kunde bli förstörd, bilda stig. Det spelade ingen roll att stenarna gnagde sig in i skorna eller i den oskyddade huden som omgavs av tunna sandaler. Eller också var det för att skydda oss från att trampa ner i någon av de stora bajskorvar som den stora, finska jakthunden släppt ifrån sig? Jag minns inte riktigt.

Jag var inte där så ofta. Passade inte in med mitt stripiga hår och kläder som alltid satt snett eller bildade veck på fel ställen. Blemmor i ansiktet. Fräknar. Inte lika fin som vasen i bokhyllan. Blank, välpolerad, fläckfri. Teakmöbler, stereo och LP-skivor med kvinnor och män som log sina bländvita leenden. Kvinnor med getingmidja. Håret omsorgsfullt stajlat med spolar och fön. Män med blankt, svart hår och kostymer med näsduk i bröstfickan.

Jag var inte lika fin, passade inte in i det där huset. Eller så orkade jag bara inte forcera singeln på gångstigen upp till huset?

Skrivpuff, 10:e november, 2017.

Bildinspiration.

Hur kunde hon vara så dum att hon inte kom ihåg att vänsterställa mönstret? Iris repade upp vanten ända ner till resåren med ilskna ryck och skrattade sammanbitet för sig själv åt Linnéa som sagt att stickning var så himla bra mot stress. Iris hade sett de där vantarna på en blogg. Vita tumvantar med rosa blomrankor som väckte habegäret och hoppet om att känna sig omsluten av mjuk, vårdande ull som kunde lugna den irrande själen. Som om själen fanns i händerna, tänkte hon och stack den ena strumpstickan i det som hon trodde var en maska. Trots att den ena vanten redan var klar, om än inte med samma nätta resultat som vanten i beskrivningen såg ut att ha, var Iris fortfarande osäker på det där med stickning. Det stressade henne att det tog så lång tid, blev fel och att hon när den första vanten var klar måste göra ytterligare en för att kunna få användning för sitt slit. En vante var ingenting att ha. Att det krävdes två var en självklarhet. Det var bara småungar som kunde ha två omaka vantar på händerna, inte vuxna som var måna om att framstå som om de var vid sina sinnens fulla bruk. Iris var mån om det. Livet var svårt nog som det var utan att hon dessutom fick stämpeln att hon var en kuf.

Skrivpuff, 7:e november 2017.

Dagens övning: skriv en riktigt dålig dikt.

Förstår.

 

Jag förstår inte

att det ska vara så svårt,

så svårt, att

förstå.

 

Varför ska du alltid ha så svårt

att förstå

mig?

 

Varför ska du

alltid vara

så svår att förstå?

Jag förstår det inte.

Skrivpuff, 6:e november 2017

”Ursäkta. Som en magnet och en kylskåpsdörr.” ur Jo Nesbö Doktor Proktors pruttpulver,  s.97.

Joakim drogs till Marielle som en magnet till en kylskåpsdörr. Han hade känt spänningen direkt han steg in i salen, anat att något stort var på gång redan innan han fått syn på henne. Tänkt att det var ödet som fört dem samman. Hennes röda läppar såg så mjuka och inbjudande ut. De paralyserade honom när hon pratade och han fick anstränga sig för att inte vidröra dem med sina fingertoppar. Det ljusa håret stod som en sky kring hennes mjukt mandelformade ansikte och han brukade fantisera om att känna på det, snurra blänkande slingor mellan sina fingrar och känna den svaga doften av det.

Varje gång han hörde hennes skratt stack det till i hjärtat, särskilt när Paul var den som lockat fram det hos henne. Joakim tålde inte Paul, tyckte att han var en smilfink med för mycket gelé i håret och att de vita tänderna såg konstgjorda ut. Han hade aldrig hört honom prata om annat än ytliga saker, bostadspriser och karriär.

Joakim betraktade det skrattande gänget på avstånd. Kaffet brände rakt igenom den tunna vita plastkoppen som kaffemaskinen spottat ur sig och fyllt upp till brädden. Han förde upp koppen till munnen och blåste på den, mån om att inte verka alltför angelägen om att sälla sig till de andra. Han var inte som de andra, rädd för ensamhet och alltid tvungen att accepteras av gänget. Det gjorde honom ingenting att tillbringa pauserna på egen hand. Det var tvärt om skönt att rensa tankarna mellan varven. Men så var det ju Marielle… Joakim tog ett trevande steg mot de andra, men hejdades av att snubbla till och spilla ut kaffet över händerna.

Förlåt, jag trodde du såg mig när jag ställde väskan där…, sa en ljus röst och Joakim kände en hand på sin axel. Ursäkta, jag trodde verkligen inte att jag skulle vara i vägen… Jag råkade bara tappa en magnet som jag nyss köpte på bokhandeln där borta.

Det gör inget, ljög Joakim och såg rakt in i ett par bruna ögon i ett knubbigt ansikte inramat med kort snaggat hår. Det är ingen fara… jag måste bara… ursäkta mig…

Han började gå mot herrarnas och skulle trycka upp dörren när han hejdade sig och plockade upp något från golvet.

Ursäkta, men letade du efter en magnet, ropade han till kvinnan som fortfarande sökte runt med blicken. Jag  tror att jag har hittat den!