Skrivpuff, 4:e maj, 2017.

Borta

Hon tog tag i krukväxten och synade blommans ljust rosa kronblad. För att ta ett skott måste den bort. Maja tvekade och klippte i luften med den lilla nagelsaxen hon använde till att ansa växterna med. Det var svårt att klippa av skottet blomman satt på för att sedan ta bort den och slänga den i soporna. Men hon hade lovat Linda en planta.

Linda hade sett den stå i gavelfönstret direkt hon steg in i bostaden. Solskenet låg på och fick den att se praktfull ut där den stod. Maja hade tagit hand om den alltsedan mormodern hade gått bort och vårdat den ömt. Egentligen tyckte hon inte om pelargoner, men det var något särskilt med just den här. Linda som var mycket yngre mindes inte mormodern och fönstret den stått i. Maja fick förklara och Linda hade stått i sin långa svarta kappa och insisterat på att hon måste få ett skott. Den svarta hatten var nedtryckt ända till ögonbrynen och en liten handväska dinglade i ett kedjeband från axeln.

Maja drog i sin noppiga fleecetröja och drog ett djupt andetag innan hon klippte av den gröna stjälken.

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem. Källa: Eurpeana.

Länk till bildkälla.

Skrivpuff, 2:a maj, 2017.

Mening ur bok

David duChemin, Berätta i bild. Så tar du bilder som berör. Sidan 103.

”Nästan alla platser som jag längtar efter att få fotografera är fyllda av människor som talar ett annat språk än jag.”

Kvinnan i den orangea klädedräkten höjde handen till en hälsning.

Dante svarade med att låta kamerans blixt blänka till några gånger. Han tyckte om att låta knappen tvinga slutaren att öppna och stänga sig om vart annat. Han var inte den där finsmakarsortens fotograf som letade dagarna i ända efter den perfekta bilden för att sedan ta ett enda foto. Han föredrog kpist framför gevär. Alltid skulle det bli någon träff. Dessutom tog det alltid några knäpp innan den tillfälliga modellen slappnade av och strålade in i kamera. Ofta gick han genom handelsplatser och parker och smygfotograferade genom att hålla kameran i axelhöjd och låta pekfingret trycka av en ljudlös salva.

De slitna jeansen av italienskt märke stack ut tillräckligt för att väcka intresse hos befolkningen men inte tillräckligt för att de skulle börja förhöra sig om vem han var eller varför han tog kort på dem. Ändå stod han i bjärt kontrast till de tygsjok lokalbefolkningen svepte in sig i varje morgon, ändå var det de som var de färgstarka. Gesterna och tjattret från handelstransaktioner kunde få Dante att bli yr i huvudet och tappa fokus när hettan dallrade mellan marknadsstånden.

 

Skrivpuff, 28:e april, 2017.

Arrangera

Kan vi inte arra nåt nån dag, sa Martin, få ihop gänget. Det var så länge sedan sist och det vore synd om vi tappade kontakten helt.

Mia såg på honom. Hans kompisar var trevliga men in för stor dos blev de lätt påfrestande. En fest skulle bli påfrestande. Hon bet på naglarna och svarade inte. Små bitar av nagellacket föll sönder i hennes mun och hon försökte peta ut det med tungspetsen.

Kan du inte sluta med det där nån gång, suckade Martin, det är väl bara småungar som biter på naglarna?

Mia suckade och frågade om posten kommit i ett försök att byta samtalsämne. Det hade den inte svarade Martin och återgick till planerandet av festen.

Men har vi verkligen råd med det, sa Mia lågt, och du vet hur det blir. De kommer hit, äter och dricker och sedan drar de vidare så fort spriten är slut.

Martin protesterade. Hans kompisar var inte alls såna och de kunde ju alltid hänga med vidare ut på stan själva också. Han suckade och slog ut med händer och sa att om hon inte ville så kunde de lika gärna skita i det, så som de alltid brukade. Nu skulle han ta en nypa frisk luft, sa han. Mia såg hur Martin försvann ut i hallen och hörde hur ytterdörren slog igen bakom honom.

Skrivpuff, 27:e april, 2017.

idealiskt

Du, det vore idealiskt om du kunde ta hand om det här, snäste Doris åt Beatrice som satt vid sin skrivmaskin och knattrade. Beatrice såg upp och möttes av en bunt papper som Doris viftade med framför hennes ögon.

Vad är det där, frågade hon och tog bunten i sin hand.

Det är lite försäkringsärenden som ska läsas korrigeras. Du kan väl ta hand om det, du som är så bra och snabb på allt, svarade Doris och vände på klacken.

Beatrice följde henne med blicken och såg hur hon försvann in i fikarummet. Det var just typiskt Doris att lämpa över en massa material på henne och sedan försvinna iväg på rast. Hon hade förhört sig lite försiktigt med de andra tjejerna på kontoret om de märkt av hennes beteende men alla hade bemött henne med oförstående blickar och frågat om Beatrice verkligen trivdes på sitt nya jobb. Det var mycket för allt att sätta sig in som ny. Men Beatrice som redan hade varit där i ett halvår och borde kunna hänga med i tempot vid det här laget började tvivla på sig själv. Inbillade hon sig bara alltihop? Kanske hade Doris befogenhet att dela ut nya uppgifter och hon hade ju trots allt varit den som lärt upp Beatrice i höstas när hon var ny.

Beatrice såg mot fikarummet. De andra tjejerna satt därinne och drack kaffe. Flera av dem rökte, utom Anita som filade naglarna. Deras a-linjeformade klänningar täckte räckte nätt och jämt ner på låren. Beatrice hade köpt en egen för att smälta in, en orangeröd sak med mässingsknappar på fickorna och axlarna. Hon brukade dra i den för att försäkra sig om att den täckte rumpan. Hon hade aldrig varit bra på att hänga med i modet, inte som de andra tjejerna på kontoret.

Skrivpuff, 26:e april, 2017.

Lättnad.

Den lilla segelbåten av vikt papper guppade ut på vattenytan. Pernilla såg hur den flöt bort mot mitten av dammen och kantrade. Det var en lättnad att barnen var så pass stora nu att hon slapp hålla koll på dem varenda minut. Hon skämdes över att känna så, som att hon var onormal och saknade de rätta modersinstinkterna som inte riktigt klarat av att vara hemma med de små barnen. Det sved alltid till när hon såg andra mammor skratta och leka med sina barn, förnöjsamt glida in i rollen som omvårdande, kärleksfull vuxen och bekymmerslös kasta sig in i den nya fria tillvaron som mammaledig. Själv hade hon inte vetat vad hon skulle göra för att få tiden att gå, och hade sett de många kaffekopparna som dagens höjdpunkt.

Det hade varit en befrielse att börja jobba igen. Även om nattsömnen fortfarande stördes av bebiskrik och blöjbyten kunde hon äntligen få tid att tänka och göra saker i sin egen takt. Kollegerna hade ställt sig undrande när hon kom tillbaka till jobbet redan fyra månader efter förlossningen, men hon hade sagt att hennes man gärna ville ta del av ledigheten och att hon förespråkade jämställdhet, så det hade varit ett enkelt val. Hon hörde hur de viskade bakom hennes rygg, visste att de sa att hon var en maktlysten streber. Hon låtsades som om hon inget märkte trots att det sved.

 

Skrivpuff, 25:e april, 2017.

”När orangutangerna drar vidare nästa morgon stannar Sally Jones kvar.”

SKM 004976_a

Sally lade ner anteckningsblocket och kikaren. Det var ingen idé att följa efter de längre in i den mörka, snåriga djungeln. Hon hade kartlagt deras rörelsemönster under en hel månad och tänkte att det måste räcka för att skriva en rapport om deras levnadsförhållanden i Borneos mest svårtillgängliga natur.

Det hade börjat som en passion. Hon hade älskat apor redan som liten och hade en idolbild på Michael Jacksons apa Bubbles hängande över sängen när de andra tjejerna hade Michael själv eller någon annan manlig popartist. Musik hade inte fascinerat henne så mycket som böcker om naturen och framför allt aporna. De var så små och söta, och påminde om människor. Hon hade roat sig med att leta liknelser mellan lärarna på skolan och de olika aparterna. Maggan i engelska påminde om en schimpans medan Per i NO mest såg ut som en näsapa. Kemi-Gunnar rörde sig som en gorilla med tunga steg, hukande överkropp med sina långa armar dinglande längs med sidorna. Ibland kom han insvängande till skolparkeringen på motorcykel i sitt svarta skinnställ och mörka hjälm. Då var liknelsen slående.

Sally slog till sig själv på smalbenet så att det smaskade. Myggmedlet hjälpte inte mot de envisa insekter som letade blod mellan lianer och sly och hon hoppades att slippa denguefebern även i fortsättningen. Trots att hon älskade apor stod hon inte ut med det fuktiga, varma klimatet i djungeln. Värmen gjorde henne yr och satte igång känslor av panik som stammade ur ett illamående som hon var övertygad om hade att göra med de orostankar som hon drabbats av sedan hon kom hit. Oron var inte rationell. Det fanns inte en chans att det skulle krascha ett flygplan rakt på henne, och det var inte heller så stor risk att någon orm skulle hinna strypa henne innan någon av alla hennes kunniga medarbetare kommit till hennes räddning. Dessutom slängde hon inte bort sitt liv på att jobba med de djur hon älskade, även om det innebar att hon kanske aldrig skulle kunna skaffa sig en egen familj. Det var för svårt att kombinera familjeliv med ett flackande in och ut ur djungeln. Vilken man skulle acceptera att frun och modern till deras barn var borta hela veckor i sträck för att studera primater när han själv fick sköta både markservice och sin egen karaktär?

Men så var det det här med den här djungeln. Hon hade älskat den från första stund. Känt sig som en kvinnlig Indiana Jones där hon dragit fram mellan snåriga träd och farliga djur. Det var först på senare tid hon kommit att avsky miljön. Alla faror gjorde henne stressad. Aporna hade betett sig nyckfullt och lynnigt den senaste tiden och hon överväldigades av att de annars så lugna djuren plötsligt börjat bete sig hotfullt. Hoten från skogsaverkarna som hela tiden trängde närmare mot apornas habitat och riskerade att slå ut dem från naturens ekologi gjorde henne inte längre arg, den fick henne att uppgivet sucka och önska att hon kunde dra ett täcke över huvudet. Ingenting som gjorts för att försöka stoppa utvecklingen hade hjälpt.

 

Källa: Legenden om Sally Jones, av Jakob Wegelius.

Bildkälla: http://europeana.eu/portal/record/91658/MM_objekt_1007634.html 

Skrivpuff, 24:e april, 2017.

Glad.

92023_BibliographicResource_3000148280779

Sørensen, Arne (f. 1939) bladtegner.

Glad, vad betyder det egentligen, frågade Gunnel rakt ut i tomma intet. Man kan ju vara glad utan att veta om det, som jag till exempel. Ja, så är det nog. Jag är glad. Egentligen. Jag har ju allt. Man, barn, hus och ett jobb jag trivs med. Tror jag. Om det inte vore för den där Bertil som kommit och tagit över avdelningen, så skulle det nog vara lite roligare. Han är så… pedantisk. Vad vill han egentligen? Det verkar som om han bara vill ställa till med problem, så där lite i skymundan så att man ska tro att det är man själv som ställt till det för sig. Han står där och ler när han småpratande med en kollega betraktar effekterna av sina dolda handlingar. Häromdagen lät han medicinskåpet stå olåst, och det var så klart Anita som fick skulden för det. Hon skulle aldrig göra något sådant och det syntes på henne att hon var chockad över att någon anklagade henne för en sådan sak. En annan gång var det Maggan som fick utskällning för att ha missat att låsa dörren in till personalutrymmet. De gamla skulle kunna förirra sig in dit, hette det. Hon har aldrig glömt något sådant förut, sa vi då allihopa, det måste vara något fel. Men hon fick ändå stå till svars och veta att om hon gjorde det ingen skulle det få konsekvenser. Något roat kom över Bertils ansikte. Det svär jag på. Så sant som jag sitter här. Men vad är han ute efter? Vill han bli ensam herre på täppan? Då får han mycket jobb att göra! men han siktar väl uppåt och slår omkull de som står i vägen. När Kristina går i pension tänker han sig nog bli avdelningschef. Själv är jag glad att slippa. Han kan gott få det, men varför förstöra för oss andra?

Men Gunnel, vad pratar du om, avbröt Elisabeth henne, är det en ny bokidé du har nu igen? När ska du komma till skott med den förra du hade på gång? Förresten, vi får ta det där sen, det har redan ringt in och barnen väntar!

Va, sa Gunnel yrvaket innan hon reste sig upp från stolen och snappade åt sig den vita kaffekoppen som fått röda märken efter rött läppstift på kanten. Det small till i diskbänken när hon ställde ner den och hon grimaserade. Höga ljud fick det att skära sig i öronen på henne. En dag skulle hon kanske ta upp det med läkaren. Men var det någon större vits med det? Han skulle säker säga att det var normalt, sånt som alla fick räkna med och att hon bara ängslade sig för allting. Kanske var det det han ville, Bertil, få kvinnorna att känna sig ännu ängsligare och otillräckliga än de redan var? Nej, ingen skulle tro på en sådan intrig… bättre att han var oäkta, bortvald son till någon av de på avdelningen och kom för att hämnas. Sånt trodde folk på, de ville inte läsa om hypokondriska kvinnor som springer till doktorn och får sin hypokondri bekräftad. Det var för förutsägbart. Kvinnor är ju det svaga könet. Lite bräckligare, lite mer inkompetenta och odugliga. I alla fall i fiktionen. Och i historieskrivningen. I media också förstås. Där var de inte som moster Valborg eller Rut.

Gunnel stack ner handen i handväskan efter nycklarna innan hon svängde runt hörnet ut i korridoren. Sorlet från de unga eleverna slog emot henne och hon satte nyckeln i dörrlåset.

 

Bildkälla: Europeana