refuseringen

 

Käre Olof,

ditt förslag kom inte som någon överraskning. Trots att jag försökt få dig att inse det omöjliga i det har du haft svårt att slå det ur hågen. Du har inte lyssnat på mina invändningar utan fortsatt göra upp planer inför framtiden. Nu tvingar du mig att säga det en gång för alla.

Jag har aldrig tyckt om dig, inte på det sättet som krävs för en helig allians. Du måste förstå mig. Det du ser genom dina blå ögon är inte jag, inte mitt sanna jag. Det är en illusion och inget mer. Jag har inte förmågan att förtrolla, vare sig dig eller någon annan. Det är du själv som har den talangen och det är du, enbart du, som låter fantasin löpa amok med dig.

Jag äger inget ens kunskapen att ta hand om någon annan än mig själv. Det var jag aldrig villig att lära mig heller till mina föräldrars förtret. Du behöver någon som klarar av att ta hand om dig, som ser efter dig och som ombesörjer dina behov. Den kvinnan är alltså icke jag. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med att bli någon ägodel. Jag vill vara mig själv nog. Sköta mig själv. Fatta mina egna beslut. Se efter mina egen nödtorft.

Du har behov av en rejäl husmoder som ser om allt när du tar hand om skogen. Jag har behov av kemin, laboratoriet och skrivandet. Jag har fått kämpa mig till min plats vid akademien. Jag kan inte ge upp den nu även om det bara är en position som skuggdoktorand och ingen riktig tjänst. Du kommer tycka att jag är tokig och inte övervägt saken noga, för du är övertygad om var en kvinna bäst har sin plats. Men den platsen är inte för mig.

Jag är lycklig här, och jag vet att du är som lyckligast vid din skog. Snart nog finner du någon som blir lycklig vid din sida. Men hon är inte jag.

Jag hoppas du kan förlåta mig och förstå det förnuftiga i mitt beslut. Släpp mig fri och du ska se att din rätta kommer till dig. Gör dig mottaglig för henne och glöm mig…

Franka

Advertisements

oljudet

Skrot

Skramlet väckte Doris ur slummern. Hon satte sig upp och gnuggade ögonen innan hon svärande insåg att hon just i dag faktiskt sminkat sig eftersom hon tänkt ta sig in mot stan och göra ett par ärenden. Vattenfast mascara som visade sig inte vara så bombsäker som hon hade hoppats. Hon hade lagt sig en stund i soffan för att slappna av, kanske glo lite på teven och beta av ett avsnitt av den där serien hon följde på Netflix. Hysteriska fransmän som hjälpte andra än mer hysteriska skådisar att få jobb.

Doris var inte säker på om hon gillade den en eller inte, men kom fram till att den nog var rätt bra ändå och det fanns alltid anledning att putsa på franskan. Vad hon nu skulle ha den till som aldrig reste annat än i fantasin eller med hjälp av kommunaltrafiken. Hon skulle just luta sig tillbaka i soffan igen och mot bättre vetande vila sig i form inför uppgiften att skriva om Pompejis utbrott och följder ur ett genusperspektiv när det skramlade till igen.

Ett vasst, ilsket läte som kunde väcka de döda. Oljudet fick Doris att gnissla tänder och hon höll för öronen hårt samtidigt som hon försökte lokalisera dess ursprung. Balkongdörren stod på vid gavel och vinden lekte med muslingardinen som hon hängt upp i ett fåfängt försök att stänga ute flugor och andra irriterande insekter.

Doris stannade upp. Hon mindes inte att hon låtit den stå så öppen… normalt lät hon den stå en aning på glänt när regnet smattrade ner så som det gjort sedan kvällen innan.  Hon såg sig om i rummet utan att se något ovanligt. Datorn stod på soffbordet. Teven kablade ut vyer över Paris som kunde få vilket hjärta som helst att smälta. Spritskåpet var stängt och flaskorna lika orörda som alltid.

– Nej, men din lilla stackare, sa Doris och sjönk ner på knä ute i hallen. Hur har du fastnat i allt det här skrotet…?

Hon såg ner mot två ängsliga gröna ögon och förstod att ljudet inte bara varit plåtskräpet som skramlat utan även förtvivlade skrik från en tigerrandig norsk skogskatt. Doris förde sakta händerna mot trasselbollen och fick loss det som fastnat runt i djurets halsband och sedan snott sig runt dess kropp.

– Så ja… så ja…, lugnade hon katten innan hon lyfte upp den. Vad är du för en liten en…? Så smart av dig att ta dig in här och väckte mig så att jag kunde hjälpa dig… fy för allt skräp folk slänger omkring sig… lilla vän… jag ska hjälpa dig hem igen.

 

Text inspirerat av Skrivpuff.

En kärlekshistoria

– Du är som en sån där jävla fontän, vet du det? Det sprutar ut skit ur käften på dej men sen händer ingenting. När man konfronterar dig så smiter du bara undan…

Det knastrade under Kjells fötter när han gick bort från huset. Vilde fick honom att stanna upp och vända sig om. Han ställde sig med armarna i kors och såg på henne med sina havsblå ögon. Det knarrade i läderjackan som såg missklädsam ut i solskenet och inte alls så där snygg ut som Vilde tyckt att den var kvällen innan. Då hade han kommit emot henne och lett så där som bara han kunde och svept med henne ut i trädgården. De hade hånglat tryckta mot äppelträdet och Vilde hade fått en sticka högt upp på ena skinkan som Kjell hjälpt henne dra ut i skenet av en mobil. Vilde hade som vanligt fått i sig mer av Cavan än hon tänkt sig redan tidigare på kvällen och hade inte mycket att sätta emot när Kjell gled in på festen och först spelat ointresserad men alltmer glidit mot hennes sida av rummet. Hon visste att det var fel, ändå hade hon inte kunnat stå emot honom. Det var något med det där rakvattnet… och Cavan förstås… han hade sagt att hon var sexig i sin röda klänning och hon hade rodnat och skrattande sagt att han alltid hittade på saker. Dessutom var inte klänningen röd, utan cerise, och han hade fyllt på hennes glas samtidigt som han såg henne i ögonen, tog tag i hennes hand och förde ut henne eftersom han ville ha henne för sig själv. Kjell hade studerat stickan och sagt till Vilde att det skulle vara bättre om de gick hem till henne eftersom hon inte hade några träd i sovrummet. Fnissande hade de smugit runt tomten, tryckta mot en häck som rev och slet i dem utan att de brydde sig om det. Kjell hade hyssjat henne när hon snavat på en kratta och fått ett skrattanfall. Det var viktigt för mystiken, hade han viskat i hennes öra, att ingen såg dem försvinna iväg. Sedan hade Vilde vaknat med minnesluckor ackompanjerad av huvudvärk samtidigt som någon smet ut genom sovrumsdörren.

– Hallå där…, sa hon och satte sig halvvägs upp i röran av täcken och lakan. Vänta lite…

Hennes röst lät tunn och raspig. Tungan smackade mot gommen och hon var tvungen att kisa ut i rummet för att inte ljuset från fönstret skar i ögonen. Hon reste sig och grep tag i sänggaveln för att inte tappa balansen när blodtrycket sjönk. Normalt skulle det där ha oroat henne men nu hade hon bråttom att hinna ifatt mannen som skyndade ut mot hallen.

– Hörru, ha inte så bråttom…

Vilde drog på sig morgonrocken och knöt bältet runt midjan samtidigt som hon ropade efter mannen som börjat dra på sig ett par svarta boots. Hon drog efter andan när hon såg vem det var.

Kjell… svaga minnesbilder började göra sig påminda som fick Vilde att känna stora röda blaffor brinna upp på halsen. Hon lade ena handen mot halsen som för att dölja dem.

– Va fan gör du, egentligen?

Mannen stannade upp och tappade skon som nyss dinglat i hans hand. Han såg skamsen ut och mumlade att han trott att hon sov och att han hade bråttom iväg på ett möte. Det hade inte varit hans mening att hamna där hos henne eller i vart fall inte att somna. Men han skulle skynda och sen skulle han höra av sig. Det lovade han. Vilde såg en guldring glänsa på hans ena hand och han skyndade att dra undan den som om han bränt sig på något.

– Jag förstår hur det här måste se ut, sa han, men jag lovar att det inte är som du tror…

Utan att säga något stirrade Vide på Kjell som drog på sig skinnjackan som legat slängd på trasmattan i hallen. Hon lät honom ta på sig skorna och öppna dörren. När han försökte stänga dem mellan dem tog hon ett steg ut i trappen och följde efter honom hela vägen ut på gården. Huvudet dunkade som om någon slagit henne med något hårt och hon antog att det på sätt och vis var sant.

– Du är så jävla feg, väste hon så lågt att hon nästan inte hörde det själv. Igår lovade du mig en massa saker och idag… ja, då drar du bara!

Vilde visste inte om det var sant. Minnena från gårdagen var inte alls som hon önskade. Faktum var att hon inte mindes mer än att de gått ut till äppelträdet och sedan smugit iväg från de andra på festen. Säkert hade han sagt något som fått henne att tro att den här gången… den här gången var det på allvar. Han var duktig på sånt, Kjell. Orden rann ur hans mun som len honung. Men sedan… Vilde hörde sig själv gå på om lögnaktiga fontäner och avsaknad av verkstad. Hon granskade honom. De svarta bootsen som behövde en omgång skoputs, jeansen, T-shirten som skrek ut något löjligt budskap om brylkräm och så den där skinnjackan som mindes luktat så gott kvällen innan. Den såg nu torr och sliten ut och knarrade i protest när Kjell ställde sig med armarna i kors som om han försökte inbilla Vilde att han var en orubblig tuffing. En karlakarl som hon aldrig skulle kunna kontrollera.

– Jag måste…, sa Kjell men blev avbruten av Vilde som sa att han var en sådan besvikelse att om han inte drog snart visste hon vad som skulle hända. Hon böjde sig ner mot marken och plockade upp några stenar från grusgången. Inte förrän nu kände hon hur de skar in i fotsulorna. Hon bet ihop för att inte visa att det gjorde ont nu. Nävarna knöts hårt runt stenarna i handflatorna. De skulle bli skärsår även där men det struntade hon i. Det enda hon brydde sig om nu var att låtsas hånflina mot mannen som sakta började gå baklänges ut mot gatan. Hon skulle aldrig klara av att kasta någonting mot den karln. När han försvann längs gatan sjönk hon ihop på gräsmattan. Den var fortfarande daggvåt och hon visste att den skulle blöta ner kimonon som hon köpt på en vintagemarknad i Köpenhamn. Men det fick vara som det ville med den saken.

Förslaget

Bärs

Jonte frågade om jag ville haka på en bärs. Jag skruvade på mig och började fingra på handväskan som dinglade likt en slak lem från min axel. Jag visste hur det skulle sluta.

En bärs skulle leda till en annan och en annan till en tredje som sedan blev till en fjärde och så skulle jag – och förmodligen han – börja shotta sprit med smak av laktristgodis, dansa på borden och sen skulle vi inte längre ha koll på våra bångstyriga händer. Mina skulle hamna innanför hans kläder och hans innanför mina. Vi skulle slingra tillbaka till någon av våra separata bostäder, trassla in oss i utspridda skor i hallen, ramla ner i skrynkliga lakan och därefter vakna med stinkande munnar, värkande huvuden och vaga minnen av vad som hänt. Båda skulle vara försenade till jobbet. Skulle vi säga. Ingen skulle vilja ha den andre intill sig. Båda skulle urskulda sig, mumla lögner om att höras av snart, redan samma dag, att allt var fint, perfekt, bara lite sen till jobbet, måste gå, få iväg den andre, hinna med bussen, nej, nej, ingen kaffe… finns inte tid för det, måste gå, vi ses, måste höras, ja, hörs av senare, måste rusa, ja, tack, det var fint och vi gör om det igen, snart… hej, hej, tack, och med ett klick skulle dörren stängas…

Jag hörde mig själv svara att ja, visst ville jag ha en öl, om han bjöd… om han hade lust…

 

Inspo från Skrivpuff!

Sommaräventyret

 

Att rusa ner för berget var spännande och skräckfyllt på samma gång. Nina kryssade fram mellan tuvor, rötter och stenar. Hon hade tagit cykeln upp till toppen av Gesundaberget och därefter kört ner längs Älgspyan. Cykeln hade varit tung att hålla fast i liften men hon hade fått hjälp av Abram. Hans egen dinglade i sin tur bredvid honom.

Han hade sagt att hennes mountainbike inte var helt optimal för downhill men att han skulle se till att ta den rätta leden. Den skulle inte vara för lätt, men inte heller så svår att cykeln pajade på vägen och riskerade Ninas liv, hjälmen till trots. Hon som gillade slalom skulle älska att susa ner för backen på sommaren också. Det var han säker på.

De hade varit på en fest hos hans barndomskamrater på vårkanten när han sagt det. Nina hade protesterat medan de andra nickat och manat på henne. Abram, som hade ena armen om hennes axlar, hade tryckt henne intill sig, kysst hennes kind och skrattande undrat om hon var en fegis. Nej, Nina var ingen fegis. Naturligtvis skulle hon hänga upp sin cykel på Abrams bil och följa med till ställen hon annars bara besökte när snön låg tät över skog och mark. Hon var inte den som rände norrut när solen stod som högst på himlen. Då ville hon sola. Bada. Dansa hela ljumma natten lång och dricka drinkar med paraply och frukt i under stjärnorna. Men Abram hade övertalat henne. Det gick inte att motstå de där valpigt vädjande ögonen. Dessutom skulle de inte vara borta mer än över helgen. På så vis skulle hon ha både råd och tid att göra mer av de försvinnande få semesterdagar hon hade.

Nina blåste iväg från Abram. Hon trampade ivrigt på pedalerna och kände fartvinden mot ansiktet. Hon hörde honom ropa efter henne men struntade i det. Nu var hon ett med cykeln, backen, naturen… en frihetskänsla hon aldrig känt förut. Inte ens när hon slängt sig ner för orörda sluttningar i Valle D’Isere.

– Nina!!

– Vad är det, skrek hon tillbaka över axeln och såg Abram vifta med ena handen.

– Stanna!!

Nina tryckte in handbromsarna så hårt att hon slog en volt över styret och landade framför cykeln. Hon låg orörlig och stirrade upp mot molen som flöt förbi på den blå himlen. Hon hörde Abram komma mot henne och kasta sig ner vid hennes sida.

– Hur gick det? Är du skadad, sa Abram. Det var inte meningen att skrämma dig. Men jag var tvungen att få dig att stanna.

Han pekade mot skogsbrynet längre ner i backen. Det rörde sig något där nere intill en av grannarna. Nina kisade för att se bättre. Något stort, mörkt bökade runt längs marken.

– Såg du inte björnen, sa Abram och andades häftigt. Jag var tvungen att stoppa dig eftersom du styrde rakt emot den. Visste inte att du var en sån blind jävla fartdåre…

– Jag är inte blin…!

Nina öppnade munnen för att protestera men Abram la sin hand över den och hyssjade henne. han väste åt henne att spela död. Björnen hade ställt sig på bakbenen och vädrade åt olika håll. Ramarna hängde utmed dess kropp och Nina kunde se långa svarta klor sticka ut från dem och höll andan som om det skulle göra henne och Abram osynliga. Just när den tog några steg mot deras håll hördes skratt och skrammel från toppen av berget. Besten såg upp mot ljudet och bestämde sig för att lufsa tillbaka in i skogen. Abram och Nina andades ut. De låg kvar en lång och så några tonåringar susa ner för backen, uppspelta och ovetande om vad som fanns så nära intill dem.

– Ska vi ta en vända till, frågade Abram och hjälpte Nina upp från marken. Hans stora varma hand omslöt hennes helt och snart hade de fått upp cyklarna igen.

– Nej, det får räcka med att vi tar oss ner igen.Jag är inte feg, men den där bamsen har jag inte lust att stöta på igen. Inte i dag i alla fall…

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Livet enligt Ove

 

Ove svor när han snubblade över dammsugaren som stod övergiven i korridoren. Det var just typiskt den är lata kvinnan att inte hålla ordning på sina redskap. Allt det där behövde hon få påpekat för sig. Antagligen hade hon lyckats blondera bort hjärnan tillsammans med den förmodligen råttfärgade hårruska som hon alltid band upp i en hästsvans mitt på huvudet. Egentligen borde hon klara sig med en vanlig golvmopp, tänkte Ove och öppnade dörren till sitt kontor. Det är mer miljövänligt. På alla de sätt och vis. Ja, så skulle det få bli. Han skulle ta upp det på arbetsplatsmötet redan samma dag.

– Jag får hälsa er alla välkomna till detta extrainsatta möte, sa Ove och förklarade att det inte var något vanligt möte eftersom han även kallat in städerskan.

– Men mattorna då, hur ska det bli med dem, sa kvinnan i den grå städrocken och blängde på Ove som stod med armarna i kors framför henne i konferensrummet. Jag kan inte förväntas moppa dom också. Det fattar du väl?

Ove frågade om hon trodde att han var dum i huvudet. Självklart hade han tänkt på det. Hon skulle naturligtvis använda sopkvasten till mattorna. Allt för att spara på elen och därmed naturen. Kontoret skulle miljöcertifieras förklarade Ove och då skulle det ske ordentligt. De andra anställda höll med om att det var en bra idé och att de förstod att det skulle påverka alla delar av organisationen. Servetter i fikarummet kunde gärna delas i två halvor eller återanvändas. Var och en fick varsin kopp kaffe på morgonen eller när man så föredrog att få den, men sedan fick det räcka.

– Det är ju inte bra om regnskogen skövlas för att vi ska få våra behov tillgodosedda, sa Ove och såg på de andra en efter en. Vi får alla helt enkelt lägga oss tidigare. Då blir vi piggare. Och om vi är riktigt duktiga ser vi över våra motionsvanor. En sund själ i en sund kropp, som min farfar alltid brukade säga. Vi måste se över företagets gemensamma värdegrund.

– Ja, men min arbetsmiljö, då, sa den blonderade kvinnan. Jag kommer slita ut mig om jag ska sopa mattorna nu. Dammsugaren må vara ett skränande åbäke men det du föreslår…

– Så ja, lilla gumman, sa Ove. Det där ordnar sig när du har fått in snitsen.

– Då måste jag kalla in facket, för…

– Nej, lugna ner dig nu, sa Ove och lättade på slipsknuten under dubbelhakan. Du ska inte överdriva. Så farligt är det faktiskt inte. Tänk på miljön. Inte vill du väl att dina barn ska ärva en förstör natur? Kom ihåg katastroferna som kommer allt oftare. Vill du ha det på ditt samvete?

Kvinnan med det blekta håret skruvade på sig och såg sig om för att få stöd från de andra runt bordet. De slog bort blicken, gjorde sig upptagna med att bläddra bland sina papper eller med att granska sina händer. Alla utom Sonja. Hon log.

– Jag tycker att det låter toppen, sa Sonja. Den där dammsugaren surrar så in i vassen att jag inte hör vad mina kunder säger när vi sitter i samtal. Jag förstår att det blir lite mer arbete för städ, men tänk på vad det bidrar till. Helheten. Vi får faktiskt hjälpas åt lite.

Ove studsade nöjd upp ur sin stol och gnuggade i händerna samtidigt som han meddelade att mötet var slut. Alla kunde återgå till sina sysslor.

 

– Titta så bra det går att sopa av mattan här, sa Ove några dagar senare och klappade städerskans på axeln. Oj, jag tycker nog att du fått mer muskler av det! Minsann, det här var en riktigt bra idé av mig.

 

Glasdörren gled igen bakom Ove och han sjönk ner i den mjuka läderstolen, lät händerna glida upp bakom nacken samtidigt som han sträckte ut fötterna på skrivbordet. Genom glaset kunde han se de andra ila mellan bord och bokhyllor, med eller utan pärmar. Ove såg Sonja komma trippande genom landskapet och lät blicken glida över den smäckra kroppen. Hon var minsann en rar ärta, tänkte han, som förstod på en gång vad han behövde utan att han först måste be om det. Och den där glipan i blusen… nej, han måste skärpa sig.

– Men va i helvete gör hon nu, stönade Ove och reste sig upp ur sin stol. Inte kan hon väl…

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Lund, den 31:a mars 1907.

 

Älskling,

Jag skulle ha kommit till dig redan i fredags, men jag tvingades stanna kvar. Du vet hur de är, kvinnorna som kommer till kliniken… sura och tvära… gnälliga. Ibland har jag rent av lust att kasta ut dem! Igår kom en sådan där människa hit, låt oss kalla henne för X av sekretesskäl. X påstod att det värkte i kroppen på henne, att hon inte kunde hålla vare sig gaser eller urin vid ansträngning och – och det verkade vara det värsta – att hennes hud, hår och slemhinnor blivit så torra! Att X därmed undvek sina äktenskapliga plikter och låtsades ha huvudvärk varje kväll. Den stackars mannen måste lida oerhört… jag önskar att jag kunde göra något för att underlätta livet för honom. Men hur bota en inbilsk kvinna som satt sig på tvären? Det finns inga mediciner i världen som hjälper mot en sådan sjukdom. Trots att jag berättar detta för dem, fortsätter de att klaga, gråta och ibland till och med skrika på mig. Har du hört om ett mer oförskämt beteende? Jag är en doktor, inte en mirakelman. Jag kan inte trolla med knäna. Men detta tycks de inte begripa, de lata kossorna. Det är dock upp till dem själva att förändra sin attityd, underkasta sig det som kallas livet och inte försöka smita undan sina dagliga förpliktelser av omsorg om hus, hem, man och barn. De slipper trots allt jobba! Men detta är de icke det minsta tacksamma över.

Det är skillnad med dig, mitt lilla hjärtegryn. Du är alltid så trogen och ståndaktigt! Du beklagar dig inte ens när husmor bränt ditt favoritbröd och du tvingas äta bullar till frukost. Du är ett föredöme för hela kvinnligheten! Tänk om särskilt de fattiga kvinnorna kunde se hur du gör och lära sig något litet av detta! Men, nej, de kommer med sina påhittade krämpor och ber om hjälp istället för att bita ihop och se hur förspänt de har det i livet. Deras män tvingas ut att arbeta och befinna sig långt borta från hemmets lugna vrå och värmande brasa. Själva sitter de där hela dagarna. Uttråkning är förmodligen roten till det hela. Uttråkning, slöhet och ett svagt psyke. En hederlig insats skulle göra dessa kvinnor gott. Men vi vet ju att de inte är lämpade till detta.

 

Sonja, min älskade, nu förstår du säkert varför jag blev tvungen att stanna kvar här i Lund över helgen. Dessa otäcka, själviska kvinnors påhitt tvang mig att stanna kvar och utföra pappersexercis till sent på kvällarna och hela lördagen blev uppbokad till detta. Det fanns överhuvudtaget inte en chans för mig att ta mig hem till dig. Jag vet att du har det bra där på gården och att du med fast hand ser till att allt rullar på som det ska och att barnen mår bra. Du har pålitliga män omkring dig, det har du, men du ska ha tack för att du ser till att även kvinnfolket gör sitt till för att hålla allt i gång. Det vet vi ju hur det skulle gå annars…

Din älskade, trängtade make

Gustaf

 

Inspirerat av Skrivpuff; usling.