Skrivpuff, 5:e juni, 2018.

Lättnad.

Utan att tänka på det hade Tyra köpt en kaffe latte och satt sig på en av uteserveringarna till den nyinvigda gallerian som skulle skänka området en air av New York. Hon hade alltid tyck att såna ambitioner var hopplösa och ytliga. Tyra såg ner på muffinsen som tog upp hela assietten med sin amerikanskt överdrivna storlek. Några blåbär syntes på dess skorpiga yta och följde med pappersformen när hon pillade bort den. Egentligen ville hon slicka rent det där pappret, precis som hon skulle ha gjort som barn. Men hon nöjde sig med att vika ihop det till en liten triangel som hon petade in under fatet. Det sorlade omkring henne. Bilar susade förbi och tutade ilsket på varandra på gatan intill. Barn skrek i sina vagnar medans deras fäder glodde ner i mobilerna i skydd av sina kepsar och solglasögon. Tyra hade lust att knacka en av dem på axeln och fråga om han sov. Det var något med barnskrik som gjorde henne obekväm och redo att ingripa. Hon visste att det var löjligt, att hon överdrev och att det säkert var bra för barn att skrika ibland. Men ändå… hon kunde inte släppa tanken på att barnet försökte kommunicera något som det behövde hjälp med. Hon såg mannen röra på sig och kände lättnaden i hela kroppen. Ljudlöst lutade han sig fram och stoppade in en napp i barnets mun innan han satte sig tillrätta i stolen igen och lät fingertopparna glida genom ett välansat skägg. Barnet tystnade men det skrek inom Tyra igen och skavde som om hon vore ett troll i solen.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Advertisements

Skrivpuff, 4:e juni, 2018.

Närhet

 

Kan du inte bara dra åt helvete nån gång, skrek Asta. Jag hatar dig, din jävla idiot!

Göran tog ett par försiktiga steg framåt, men Asta slet åt sig en eldgaffel från den öppna spisen och riktade den mot honom. Den var kall och tung i hennes hand, ville inte riktigt låta sig kontrolleras men hon tvingade upp den mot den röda skjortan med vita blommor. Görans handflator svävade framför det uppsvällda bröstet som två bleka hägringar. Asta kunde se att det rann svett från hans hårfäste ner mot ögonen. Snart skulle han inte kunna se mer om han inte gnuggade sig i ögonen med fingrarna. Då skulle hon passa på, sätta gaffeln i honom och vrida till.

Ta det lugnt, stammade Göran. Jag har ju fru och två barn. Barnbarn, du vet… Snälla du… Du misstar dig… jag har aldrig varit annat än snäll mot dig…

Snäll? Asta såg ut som om hon skulle spy. Att komma in till mig på natten när alla andra sov är väl knappast snällt!?

Göran mumlade något som Asta inte kunde höra och rörde sig närmare henne. Hans andedräkt var tung och ytlig. Hon hötte eldgaffeln mot honom tills han backade.

Du var så ensam, sa han och blinkade hårt i ett försök att få bort svetten som rann in i ögonen. Jag ville bara att du skulle få känna lite närhet… att nån tyckte om dig… din familj verkade ju strunta i dig… de drack och spelade poker medans du satt där i ett hörn, hopkrupen och tyst som en mus. Jag ville hjälpa dig att öppna upp dig… må lite bättre…

Du, det var då ett jävla dåligt sätt att göra det på, sa Asta. Du märkte aldrig att jag inte ville!? Att jag hatade att du kom smygande och att jag var tvungen att ställa upp, för annars skulle du ge dig på Bea och hon var bara fyra. Du äcklar mig, ditt jävla svin. Men jag ska befria dig från ditt ynkliga liv. Se det som en gåva till ditt barnbarn att hon slipper dig och din feta lekamen guppande över sig som en strandad jävla valross.

Asta drämde till med eldgaffeln mot Görans huvud. Den lämnade en rispa från ena örat och ut mot kinden. Göran skrek till och satte ena handen mot blodet som rann ner och fläckade hans hawaiiskjorta. Asta kunde höra honom gnälla som ett skadskjutet djur.

Men du ville, sa han och sjönk ihop i en hög på golvet.

Ville jag verkligen det, frågade Asta och ställde sig bredbent intill honom innan hon höjde eldgaffeln mot taket. Ville jag verkligen. Eller var det du som ville? Det här har jag däremot velat göra sedan första gången du kröp ner där under mitt täcke. Och jag tror att du vill att jag gör det. Visst vill du?

Asta slutade inte slå förrän hon var helt utmattad och sjönk ihop på en pall som någon ställt intill eldstaden. Först nu såg hon de blommiga gardinerna och de puderrosa väggarna. Det luktade svagt från potpurri som någon hällt ut i en skål på vardagsrumsbordet. Lädret i soffan blänkte vitt trots att den inte såg ny ut och kuddarna med spetsbård hade puffats upp och lagts prydligt mot ryggstödet.

Som om en madrasserad cell i engelsk romantisk stil, muttrade Asta och reste sig. Hon drämde till med eldgaffeln mot altandörren och tog sig ut den vägen. Det spelade ingen roll om hon åkte fast, så länge världen var en dåre fattigare tänkte hon och sulade iväg eldgaffeln mot den angränsande skogsdungen. Men det skulle ta tid för dem att hitta henne. Tidigare ostraffad och i en stad där hon inte satt sin fot sedan barnsben var hon svår att känna igen.

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

Beröring

 

Vita bomullstussar mot blå bakgrund. Angelica tittade på bilden som konstläraren svept fram med hjälp av en Ipad. Den skulle alltså beröra hennes sinnen, få henne att känna inspiration. Hur kunde hon inte klura ut. Antingen var hon fantasilös eller också var det en särdeles dålig målning. Vilket det var kunde hon inte heller bli riktigt klok på. Hon sneglade på Björn som fingrade i sitt veckogamla skägg. Han såg nöjd ut och gungade på hälarna. Angelica fick lust att dra honom hårt i armen och väsa att han skulle sluta. Det var enbart självgoda stofiler som höll på med sånt. Men han var inte hennes att tillrättavisa och hon bet sig i tungan. Det var tillräckligt illa att de andra kursdeltagarna redan uppfattade henne som burdus efter att hon skrattat rakt ut åt ett akvarellcollage föreställande en man med ett papegojhuvud, uppflugen på en trafikskylt någonstans i de småländska skogarna. De andra hade gjort förtjusta utrop när den dök upp på duken framför projektorn som surrade i taket. När hon själv började kritisera verket hade övriga kursdeltagare vänt sig mot henne och stirrat med kyliga blickar och stela ansiktsuttryck. Precis som om hon visat sig vara en kallblodig mördare och inte bara väldigt tydlig med sin smak. En barnunge skulle göra bättre konst!

Jag fattar inte det här med collage, klagade Angeliga till Birgitt som ställt sitt bord intill henne och höll på att spänna upp sitt våta akvarellpapper. Vad är det vi ska göra egentligen? Klippa och klistra som femåringar?

Birgitt skrattade och svarade att hon inte heller hade förstått uppgiften fullt ut. Men la till att hon tyckte om friheten att få tolka övningen fritt. Att den blå himlen med sina lätta moln hade berört henne starkt och kickat igång lusten att skapa. Angelica suckade och skakade på huvudet. Alla var tydligen lite korkade. Kanske hade de stått för nära dunken med kasserad linolja och förtunning som gett verkligheten ett rosa skimmer. Själv skulle hon undvika alla typer av kemikalier om det här var resultatet.

Angelica plockade upp ett papper ur kassen och bestämde sig för att ha så lite collage som möjligt i sin målning. Det skulle bli en tolkning av utsikten från ett av de stora, spröjsade fönstren. En realistisk avbildning av världen så som den faktiskt såg ut. Inget trams. Inga papegojhuvuden. Inga kostymklädda höns. Husfasader, träd. Mer än bara några löjliga, intetsägande moln mot en blå himmel.

Skrivpuff, 31:a januari, 2018.

Smala, soltorra läppar.

 

Sigrid trutade med sina smala soltorra läppar rakt ut i luften. Simon frågade hon var tokig och ryckte henne i armen för att dra henne med sig ner längst den smala gränden mot torget.

”Skynda dig, vi måste leta upp mamma och pappa”, sa han och drog envist i hennes arm men Sigrid rörde sig inte ur fläcken. ”Vad håller du på med egentligen!?”

Simon såg sig omkring. Den smala gränden var tom så när som på en katt som latade sig i skuggan från en klängranka som hängde ut över räcket på en av balkongerna. Han drog hårdare i systern och hon började protesterande ge efter, kallade honom för en störig idiot som inte förstod någonting.

”Du har rätt”, suckade Simon och släppte lite på taget om systerns arm. ”Jag fattar verkligen inte vad du håller på med. Varför står du så där och trutar med munnen? Tror du att det ska komma någon drömprins, eller?”

Sigrid svarade inte.

”Det är faktiskt bara vi två här”, fortsatte Simon, ”och nu har vi kanske tappat bort mamma och pappa bara för att du inbillar dig en massa saker och pratar för dig själv och så…!!”

Hans grepp om henne hårdnade igen och han drog henne med sig över kullerstenarna bort mot torget där föräldrarna för en stund sedan försvunnit runt ett hörn. En hop med turister ledd av en guide med solglasögon och en pärm i famnen täppte till gränden. Simon ställde sig på tå för att spana genom den utan att få syn på föräldrarna.

”Titta vad du har ställt till det”, väste Simon, ”bara för att du skulle stå där och fantisera om din låtsaskille!”

”Gjorde jag inte det”, protestera Sigrid och kliade sig på den brunbrända armen.

”Vad gjorde du då”, spottade Simon ur sig och stirrade ner på henne. ”Du stod ju där som en annan tönt och låtsades pussa någon som inte fanns där. Smack, smack, liksom!”

Sigrid svarade inte. Istället stirrade hon ner på marken och sparkade till en liten sten med ena foten. Den studsade iväg mot en av de andra turisterna som slängde en sur blick mot deras håll och muttrade något på ett språk de inte förstod. Simon sa att det var bäst att de fortsatte leta. Om de inte hittade föräldrarna skulle han säkert hitta tillbaka till hotellet, bara han fick ro att tänka lite. Han höjde upp handen som skydd för ögonen mot den stekande solen och spanade en stund till innan han gav upp och sa att de skulle försöka ta sig tillbaka. Snart skulle de vara samlade igen. Det var han säker på.

 

 

Skrivpuff, 28:e november, 2017.

Såg inget.

Tystnade sänkte sig över rummet och blickarna vändes mot Ronny. Han harklade sig, brände av ett leende och skämtade om att de flesta andra där borde känna igen honom, men säkert inte gjorde det. Att han börjat sin bana på Lilla Aktuellt, men att det var långt före deras tid och att han sedan gått vidare till andra nyhetsgigg men nu tänkt sadla om, bli något vettigt, något normalt och accepterat. De andra stirrade på honom. Ronny slog ut med händerna och skrattade nervöst till tonerna av suckar och prassel.

”Ja”, harklade Margitta fram efter en stunds tystnad. ”Då får jag tacka för alla… inspirerande och intressanta presentationer och så sätter vi igång! Tova, så hette du va? Skulle du kunna vara snäll att börja posera här framme en liten stund medans ni andra tecknar av henne?”

 

Ronny vek undan framsidan på blocket och såg upp mot flickan i randig tröja som han anade var från H&M:s allra billigaste vrå. Säkert ett statement, tänkte han och började följa hennes konturer med blicken och lät pennan möta pappret.

”Här gäller det att hålla tungan rätt i mun…!”, viskade han till sin bordsgranne som bara suckade till svar. Ronny såg hennes linjer bilda en tunn gestalt med utdragna, överdrivna proportioner och viskade att hon nog skulle tänka lite mer på hur Tova faktiskt såg ut. Tjejen blängde upp på honom under lugg och ett par ljust blå ögon som inte såg ut att höra ihop med det svarta håret mötte Ronnys egna gröna.

 

”Du, du kanske skulle tänka på vilket intryck du vill göra på betraktaren…?”

 

Ronny ryckte till och vände sig mot Margitta som såg ner på honom. Hennes glasögon reflekterade ljuset från lysrören i taket och han såg inget av hennes ögon men kände sig ändå granskad, nästan bortgjord. De svarta linjerna på pappret grötade ihop sig och Ronny fick lust att lägga en hand över hela motivet för att hon inte skulle se det och döma ut honom. Han hörde sig själv förklara att han var ringrostig, inte tecknat sedan tonåren och knappt då men att han snart skulle vara på banan igen men insåg att hon redan var framme vid en annan deltagare och där hummade gillande åt det hon såg.

Skrivpuff, 15:e november, 2017.

Konditoriet

 

Du, de där prinsesstårtbitarna får det att vattnas i munnen på mig, sa Irene och drog i Åkes arm. Kom, vi går in!

 

Åke protesterade och sa att hon skulle tänka på midjemåttet, att doktorn sagt att det inte var bra för henne med sötsaker och att han var orolig för hennes blodtryck. Men Irene såg på honom med vädjande ögon och fortsatte att dra i hans arm. Det pinglade till i en klocka när dörren slog igen bakom dem. Den varma ångan från nybryggt kaffe och kanelbullar slog emot dem och båda drog instinktivt ett djupt andetag. En kvinna med håret uppsatt i en stram svinrygg dök upp bakom disken och såg på dem med en skarp blick som tycktes döma ut Irene och hon mindes hur fulla män kastat glåpord efter dem när de sena kvällar vandrat hem genom staden. Helan och halvan, hade de kastat ur sig och gapskrattat.

Jag vill ha en slät kopp kaffe och en finsk pinne, sa hon lågt till Åke som redan stod med en brun träbricka i händerna.

Men jag trodde att du ville ha en bakelse och en kaffe latte, svarade Åke och såg förvånad ut. Var det inte därför du ville in här…?

Irene tvekade innan hon svarade att hon ångrat sig och nu bara ville ha kaffe och en liten kaka. Att den överväldigande doften inne på konditoriet hade fått henne att ändra sig. Hon hade blivit mätt enbart genom att andas, sa hon och plockade en vit kaffekopp från stapeln framför disken innan hon lade till att läkaren hade rätt, hon borde verkligen sluta äta socker.

Men du äter ju egentligen sällan sötsaker, protesterade Åke. Jag vet inte varför jag sa så där därute. Förlåt… det var inte meningen att göra dig ledsen…

Han ställde ifrån sig brickan på disken och lade armen om Irene.

Vad får det lov att vara, frågade kvinnan bakom disken med barks röst och stirrade på dem.

Ingenting, svarade Åke och förde försiktigt med sig Irene ut ur lokalen. Dörren pinglade till bakom dem och Irene drog ett lättat andetag.

Vet du vad, sa Åke och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Det finns ett annat fik lite längre ner på gatan här. Vi går dit istället och där köper jag dig en bakelse och en kaffelatte, för det är det du vill ha. Vi kan fira att den första snön föll igår, så blir det ett lite speciellt tillfälle också. Vi borde fira lite oftare!

Tätt intill varandra försvann de in i folkmassan på gågatan.

Skrivpuff, 8:e september, 2017.

Smaka

”Det är så att säga en fråga om stil. Jag har ju valt ut detaljerna med precision för att få fram en subtil form av dynamik i plotten.”

My såg på hans mun och undrade hur de mjukt välvda läpparna smakade utan att bry sig om vad han svarade. Ett litet sår på hakan avslöjade att han hade rakat sig med hyvel och sedan smort in sig med ett av Calvin Kleins rakvatten. My kände igen doften. Den gjorde henne yr och fick kinderna att hetta. Hon såg hur hans mun sprack upp i ett leende och avslöjade vita, jämna tänder som stod i kontrast till den gyllenbrynta hyn. Publiken brast ut i skratt och My stämde in i det och förde handen genom det blanka svarta håret.

”Det här är ju inte din första succé, vad är hemligheten”, frågade My och såg på honom med lätt uppspärrade ögon. ”Jag menar, har du någon slags formel eller rutin som gör att du alltid får till det?”

Mannen i soffan mittemot henne lutade huvudet bakåt och skrattade belåtet innan han svarade. Den uppknäppta skjortan blottlade hans hals och My såg hur det lilla adamsäpplet guppade i takt med skrattet.

”Jag vill ju inte påstå att jag är ett geni, eller nåt”, hörde hon honom säga, ”men det verkar fungera. Ingen är mer förvånad än jag själv!”

”Bryt för reklam nu!” Producentens röst i örsnäckan överraskade My och fick henne att rycka till innan hon kunde annonsera ut avbrottet i kameran och hörde programmets jingel gå igång.

Producenten vinkade till sig My och hon steg ner från podiet efter att ha rätat till den snäva svarta kjolen.

”Hur är det med dig”, frågade han. ”Du verkar så… disträ idag… det är inte likt dig. Du är väl inte sjuk? Dina kinder är faktiskt lite rödare än vanligt.”

My försäkrade honom om att allt var som det skulle men att det hade blivit sent kvällen innan efter ett möte med redaktionschefen och att hon skulle ta en snabb kaffe innan sändningen gick igång igen. Producenten nickade och sa att hon hade fem minuter på sig, att det var viktigt att hon inte fick kaffe på tänderna och att hon måste kolla upp mejken med sminkösen innan hon gick på igen.

Espressomaskinen surrade och My såg de svarta dropparna tränga sig ut genom de två små öppningarna i varsin ände av ett silverfärgat munstycke. Den fick henne att tänka på en hästhov, hur viktigt det var att den placerades med öppningen uppåt på väggen för att bringa lycka. Här var den istället nedåtvänd. Lyckan rann ut.

”Och rakt ner i min lilla kopp”, mumlade hon belåtet för sig själv och smuttade på den heta drycken. Det sved till på tungspetsen och hon svor rakt ut. Det var en av hennes brister, att hon svor som en borstbindare. Det var många som hade försökt förmå henne att sluta med det, sagt att det lät för hemskt och att det inte passade sig för en kvinna på en och sextiofem med storlek trettiofem i skor. Hon hade skämts för det. Men insett att hon kunde göra lika lite åt det som åt längden. Den senare kompenserade hon med stilettklackar och åtsmitande kläder i enhetlig färg. Männen brukade inte ha något emot hennes längd. Tvärt om. Det fick dem att känna att hon såg upp till dem och det gjorde hon förstås, men kanske inte alltid så som de tänkte sig.