Skrivpuff, 6:e november 2017

”Ursäkta. Som en magnet och en kylskåpsdörr.” ur Jo Nesbö Doktor Proktors pruttpulver,  s.97.

Joakim drogs till Marielle som en magnet till en kylskåpsdörr. Han hade känt spänningen direkt han steg in i salen, anat att något stort var på gång redan innan han fått syn på henne. Tänkt att det var ödet som fört dem samman. Hennes röda läppar såg så mjuka och inbjudande ut. De paralyserade honom när hon pratade och han fick anstränga sig för att inte vidröra dem med sina fingertoppar. Det ljusa håret stod som en sky kring hennes mjukt mandelformade ansikte och han brukade fantisera om att känna på det, snurra blänkande slingor mellan sina fingrar och känna den svaga doften av det.

Varje gång han hörde hennes skratt stack det till i hjärtat, särskilt när Paul var den som lockat fram det hos henne. Joakim tålde inte Paul, tyckte att han var en smilfink med för mycket gelé i håret och att de vita tänderna såg konstgjorda ut. Han hade aldrig hört honom prata om annat än ytliga saker, bostadspriser och karriär.

Joakim betraktade det skrattande gänget på avstånd. Kaffet brände rakt igenom den tunna vita plastkoppen som kaffemaskinen spottat ur sig och fyllt upp till brädden. Han förde upp koppen till munnen och blåste på den, mån om att inte verka alltför angelägen om att sälla sig till de andra. Han var inte som de andra, rädd för ensamhet och alltid tvungen att accepteras av gänget. Det gjorde honom ingenting att tillbringa pauserna på egen hand. Det var tvärt om skönt att rensa tankarna mellan varven. Men så var det ju Marielle… Joakim tog ett trevande steg mot de andra, men hejdades av att snubbla till och spilla ut kaffet över händerna.

Förlåt, jag trodde du såg mig när jag ställde väskan där…, sa en ljus röst och Joakim kände en hand på sin axel. Ursäkta, jag trodde verkligen inte att jag skulle vara i vägen… Jag råkade bara tappa en magnet som jag nyss köpte på bokhandeln där borta.

Det gör inget, ljög Joakim och såg rakt in i ett par bruna ögon i ett knubbigt ansikte inramat med kort snaggat hår. Det är ingen fara… jag måste bara… ursäkta mig…

Han började gå mot herrarnas och skulle trycka upp dörren när han hejdade sig och plockade upp något från golvet.

Ursäkta, men letade du efter en magnet, ropade han till kvinnan som fortfarande sökte runt med blicken. Jag  tror att jag har hittat den!

Advertisements

Skrivpuff, 27:e oktober, 2017.

Följa

 

Nu följer du med här!

Den uniformerade polisen tog tag i Helens arm och drog henne med sig till polisbilen. Folket på torget stannade upp och stirrade på dem under sina paraplyn när han tryckte in henne i baksätet och slog igen dörren.

Jaha, och vad har vi här då, om inte ytterligare en olydig medborgare! Det verkar svämma över av er den här helgen. Man skulle kunna tro att det var vårruset som fick igång er men nu öser ju för tusan novemberregnet ner…!

Helen stirrade på mannen vid förarsätet och knöt nävarna så hårt att de blodröda naglarna tryckte hål i skinnet. Hon ville protestera, skrika att hon för fan bara skulle med tunnelbanan och att hon inte gjort något fel. Hon ville sparka, slå, riva och slita, men bet bara ihop käkarna och knöt händerna hårt, hårt. Det small till i dörren till passagerarsätet när den andre polismannen hoppade in och strök med handen mot hakan. Ett skratt slapp ut ur munnen på honom som skar sin väg in i Helens öron. Hon blundade hårt. Hennes hår hängde i våta, kalla stripor och kappan som nyss hade varit för kall fick stora blöta fläckar att spricka ut i armhålorna. Helen kunde känna svettdoften sticka i näsborrarna. Hon som just hade duschat och gjort sig fin! Varit på väg in till stan för att dansa, och kanske träffa Kenneth. Men nu satt hon här, i en radiobil, utan annat alternativ än att följa med de två männen som fått för sig att hon, just hon, skulle bli en av siffrorna i helgens statistik.

Rundade.

 

Hon tog en extra lång runda för att slippa se honom.  Fallna löv rasslade runt hennes fötter och ackompanjerade klicken från gångstavarna. Ylva försökte lyda försäljarens råd om att låta händerna mjukt sluta sig kring handtagen men hon var rädd att tappa taget om dem, trassla in sig och snubbla. Skratten från de osynliga betraktarna var henne hack i häl trots att hon ännu inte hört porten slå igen bakom sig och faktiskt inte hade ramlat.  Hon visste hur det brukade skämtas om stavgången och hur lustigkurrar kastade ur sig frågor om borttappade skidor eller om det var bakhalt.

En gestalt smög runt bakom kvarteret. Ylva ökade på takten och kände stavarna gnaga mot handflatorna. Istället för att runda återvinningstationen mot höger gick hon rakt fram. Den sista hon ville möta var mannen som stirrat på henne när hon stannat och stretchat sina trötta vader veckan innan under sin vanliga raska promenad. Det hade glimrat till i de grå ögonen och ett slugt leende hade spelat på hans läppar, men han hade inte sagt något. Bara stirrat och verkat mäta henne med blicken. Ylva rös till av minnet och grep hårdare om stavarna. De studsade mot marken och gjorde henne redan trött i armarna. Ylva skrattade till för sig själv och tänkte på Bengan som kastat ur sig att stavgång var sånt som pensionärer höll på med, att de behövde något att hålla balansen med. Hon skulle vilja se honom ta en snabb stavtur, då skulle han nog inte vara så morsk längre!

”Jaså, du är ute och letar efter dina skidor!”

Ylva ryckte till och såg sig om efter för att se varifrån orden kom. Gångvägen låg öde bakom henne och enbart någon enstaka bil passerade på vägen intill. Det lös från några av fönstren i hyreshusen på andra sidan vägen och hon bestämde sig för att snedda över vägen för att slippa gå ensam intill dungen. Stavarna klickade mot asfalten när hon skyndade sig över.

”Du behöver inte byta sida bara för min skull! Tror du att jag är nåt jävla monster eller!? Du kan dra åt helvete!!”

Ylva kände hur benen började vika sig och hur hon instinktivt kröp ihop när hon mindes försäljaren som sagt att de var det bästa som fanns på marknaden. Stabila, ställbara och med dubbel funktion. Gångstavar på barmark och skidstavar när snön fallit. Utan att stanna flippade Ylva upp stavarna och drog bort den små gummihöljen som skyddade metallpiggarna från slitage innan hon skruvade gjorde stavarna kortare. Långa nog att kunna hålla en storvuxen karl på avstånd, men korta nog att maximera slagkraften. Med byglarna runt handlederna ställde hon sig bredbent på trottoaren framför hyreshuset och spanade mot dungen.

”Kom fram då, din fege jävel, så får vi se vad du går för!”

Obekymrad

 

 

Leif slängde obekymrat upp sin arm på den unga kvinnans ben och log mot kameran.

Det är bra, ropade Lasse från andra sidan kameran. Tänk på choklad allihopa och du, Leif, tänk att du äger världen!

 

Det smattrade och blixtrade samtidigt som Lasse utstötte kommandon om bredare leenden, framskjutna bröst och avslappnade axlar. Han vadade runt i vattnet och bad assistenterna vinkla om reflektorerna för att få fram ljusdagrarna på de rätta ställena.

Nu bryter vi, ropade han och slängde ut med handen som höll fast kameran. Tack för idag allihopa! Ni kids, bra gjort. Stick iväg och ta glass nu. Emilia och Lars, kom hit ett slag!

 

Barnen jublade och sprang iväg med en av assistententerna mot strandfiket. Leif följde dem med blicken och skrattade till.

Allt går att fixa med lite glass, eller hur, Leffe, sa han och lade armen om den andre mannens nakna överkropp. Det är jävligt varmt här i Cancun, även för årstiden! Och den här luftfuktigheten, den är inte bra för håret, eller hur, Emilia? När man trodde att din mikrofonfrippa inte kunde bli burrigare, liksom…

Lasse la av en mullrande skrattsalva och klaffade Leif på bröstet så att det plaskade.

 

 

Vad säger du om en liten drink, frågade Leif Emilia när de började gå tillbaka mot rummen efter den gemensamma middagen i hotellets restaurant.

Leif bad bartendern om två Margaritas. Emilia skrattade och sa att det kändes stereotypt att dricka Margaritas i Mexico, att de borde testa tequila när de ändå hade chansen.

Tequila, skrattade Leif, är du inte klok? Jag hatar citron och att äta salt så där rakt av, det är verkligen inte min grej!

Nej, men det där du pratar om är bara äckligt potatissprit, svarade Emilia och himlade med ögonen. Riktig tequila är något heeeelt annat. Jag har några kompisar som importerar det till Sverige och har testat lite. Det är lite som whiskey, fast jag kan inget om whiskey, förstås…

Du, sa Leif, den där Lasse… han är lite… speciell.

Mhm…. säger du det, svarade Emilia. Du hade gärna fått steppa upp och ta mitt parti där du vet, med håret och så.  Att han inte fattar bättre, förstår jag, men jag hade väntat mig lite mer av dig faktiskt.

Leif sänkte blicken och såg ner i den gulgröna drycken samtidigt som han fingrade på glasets fot.

Ok, men glöm det, sa Emilia och sträckte på sig. Glöm det för den här gången. Men nästa vill jag gärna att du säger något. Han litar på dig. Du kan få honom att tänka om. Jag är trött på alla taskiga kommentarer om mitt hår och att alla hela tiden vill känna på det. Herregud! Det är hår, liksom. Get over it!

Hon svepte i sig det sista av drinken och vinkade till sig bartendern som torkade några glas med en handduk.

Dos Tequilas, por favor. Lo mejor que tienes..!

Jag visste inte att du kunde spanska, sa Leffe och nickade gillande.

Det är mycket som du inte vet om mig, svarade Emilia och log. Det är ju bara i reklamen som vi är gifta och har barn, som du vet.

 

Skrivpuff, 18:e oktober, 2017.

Hemligt.

Jag tar hand om det där, sa Alexander och snappade åt sig dokumenten ur Åsas hand. Du kan lita på mig!

Åsa såg honom strosa vidare till sitt kontor och stänga dörren bakom sig. Genom glasrutan kunde hon se honom röra sig där bakom, ställa portföljen på skrivbordet och dimpa ner i stolen med dokumenten kvar i handen. Han drog ena handen genom det hår som alltid verkade nyklippt och försjönk in i läsningen. Åsa satte sig på en ledig stol vid ett långbord som fyllde ut stora delar av det öppna kontorslandskapet och tog fram sin dator.

Är det inte lite konstigt att Alex kunnat bli så framgångsrik så snabbt, sa Åsa till Robert som satt bredvid henne och knappade på sin dator.

Va… vem då, frågade han utan att slita blicken från skärmen.

Alex, sa jag ju, svarade Åsa och suckade. Han kom in här i höstas och har redan fått ett eget rum och större befogenheter.

Robert frågade om Åsa var avundsjuk på Alex och varför hennes egna tillkortakommanden skulle bero på en medarbetare.

Du har nog snarare dig själv att skylla för att du sitter kvar här, sa han och skrattade till. Det är nog rätt svårt att lura sig fram i den här branschen!

Nu är du naiv, Robert! Det finns inte en chans att han kunnat sälja alla de där bostäderna till en så hög vinst utan att det är något fuffens nånstans.

Ska du leka spion får du hitta någon annan att trakassera.

Robert smällde ihop datorn och sa att han hade bråttom till ett möte.  Åsa följde honom med blicken och såg hur han stampade ut i korridoren mot entrén. Den svarta ulltröjan hade ett litet uppslitet hål på vänster armbåge där den vita skjortan lyste igenom. Hon suckade och såg ner på sina smala fingrar med de rödlackade naglarna. Det hade blivit norm att se ut som någon av de leende, uppsminkade kvinnorna i modemagasinen och hon var tvungen att hänga med i det trots att hon kände sig på gränsen till vulgär. Visst fanns det en chans att försäljningen gick bättre med glansigt långt hår, höga stövlar och glossiga läppar. Men Åsa var inte övertygad. Alexander hade inget av det där men såld ändå sina prospekt mycket dyrare än utgångssumman. Hans hemlighet låg någon annanstans  och jag ska ta reda på var, tänkte Åsa och tittade bort mot den stängda kontorsdörren.

Skrivpuff, 17:e oktober, 2017.

fem minuter i fred.

 

”Men ge mig bara fem minuter så kommer jag, har jag ju sagt!”

 

Elisabeth knep ihop munnen och stirrade in i spegeln. Mascaraborsten svärtade ögonfransarna och fick de ljust gröna ögonen att lysa mot det svarta.

”Ungarna ska då alltid tjata på mig”, muttrade hon och grep tag i svinborsten som låg på skötbordet intill handfatet. ”Aldrig får jag vara ifred!!”

 

Det surrade från teven i vardagsrummet och barnen skrek ut sin frustration över att inte kunna enas om programvalet.

”Mamma, Olle slåss…!!”

Elisabeth knöt nävarna hårt och stelnade till. Mellan ett par vitnade läppar pressade hon ut att de skulle hålla sams en liten stund och att hon inte ville att de skvallrade på varandra. Den lille såg på henne med klara blå ögon och kliade sig på den nakna rumpan.

”Men du måste komma… han slutar inte!!”

Elisabeth svarade inte. Istället tog hon ner kajalen som låg på översta hyllan i badrumsskåpet för att inte barnen skulle få tag i den och drog ett par streck på ögonlocken.

”Att sudda eller inte sudda, det är frågan”, mumlade hon för sig själv medan hon studerade sitt ansikte i spegeln. Med några snabba svep med långfingret suddade hon ut de skarpa konturerna och gav sig själv en slängkyss i spegeln. ”För att vara småbarnsmorsa är jag inte så dum…!”

 

”Men när kommer du då…!”

Olles gälla röst överröstade teven och fick de två yngre att protestera. Elisabeth suckade.

”Kan ni tre inte hålla sams ens i fem minuter medan jag gör mig iordning?”, skrek hon. ”Jag förstår inte varför ni inte kan låta mig vara ifred en liten stund ens.

 

De tre barnen gnabbades i soffan. Olle hade hamnat underst i en hög av armar och ben som Elisabeth försökte trassla ut. Tunna droppar fuktade hennes panna och hon svor medan hon slet till i en överarm och fångade upp den yngsta. Frustande rabblade hon ut hotelser mot barnen som inte verkade bry sig om henne. Nävar och fötter krockade och rev. Ilskna tjut blandades med gälla snyftningar. Elisabeth skrek högre och fortsatte slita i de små armarna och benen när det knackade på fönsterrutan. En fågel stirrade på dem med pepparkornsögon och solen blänkte i dess svarta fjädrar.

”Dra åt helvete”, svor Elisabeth och hötte med näven. ”Vad fan glor du på, kråkjävel?”

Hon knackade hårt mot rutan och såg den ta till flykten. Elisabeth skakade av sig en rysning och stirrade ner på högen av förstummade barn.

”Sätt på er kläder nu”, kommenderade hon. ”Lelle kommer strax!”

 

Elisabeth stannade till i hallen och rättade till kjolen framför spegeln innan hon öppnade ytterdörren och släppte in Lelle. Han drog av ett leende och blottade sina vita tänder. Elisabeth svarade med en kyss och spann som en katt i hans famn. Med Elisabeth hängande runt hans arm petade han av sig träningsskorna och gick in till soffan. En påse dinglade från hans hand och barnen stirrade på den som hypnotiserade.

”Stick härifrån, va”, sa han ”så vi får lite spejs!”

 

Han brydde sig inte om att barnen inte rest sig upp ur soffan innan han damp ner och fiskade upp en flaska ur kassen.

”Å så gott”, kvittrade Elisabeth och snappade åt sig ett par glas från hyllan intill teven. ”Som jag har längtat hela dagen efter det här…!”

De tre barnen försvann ljudlöst in på sitt rum.

Skrivpuff, 16:e oktober, 2017.

Viktigt

Nej, mamma, jag måste sova nu. Hej då!

 

Veronika la på luren och sjönk ihop i soffan. Den grå pläden låg nedsparkad i ena änden, hon nöp tag i den och drog den över sig medan hon sjönk ner på den nötta kudden.

 

Ljudet från dörrklockan skar genom tystnaden och Veronika flög upp ur soffan. Med trevande steg sicksackade hon mellan kläder, papper och tombuteljer mot ytterdörren och famlade efter låsvredet.

Vem är det, pep hon ut mot lysrörsbelysningen som letade sig in den lilla springan mellan dörren och dörrposten och tvingade henne att kisa.

 

Jag kommer från Terrabit, hördes en röst svara innan det skymtade en mörkhårig man i springan. Vi ska installera fiber idag, så jag behöver komma in i din lägenhet.

Veronika suckade och sköt upp dörren. En bricka med foto och ett namn dinglade på mannens bröst. Den vittnade om att han inte alltid haft det lilla bockskägget som var mörkare än det bruna håret.

Har du inte sett lappen, frågade han och tog några kliv över de påsar med skräp som samlats i hallen. Ni ska ju få fiber så att ni kan surfa med vindens hastighet. Det ser du väl fram emot?

 

Han pladdrade på oavbrutet och brydde sig inte om att Veronika inte svarade. Hon stod kvar i hallen och såg honom gräva i en väska efter borrmaskin och skruvar innan han föste undan de kläder som hängde i vägen för den utvalda platsen.

Måste boxen sitta där, protesterade Veronika. Den kommer att ta upp yta från hallen som jag inte kan avvara…!

Nej, det förstås… Mannen såg på travarna med kläder, tidningsåtervinning och tomma förpackningar. Det är inte jag som bestämmer det, tyvärr…  Du skulle ju kunna rensa ut lite här, förstås, så får du bättre plats. Men det är förstås bara min åsikt. Du har förstås bara viktiga saker som ligger här…?

 

Han tryckte borren mot väggen och körde igång maskinen.  Det högg i Veronika. Hon höll sig för bröstet och tvingade benen att inte vika sig under henne. Naturligtvis såg ingen de skatter hon såg när hon betraktade högarna i bostaden. Ingen kunde förstå hur nödvändigt det var för henne att hålla fast vid det som en gång kommit in i lägenheten. Om hon inte tog hand om det, skulle kaos bryta ut. Det fick inte hända. Det fick absolut icke ske!