Skrivpuff, 22:a november, 2017.

Mannen står på förstubron rakt under istapparna. Jag vevar med armarna för att fånga hans uppmärksamhet men han tar ingen notis om mig så jag ropar att han ska flytta sig.

Är du döv eller, skriker jag när inget händer och börjar gå med raska steg mot huset och den mörkt klädda gestalten. Hallå! Hör du mig inte!?

Jag sträcker fram handen för att lägga den på mannens axel när jag ser hur en av de stora tapparna släpper taget. Istället för att ge honom en vänskaplig klapp grabbar jag tag i mannen och drar honom åt sidan så hårt att vi båda faller ner i en hög på bron.

Vad håller du på med!?

Mannen puttar mig åt sidan innan han plockade ur ett par vita lurar ur öronen och stirrar frågande på mig. Jag pekar upp mot istapparna ovanför hans huvud och frågar om han inte såg de sylvassa missiler som skulle kunna dimpa ner vilken sekund som helst, vilket en av de dessutom gjorde. Jag pekar på en hög av isbitar intill oss. Han ber om ursäkt och suckar innan han förklarar att han alltid glömmer bort att tänka på sånt där… att han bor i Kalifornien numer och att det sällan kommer snö där.

Det förklarar dina skor, säger jag och nickar mot ett par låga skinnskor med tunn sula. Jag är förvånad att du ens lyckades ta dig upp till huset i de där…!

Mannen skrattar till och säger att han bara var på tillfälligt besök i Sverige, årstiden var illa vald – orutinerat – och att han tänkt passa på att hälsa på en gammal kompis. En flickvän som han haft innan han flyttat men lägger till att hon inte verkar vara hemma. Jag ser att han rodnar lite och tänker att det passar honom. Visserligen har han grovt utmejslade drag men den där rodnaden ger intryck av en känslighet som slätade över det grovt huggna. Säkert modell, tänker jag, eller skådis. Precis som alla andra over there. Men jag frågar inte. Det är inte något jag har med att göra.

Tack för att du slängde omkull mig, säger han och sträcker fram en hand som nyss varit istucken i ett par vita lovikkavantar. Det hade inte varit så kul att få den där i huvudet, och jag är ju rätt förtjust i mitt huvud…

Han håller fast min hand i ett stadigt varmt grepp och jag ser att hans ögon är dovt gröna. Jag skrattar och kommenterar att det är en konstig kombination med tjocka tumvantar, skotermössa och dansskor, att han ska vara rädd om tårna. Han stampar med fötterna, säger att det nog redan är kallbrand på gång och att han ska bege sig tillbaka. Jag ser honom slira ner för backen på den blankslitna snön ända tills han försvinner runt bakom kröken.

Advertisements

Skrivpuff, 21:a november, 2017.

Bunden.

 

Du kan inte ta mig…! Du kan inte ta mig..!

Gösta såg ut över lekplatsen från parkbänken vid gångstigen intill. Meterhöga människor rusade runt med fladdrande jackor och guppande toppluvor. Det var länge sedan han själv varit en av de där vuxna som sprang efter skrattande barn som lekte tafatt.  Ett barn i femårsåldern som satt ensam på en gunga med tåspetsarna i marken och långsamt snurrade fram och tillbaka fångade Göstas blick. Varför var det ingen som brydde sig om att han satt där alldeles ensam? Hörde han till dagisgruppen som lekte på fotbollsplanen? Gösta såg tittade på sitt armbandsur. Klockan var bara lite över tio. Han skulle kunna sitta kvar ett tag och hålla ett öga på pojken med de alltför tunna gymnastikskorna innan det var dags att gå hem och värma på lunchen. Promenaden kunde vänta. Han hade ändå gått så pass långt dagen innan att skorna slitit upp ett litet skavsår på ena hälen. Gunbritt på sjukgymnastiken skulle säkert inte ha något emot om han hoppade över en dag för att slippa förvärra det. Sen skulle han hämta hem Eivor från dagverksamheten. Det var skönt att slippa ta det där ansvaret för henne hela dygnet men lägenheten ekade tom och dagarna när hon var borta. Det var en vanesak, hade de sagt på hemmet som avlastade honom. Han skulle få ge det några dagar, försöka skämma bort sig med att göra sådant som han inte kunnat den senaste tiden nu när han inte längre var så bunden men han hade ingen lust.Han hade inte lust att gå på kondis ensam, se en teaterföreställning som verkade rikta sig till de som var hälften så gamla som han själv och en bingolokal ville han inte se på närmare än en kilometers avstånd. Det enda han kunde göra med gott samvete var att göra de rörelser som Gunbritt gett honom och så promenaderna. Det skulle stävja artrosen, hade hon sagt. Motionen fick honom att må bättre men det kändes samtidigt bortkastat. Eivor kände inte igen honom längre. Maria hade vägrat släppa tanken på att hon skulle kunna bli återställd och letat runt efter information om demens, motion och kost. Det var viktigt att mamma började motionera, hade hon sagt. Helst på gym, med handlar och motionscyklar. Och att hon åt medelhavskost. Gösta hade frågat vad det innebar men inte fått något tydligt svar. Mycket fisk, var det enda han mindes. Nog kunde han laga torsk men Eivor hade aldrig riktigt tyckt om fisk. För mycket ben, hade hon klagat och tillagat något av kött istället. På sjuttiotalet hade det inte blivit så mycket grönsaker. Lite kokta ärtor och morot, kanske. Gösta mindes inte så noga. Det enda han kunde tänka på var vännernas bolmande var helst de stod eller satt. Han var glad att det blivit ändring på det där. Det hade aldrig luktat gott och de envisa gulbruna fläckarna i taket gick inte bort utan att målas över.

Gösta såg upp mot pojken på gungan igen. Däcket där han hade suttit var tom och gungade sakta i vinden. Dagisgruppen satt i en ring på fotbollsplanen och åt på varsin bit frukt. Pojken syntes inte till någonstans. Gösta reste sig upp. Han skulle hinna en kort promenad innan det var dags att gå hem och värma maten i mikron.

Skrivpuff, 17:e november, 2017.

Flera gånger.

 

Men alltså, jag tycker att du kan läsa den där igen, om du vill, sa Kelly och tuggade på ett äpple. Varför skulle man inte kunna läsa om böcker som man gillar? Det spelar väl ingen roll om det är askungesagan eller nåt av… inte vet jag… Yeats… Du ska väl göra som du vill!

Majsan såg tveksamt på henne. Handen som höll i boken låg slappt över ett jeansklätt knä och hon ryckte försiktigt på axlarna medan Kelly deklarerade att hon brukade läsa Chris Kraus I love Dick på bussen utan att bry sig, att ingen annan hade att göra med vad hon gjorde eller inte gjorde. Att hon ibland brukat råda människor som kom fram till henne och påpekade något med hennes kläder, smink eller lektyr att söka hjälp hos psykolog för sina obearbetade trauman. Att hon inte kunde ta ansvar för deras mentala välbefinnande hur mycket hon än skulle vilja hjälpa dem.

Vem tror du egentligen bryr sig om vad du läser, frågade Kelly Majsan och prickade papperskorgen i korridoren med äppelskrutten. Jag menar, på allvar…! Ingen. Kanske i ögonblicket, men sen går de förbi dig och då har de redan hittat nåt annat att lägga uppmärksamheten på. Dessutom har de ju inte koll på om det är första gången du läser den eller inte, eller hur? Och du kanske läser den för en kurs, eller nåt, vad vet jag. Eller snarare vad vet de om det?

Jag men jag fattar inte varför jag aldrig fattar den här boken, sa Majsan och slog med den mot knäet. Den har varit med i hur många kurser som helst och jag har läst den vareviga gång och ändå måste jag läsa om den igen på nytt. Hur svårt kan det vara att begripa vad diskurs betyder!? Och snart har jag samma lärare i en kurs som jag redan haft en gång och vad väljer han att utgå ifrån om inte den här jävla boken…! Den är inte ens tjock, utan tunn som en broschyr nästan och ändå klarar jag inte att ta mig igenom den. Jag tycker att jag förstår när jag läser den, men när jag sen ska sammanfatta så glider allt det där undan och jag sitter där med nåt som verkar så löjligt enkelt att det kan bara inte vara rätt. Om jag lämnar in det kommer läraren att skratta och undra om jag ens har varit på föreläsningarna…

Men du, det kanske inte är svårare än så, heller… ibland låter det stort när katter skiter… testa att lämna in din text även om den känns sämst. Man vet ju aldrig… och då får du ju respons på det och kanske lättare förstår vad Foucault är ute efter sen…

Kelly reste sig från sin stol, sjönk ner på bänken bredvid Majsan och lade en arm om henne.

Dessutom har du ju alltid mig att komma och gråta hos ifall det skulle skita sig, sa Kelly. Vi kan gå på tentapuben sen och beklaga oss över världens orättvisa. Här, ta en bit choklad så länge så går vi tillbaka in i salen igen…!

 

skrivpuff, 16:e november, 2017.

Varit

Jag såg ner på mina fötter. Blodiga blåsor som spruckit under de vita tubsockorna och spridit ut öar av mörkröda, våta fläckar. Det lilltånageln skavde in i den andra tåns hud som för att påminna om att den var liten, men alls inte ofarlig. Utan lilltån, hade någon sagt, skulle vi tappa balansen. Vad skulle hända om vi blev av med stortån då, hade jag frågat med min barnsliga nyfikenhet men sen glömt bort svaret eller om jag inte fick något svar. Det där var länge sedan nu och jag hade många gånger trots det önskat livet ur den där lilltån vars nagel aldrig riktigt gick att tämja tillräckligt för att jag skulle kunna gå längre sträckor utan att den rev hål i tån intill. Jag linkade in från hallen till badrummet och ansträngde mig för att sätta ner så lite som möjligt av fötterna i golvet men skavsåren på hälarna gjorde det svårt.

Jag damp ner på toalettstolen och drog av strumporna. Fötterna såg ut som en krigszon. Blod blandat med fibrer från tubsockorna, vätskande blåsor som till viss del var fyllda med blod. Hade det inte varit för de där kängorna som mamma tvingade på mig, tänkte jag, så hade det här aldrig hänt! Fast jag visste att det också hade att göra med det där taekwondo-passet som Johan hade fått med mig på. Barfotaträning på plastmatta med ovana fötter och en person ivrig att imponera var den dålig kombination. Inte hade det blivit bättre av att det hade varit slutmarschen i högstadiet dagen efter. Mamma hade påstått att kängorna var gjorda för vandrare och att det skulle kännas som att gå den där milen på bomull i dem. Gråa skor med tjocka, spårade sulor. Lite för stora. Men det skulle ordna sig med ett par tubsockor i, hade hon sagt, så kunde jag ha dem att växa i sen och att basketkängorna skulle förstöra mina fötter och knän. Som om inte de här hade förstört mina fötter! Alla andra hade skuttat fram i vita, nätta gympadojor. Själv lufsade jag fram i skor som tycktes mer avsedda för Kebnekajse än den lilla stadens asfalterade gator. Hon skulle få höra, tänkte jag och slängde fötterna över badkarskanten och tog tag i duschmunstycket. Det sved när vattnet sköljde över huden. Jag skulle aldrig mer ta på mig de där skorna.

Skrivpuff, 15:e november, 2017.

Konditoriet

 

Du, de där prinsesstårtbitarna får det att vattnas i munnen på mig, sa Irene och drog i Åkes arm. Kom, vi går in!

 

Åke protesterade och sa att hon skulle tänka på midjemåttet, att doktorn sagt att det inte var bra för henne med sötsaker och att han var orolig för hennes blodtryck. Men Irene såg på honom med vädjande ögon och fortsatte att dra i hans arm. Det pinglade till i en klocka när dörren slog igen bakom dem. Den varma ångan från nybryggt kaffe och kanelbullar slog emot dem och båda drog instinktivt ett djupt andetag. En kvinna med håret uppsatt i en stram svinrygg dök upp bakom disken och såg på dem med en skarp blick som tycktes döma ut Irene och hon mindes hur fulla män kastat glåpord efter dem när de sena kvällar vandrat hem genom staden. Helan och halvan, hade de kastat ur sig och gapskrattat.

Jag vill ha en slät kopp kaffe och en finsk pinne, sa hon lågt till Åke som redan stod med en brun träbricka i händerna.

Men jag trodde att du ville ha en bakelse och en kaffe latte, svarade Åke och såg förvånad ut. Var det inte därför du ville in här…?

Irene tvekade innan hon svarade att hon ångrat sig och nu bara ville ha kaffe och en liten kaka. Att den överväldigande doften inne på konditoriet hade fått henne att ändra sig. Hon hade blivit mätt enbart genom att andas, sa hon och plockade en vit kaffekopp från stapeln framför disken innan hon lade till att läkaren hade rätt, hon borde verkligen sluta äta socker.

Men du äter ju egentligen sällan sötsaker, protesterade Åke. Jag vet inte varför jag sa så där därute. Förlåt… det var inte meningen att göra dig ledsen…

Han ställde ifrån sig brickan på disken och lade armen om Irene.

Vad får det lov att vara, frågade kvinnan bakom disken med barks röst och stirrade på dem.

Ingenting, svarade Åke och förde försiktigt med sig Irene ut ur lokalen. Dörren pinglade till bakom dem och Irene drog ett lättat andetag.

Vet du vad, sa Åke och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Det finns ett annat fik lite längre ner på gatan här. Vi går dit istället och där köper jag dig en bakelse och en kaffelatte, för det är det du vill ha. Vi kan fira att den första snön föll igår, så blir det ett lite speciellt tillfälle också. Vi borde fira lite oftare!

Tätt intill varandra försvann de in i folkmassan på gågatan.

Skrivpuff, 14:e november, 2017.

yngsta.

Om du aldrig fötts.

 

Tänk om du aldrig hade fötts, sa jag. Det var nog inte meningen att du skulle bli till, det bara blev så. Oplanerat, liksom. Precis som vi andra tre. Fast du är ju mycket yngre. Du tror att du är speciell, men det är du inte.

 

Sofie stirrade på mig en mun som gapade som på ett får. Jag lutade mig mot diskbänken och slängde nonchalant en klementinkärna i vasken och gnuggade pekfinger och tumme mot varandra för att få de små dropparna fruktsaft att torka snabbare.

De ville ha dig lika lite som oss andra. Tro inget annat, sa jag mellan tuggorna. Det hade varit enklare för alla om du inte funnits, faktiskt. Jag hade till exempel sluppit ta hand om en bebis när jag egentligen skulle påbörja mitt eget liv. Det fanns ju ingen annan lösning när köerna till dagis var knökfulla och vad spelade det för roll att jag kom in på grundkursen i juridik? Det var bara att bita ihop och byta blöjor istället. Trots att du inte ens var min fick jag ta ansvaret för dig medan mamma och pappa åkte till sina jobb. Men jag tycker om dig, det gör jag. Tro inget annat!

Jag blängde ut på det snötäckta landskapet utanför köksfönstret. En domherre sprätte runt frön på fågelbordet av trä som stått mitt i trädgården så länge jag kunde minnas. Det gula huset mitt på det var en miniatyr av den vita trävillan som byggts under 1930-talets iver att få landets medborgare att lämna de trångbodda städerna för att få frisk luft, solljus och ägna fritiden åt rekreerande självhushållning av grönsaker och frukt. Den lilla trälådan till bostad hade sedan länge målats om från gul till vit men ingen hade brytt sig om att göra något åt fasaden på fågelbordets hus. Fåglarna brydde sig ändå inte om att färgen flagade och att fukten angrepp träet hårt.

Om du inte hade fötts, sa jag, hade jag varit jurist nu. Men det där är ju inte ditt fel, så ha inte dåligt samvete över det. Jag skulle så klart inte önska bort dig för allt i världen. Men kanske kan du tänka på det lite ibland? Du kanske kan försöka förstå vad jag har offrat för din skull när du tycker att du förfördelas och ser att jag får någonting, för en gång skull, som du inte får? Måste du vara så avundsjuk att du springer till mamma och pappa, gråter och gör dig till? Jag vet att du är yngst och så men kan du inte växa upp nån gång?

Va, sa du nåt?

Sofie drog ut ett par trådlösa små hörlurar ur öronen, snappade åt sig modemagasinet som legat öppen på bordet framför henne och reste sig från köksstolen. Med gapande mun såg jag henne lämna mig ensam och gå iväg bort mot sitt rum.

Skrivpuff, 13:e november, 2017.

Singel

 

Det knastrade alltid öronbedövande att gå från gatan upp till det vita tegelhuset med blåmålade trädetaljer. Var det dalablått eller någon annan nyans som de valt när de byggde huset den där gången under 1950-talet? Fyra rum och kök. En källare med gillestuga.

Mina skor sjönk ner i det tjocka lagret av singel som strötts ut på gångstigen upp till ytterdörren. Stenarna gjorde det svårt att hålla balansen och det kändes som en evighet innan man nådde upp till den där ytterdörren som jag minns som brun, men som likaväl kan ha varit blå. Det går att googla fram sån information numera. Skriva in adressen och få upp en bild på huset, röra sig fram mot ytterdörren med några lätta svep med datormusen och slippa skida upp på den rullstensås som tycktes vara planterad där för att hålla främmande borta.

Det var inte tillåtet att gå på gräsmattan. Den kunde bli förstörd, bilda stig. Det spelade ingen roll att stenarna gnagde sig in i skorna eller i den oskyddade huden som omgavs av tunna sandaler. Eller också var det för att skydda oss från att trampa ner i någon av de stora bajskorvar som den stora, finska jakthunden släppt ifrån sig? Jag minns inte riktigt.

Jag var inte där så ofta. Passade inte in med mitt stripiga hår och kläder som alltid satt snett eller bildade veck på fel ställen. Blemmor i ansiktet. Fräknar. Inte lika fin som vasen i bokhyllan. Blank, välpolerad, fläckfri. Teakmöbler, stereo och LP-skivor med kvinnor och män som log sina bländvita leenden. Kvinnor med getingmidja. Håret omsorgsfullt stajlat med spolar och fön. Män med blankt, svart hår och kostymer med näsduk i bröstfickan.

Jag var inte lika fin, passade inte in i det där huset. Eller så orkade jag bara inte forcera singeln på gångstigen upp till huset?