Skrivpuff, 27:e mars, 2017.

Särskilt.

Det var fan vad solen skiner idag, utbrast Rolf. Nu får du ta och dra ner rullgardinen, Gullan, annars står jag inte ut!

Han pillade in ett finger i naveln och gäspade stort innan han ropade på Gullan igen och svor över att hon inte svarade. En solstråle letade sig fram genom krukväxterna i fönstret och landade i ansiktet på Rolf. Han rullade ur sängen och svor. En lördag skulle han inte behöva vakna på det här sättet, muttrade han och tittade på klockan på nattygsbordet. 08:05. Han lyssnade ut mot lägenheten. Det var tyst, så tyst att han skulle kunna höra en knappnål falla. Att grannarna med alla sina tonårsungar sov så här dags, visste han, de brukade knappast börja föra oväsen före klockan elva. Men Gullan brukade vara uppe med tuppen och lyssna på radion samtidigt som hon ställde iordning frukosten. Ring så spelar vi hade hon inte missat på tjugo år, minst. Det spelade ingen roll var de befann sig, klockan åtta knäpptes radion igång och vinjetten fyllde ut rummet. Den var lite för klämkäck för Rolf, men han hade stått ut för hennes skull. Han hörde dessutom aldrig frågorna och om han mot förmodan gjorde det, så missade han alltid svaret.

Det var inte särskilt likt henne att dra upp rullgardinen innan han stigit upp, tänkte Rolf, och absolut inte att hon missade radioprogrammet. Lisa Syrén var hennes favorit. Ingen kunde låta så glad och uppmuntrande som hon, brukade hon säga. Han sträckte sig efter sina byxor som låg slängda över en stolsrygg och kände sig klumpig när han drog dem på sig. Egentligen borde han börja träna, tänkte han, men kom fram till att säkert var farligt i hans ålder och inget någon vettig människa skulle rekommendera.

Han var just på väg att lämna sovrummet när han hejdade sig. Någonting inom honom gjorde motstånd. Han ville inte se det som väntade på andra sidan tröskeln.

Advertisements

Skrivpuff, 24:e mars, 2017.

Grind

 

Den där Curt kan inte ha varit någon större affärsman, skrattade Lena och pekade mot den flimrande skärmen på skrivbordet. Inte konstigt att han gick i konken om han köpte Grindslanten för 16 mille, men sen inte kunde kränga den vidare för mer än två…!

Det är nästan lite synd om honom, protesterade Rune. Både förköpa sig på en gammal tavla och sedan se hur den reas bort utan att kunna göra varken till eller från för konkursboet.

Jag minns att jag såg den där tavlan som liten, fortsatte Lena. Den var så fylld av desperation och fattigdom. Jag vet inte varför man skulle vilja ha den på väggen?

Man har inte såna där tavlor på väggen, sköt Rune in. Det förstår du väl själv att de ligger och trycker i ett mörkt bankfack. De är bara rena investeringarna. En slags symbol för pengatransaktioner. Vem bryr sig om motivet, så länge de genererar pengar?

Lena sa att hon inte trodde Rune, att ingen vettig människa köpte tavlor utan intentionen att sätta upp dem. Hon klickade på namnet och utropade triumfatoriskt att visst var det meningen att tavlan skulle hängas upp. Visserligen inte i hans eget hem men i museet över Per Ekström, sa hon och sträckte på sig lite extra. Rune muttrade att det i stort sett var att liknas vid ett bankvalv, så mycket larm och skit som de måste ha på ett museum. Det visste väl han som blivit åthutad en gång av en nitisk vakt, som tyckt att han rört sig lite för nära en ikon föreställande Jesus själv med två fingrar i luften och gloria. Han hade visst inte varit på väg att vidröra tavlan, utan skulle bara visa de tunna streck som strålade ut från glorian för Lena. Det var säkert minst tio centimeter mellan handen och tavlan. Men den där vakten hade gett honom en lektion i larm och allt möjligt annat medan ilskan och skammen brännande på kinderna på Rune.

Ja, det borde väl du veta, skrattade Lena och såg menade på honom. Du fick dig ju…

Rune avbröt henne och bad henne sluta tjata om det där. Det var gammalt och överspelat. Han ville lägga det bakom sig, inte älta i gammalt strunt. Förresten hade han inte alls blivit så generad som hon påstod, deklarerade han men Lena bara skrattade och påstod att det hade han visst det.

 

 

 

Skrivpuff, 23:e mars 2017.

Rista

 

Han ristade in bokstäverna i björken. ALMA. Någon hade sagt att det betydde ljus på spanska. Han visste inte vem som sagt det eller om det stämde. När han kom hem igen skulle han googla på saken. Om han kom hem igen. Han visste inte heller det säkert. Det hade varit så jobbigt den senaste tiden. Morsan drack allt mer och farsan jobbade över hela tiden. Dante var rädd att de skulle flytta isär. Ingen hade sagt något men han kände det på sig. Det skulle bara göra saken ännu värre, det var han säker på. Morsan skulle tippa över totalt. Farsan skulle säkert klara sig, men med det jobb han hade skulle han aldrig kunna ta hand om Dante. Långa dagar med tidiga morgnar och sena kvällar. Han hade aldrig egentligen tagit hand om Dante. Det var alltid morsan som hade funnits där. Hon hade jobbat hemifrån med några sporadiska skrivuppdrag, men oftast haft tid att vara med Dante. Ingen av de andra kompisarna hade haft det så, utom Jonte vars morsa varit arbetslös under mesta tiden. Eller om hon varit sjukskriven, Dante visste inte säkert.

Det var ett tag sedan som Dante märkt att morsan börjat dricka. Först lite vin till maten, men sen hade nästan alltid ett glas stående bredvid sig som hon smuttade på. Det stank alltid ur munnen på henne och han hade sett att hon slängde in tuggummi så fort hon skulle ut. Numer gick hon sällan utanför huset. Satt på sin höjd i stolen på terrassen. Dante hade fått börja handla. Men till Systemet hade hon ork att gå, tänkte han bittert och högg in den lilla fickkniven i stammen på björken. Han ville inte gå hem, men vart skulle han ta vägen? Han såg sig omkring. Det var tomt längs den lilla strandpromenaden nere vid sjön. Där fanns bara han själv och några änder som guppade på vågorna.

Skrivpuff, 22:a mars, 2017.

Räta

Men vad har du gjort, utbrast Lilly och slet åt sig pappersbollen. Hur ska du kunna räta ut den här tillräckligt?

Kaj tittade på henne med glasartad blick utan att röra sig. Det hade gått åt helvete med inträdesproven till Konstfack. Han hade tänkt göra en svit med teckningar av den egna kroppen i rörelse, men varje gång han blev klar med en bild drabbades han av ångest och knölade ihop dem. Nu var det för sent. Proverna skulle fotas och meljas över senast midnatt. Det fanns inte en chans att han skulle ha fem stycken klara till dess. Som det såg ut nu hade han inte ens en färdig.

Men kom igen, Kaj, sa Lilly och ruskade om honom. Du måste söka, du är som gjord för den där skolan!

Det är omöjligt, muttrade Kaj, du ser ju själv hur fan de ser ut. Rena katastrofen!

Lilly suckade och slätade ut ett av papperen mot sitt knä. Manskroppar med överdimensionerad torso eller armar anades i de svarta kolstreck som smetats ut, till viss del av Linns hand, över arken. Inget höll Kajs vanliga kvalitet.

Men du kan inte låta prestationsångesten vinna över dig i år också, sa hon och tittade grubblande ut genom fönstret. Det är bara fem teckningar. Det är minimum. Om du inte försöker, kommer du aldrig vidare!

Jag vet allt det där, skrek Kaj och slog knytnävarna i bordsytan. Men det hjälper för fan inte! Vad är det för vits med den där skolan egentligen? Att bli arbetslös konstnär? Eller vad då? Dessutom får jag inte ihop det.

Men du måste få en chans, sa Lilly och funderade lite innan hon fortsatte. Jag hjälper dig. Ge mig penna och papper. Och några gamla rostiga spikar, eller nåt!

Skrivpuff, 16:e mars, 2017.

Rum

Herregud så kvavt det är här inne, sa Lotta och öppnade fönstret ut mot gatan. Du måste få in luft!

Hampus hostade och bad henne stänga igen. Han sa att avgaserna från bilvägen utanför gjorde honom mer sjuk och att de dessutom lade sig som ett fint damm över alla sakerna i rummet. De tekniska prylarna med sina blottade kretskort klarade inte av att dammas av hur ofta som helst, upplyste han Lotta och pekade på en stationär dator som saknade sitt hölje. Lotta kunde se hur fläkten snurrade febrilt för att hålla processorn sval.

Du kan ju inte ha det så där, utbrast hon. Tänk om din katt kommer in och sticker nosen eller svansen in i den där, då dör den ju!?

Ozzy får aldrig vara här inne, svarade Hampus och skrattade. Hur skulle det kunna funka? Han skulle ju ligga där på tangentbordet hela tiden och jag skulle inte få nåt gjort!

Men ändå, tänk om han smiter in! Då kanske du får ångra dig, sa Lotta. Och de här gamla radiostyrda bilarna som bara står här och skräpar utan sina karosser, de är säkert fulla med kvicksilver och annat skit som han kan råka få i sig om den slickar på dem. Vill du verkligen det!?

Jag sa ju att han inte får komma in hit. Dörren är alltid stängd. Det finns ingen risk att något händer honom här. Du kan vara helt lugn, Lotta.

Lotta satte sig på en stol och såg på Hampus. Hon suckade och sa att hon fick väl tro på honom, men om något hände katten skulle hon aldrig förlåta honom. Hampus skrattade åt henne men började hostade igen och fick böja sig fram för att få kraft att hosta ordentligt. Lotta sa att den verkade ha blivit värre men att han såg friskare ut sedan sist och att hon hoppades att han skulle vara kvitt den nästa gång hon kom. Hon gick ut i köket och lade in det lilla matpaketet hon haft med sig i mikron. Den startade med ett surr. Bakom sig hörde hon dörren smälla igen och Hampus komma rullande. Hon såg hur han vant hävde sig över från rullstolen till en köksstol. Idag skulle hon hinna stanna tills han ätit klart.

 

Skrivpuff, 10:e mars, 2017.

Skramla

Alla har sina dåliga sidor. Det är allt, sa Monika, gör inte för stor sak av det.

Men du tycker ju att de är dumma i huvudet allihopa, svarade Jimmy. Det är inte så lätt att fatta vad du vill att jag ska göra åt saken!

Monika slängde sig tjurigt ner i soffan och teg. Axlarna mötte örsnibbarna och armarna låg i ett hårt kors över bröstet. Hon såg ut som en tjurig treåring, tänkte Jimmy och såg på henne där hon satt, stirrande in i teven. Hon rörde inte en min förrän han skramlade med nycklarna.

Vart ska du, frågade hon och gapade som om hon tappat fattningen.

Jimmy svarade att han skulle ut. Han måste komma ut och rensa tankarna. Han lät dörren slå igen bakom sig trots att Monika sa något till honom. Just nu ville han inte höra på henne mer. Han drog på sig den tunna vindjackan av svart nylon utan att stänga den. Gympadojornas sulor gnisslade mot det nybonade trappgolvet. Jimmy kunde höra städaren köra sin maskin någonstans i trapphuset. Den hade tidigare smällt emot ytterdörren till lägenheten. Sånt störde Monika, men Jimmy tyckte det var skönt att höra tecken på liv runt omkring sig. Han hade aldrig förstått behovet av att bo i villa.

Det var kyligare ute än han väntat sig. Huttrande började han springa längs med cykelvägen som ledde bort mot centrum. Tankarna for runt i huvudet. Monika gnällde alltid på hans släkt men när han någon gång reda ut saker som hennes egen familj gjorde som han inte gick med på, slog hon bak ut. Visst kunde han acceptera mycket men att hans svärfar plötsligt kommit in spritt språngande naken och slängt sig i Jimmy och Monikas nya soffa, en kväll under ett helgbesök då han försett sig själv med vodka ur spritskåpet, vara bara för mycket. Jimmy hade bett honom ta på sig kläder men bara fått ett skratt och en nervärderande kommentar till svar om att Jimmy var pryd och stel som en gammal gubbe. Monika hade redan lagt sig när det hände och Melker påstod förstås att det hela var lögn när Jimmy tog upp det. De två gaddade ihop sig mot honom.

Visserligen kunde Jimmy förstå Monika. Han skulle heller inte tro på ett sådant påstående om sina egna föräldrar. Men det var ändå obehagligt hur hon ställde sig på sin släkts sida. Blod var onekligen tjockare än vatten, tänkte han och råkade sätta foten i en pöl på marken.

 

 

Skrivpuff, 9:e mars, 2017.

Anledning

Vänta, hallå där! Det finns ingen anledning att hasta iväg så där!

Sonja hörde orden bakom sig men brydde sig inte om att stanna. Istället försökte hon snabba på stegen. Hon skulle bort från det här stället och det genast. Men de fötterna var frusna och hon stapplade bara fram. Det var tyst och lugnt i området, som om alla höll sig inne för att helga söndagen. Det fanns ingen ute som hon skulle kunnat fråga om vägen till närmsta tunnelbana eller buss om hon nu hade velat göra det. Hon antog att hon såg ut som ett vrak och antagligen skulle skrämma bort folk om hon närmade sig dem. Hon kände sig sannerligen som en båt med slagsida där hon kämpade sig fram längs trottoaren intill det gamla miljonprogramshuset. Var befann hon sig? Sonja hade ingen aning om i vilken del av staden hon hamnat. Hon hade aldrig sett området förut med sina slitna fasader och belamrade balkonger. Det låg trasiga leksaker här och där, skräp, och cyklar som strippats på sadlar, handtag och däck. Sonja rös. Hon måste härifrån fort. Och det nu.

Hallå, vänta!

En hand tog tag i hennes arm.