Skrivpuff, 3:e oktober, 2017.

Komma

 

Konfetti singlade ner från stora behållare i taket och strålkastarna blixtrade i rött, gult och orange. Joe hängde ifrån sig gitarren på stativet och lämnade den jublande publiken bakom sig. Det värkte som vanligt i stämbanden efter den nästan två timmar långa konserten där han pressat rösten maximalt. Han lade en arm om trummisen som hukande kom emot honom med en frottéhandduk om halsen som han torkade bort svettdroppar ur ansiktet med. De mörka solglasögonen som han alltid envisades med att ha på sig var täckta av imma och gled ner på den fuktiga näsan.

Det där var ett jäkla bra gigg, sa Joe och skrattade. Publiken var fantastisk! Kände du flowet? Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst där ute…!
Tommy nickade och fortsatte torka sitt rinnande ansikte medan de gick till logen och slängde sig ner i ett par mjuka soffor. Han lutade sig fram och snappade åt sig en av de orörda ölflaskorna som trängdes på bordet tillsammans med buteljerat vatten och en korg med frukt och choklad. Joe slängde in en vindruva i munnen och tuggade den med ett nöjt leende på läpparna.
Var är de andra, frågade Tommy och tog en klunk öl.

De kommer snart, svarade Joe. Du vet väl hur Matt är, han ska alltid ragga upp nån, så han står väl nånstans bakom scenen och snackar. Fattar inte hur han orkar… alla dessa år och fortfarande som en barnunge i en leksaksaffär… och så blir det bara drama av det hela…

Men det blir bra sånger av det, sa Tommy och de brast båda ut i skratt.

 

Det hade gått nästan ett halvt sekel sedan den där gången då bandet spelat i källarlokaler fyllda med skrikande, dansande tonåringar i den lilla staden mitt i landet. En kväll hade en gammal man, säkert i trettioårsåldern, hade John viskat i Joes öra, kommit fram till dem efter konserten och sagt att han var intresserad av att bli deras manager, att de hade potential och att de med hans hjälp skulle lyckas ta sig till toppen. De hade skrattat och inte vetat om de skulle tro på mannen med den mörka kostymen och vita skjortan. Hans blanka, nyklippta hår och skinande skor hade ändå gjort dem intresserade. Om han hade råd med sådan lyx, hade de sagt till varandra efteråt, kanske den skulle kunna spilla över på dem? Det var Joe som fick uppdraget att ringa upp honom och boka in en tid för möte.

Sedan hade det gått fort. De spelade in en singel och började klättra på topplistorna. Tjejer med stora frisyrer och kråksparkar vid ögonen började gråtande jaga dem genom städerna de besökte på sina turnéer och Matt hade varit lyrisk över fler anledningar än enbart den musikaliska framgången. Hans långa, bruna lockar ramade in ansiktet på ett sätt som gjorde tjejerna tokiga. Joe brukade betrakta dem när de flockades runt basisten. Men varje gång han bad Matt ta det lugnt, replikerade basisten med att Joe bara var avundsjuk för att han inte var lika populär. Joe visste inte vad han tyckte var värst, att Matt behandlade honom så nedsättande eller att han hade rätt. Han var inte särskilt snygg. Men det gjorde honom inte så mycket. Han behövde utrymme för att kunna andas och fick nästan panik när fansen slöt upp runt honom för att få autografer eller låta sig fotograferas med honom. Tommy och John verkade alltid oberörda av den stora uppståndelse de skapade och skrev alltid autografer med lätt hand och cigaretter hängande ur mungipan.

Fansen var inte längre lika intensiva och nöjde sig oftast med att växla några artiga ord, be om autograf och en snabb selfie. Ingen trängde sig längre tätt intill, grät eller svimmade. Även om Joe ibland kunde sakna känslan av äventyr och spänning som han haft som ung, var det skönt att livet på vägen blivit mer av en rutin än ett ständigt upptäckande. Ibland var det enformigt att kuska runt utan att träffa Maud och barnen, men han kunde inte leva utan det. Musiken var den enda drog han behövde. Han hade sedan länge lagt av med de olagliga substanserna. De gjorde honom dimmig och fick honom att tappa kontrollen. Han tyckte inte om att tappa kontrollen. Matt trivdes med det. Men det gjorde honom lynnig och ibland svår att handskas med. Det var inte alltid garanterat att Matt skulle dyka upp, i form för att prestera på den nivå alla förväntade sig av honom. Men det hade också blivit lite av hans gimmick. Folk tyckte om att peka på honom och konstatera att det gick att leva länge på blodkärl fyllda med alkohol och hasch, mycket längre än vetenskapen förutspådde. Joe brukade se på Matt som undantaget som bekräftar regeln, medan andra tog det som en förevändning att kunna leva ett mer utsvävande liv än vad som egentligen var bra för dem. Joe ville peppa fansen, inte bryta ner dem.

Advertisements

Skrivpuff, 2:a oktober, 2017.

Hårt.

Det är ett hårt slag att sätta på radion. Återigen manifesterar sig ondskan. Likt en dödsängel i skyn prickar den oskyldiga med sitt skjutvapen. Var ljudet för högt, kjolarna för korta, spriten för stark eller frånvaron av fundamentalism för stor? Oavsett orsak byts  ljudet av fest, glädje och musik till oro, rädsla och panik.
“Fortsätt stå stadigt!” “Vik er inte för våldet!” “Lev på som vanligt!” Skanderar politiker, intellektuella och andra medmänniskor. Men går det, när livet inte längre är som vanligt? När ond, bråd död verkar lura runt alla hörn?

Nej, jag kan inte leva på som vanligt, kan inte längre röra mig på samma sätt, kan inte möta främlingars blickar så som jag en gång gjort. Istället sträcker jag på mig lite extra, tar ett stadigare tag om friheten, lusten, glädjen och viljan att leva utan restriktioner.
Ty den som har fruktat döden har förlorat livet, skaldade den tyske upplysningsförfattaren Johann Gottfried Seume. Och jag vill inte dö.