Skrivpuff, 6:e september, 2017.

Sällan.

Det slamrade när personalen körde in frukostvagnen i salen. Boel satte sig upp i sängen och drog en hand genom håret. Den fastnade halvvägs och hon svor för sig själv. Det skulle ta en evighet att reda ut tovorna och hon skämdes över att inte kunna göra sig iordning innan hon träffade folk. De andra kvinnorna satt redan upp i sina sängar och verkade ha hunnit med en hel del medan hon själv sovit som en liten gris. Det var det där med att alltid vara så trött som stört henne. Alla andra kom upp i tid trots sena kvällar och mycket aktiviteter. Själv fick hon kämpa sig ur John Blunds klor oavsett hur många timmar hon än sovit. Men det var inget fel på henne. Alla värden var fina. Hon var lat helt enkelt. Så måste det vara. Boel såg ner på brickan som sköts fram mot henne. En ostsmörgås och en kopp kaffe. Ett skrynkligt äpple med en matt röd färg rullade hotfullt när den ryckande koppen. Boel stoppade det och la den bredvid sig på sängen för att slippa se det.

”Gaska upp dig lite, du får snart åka hem!”

Boel såg upp mot den riviga röstens källa och såg en man med skäggstubb stirra ner mot henne. Hon gapade utan att få ut ett ord till svar. Hans gröna skjorta hade ett fint mönster av fläckar på bröstet som hon gissade var gammal mat. En hårig hand damp ner på hennes axel och hon ryggade tillbaka så hastigt att det gick svallvågor i kaffekoppen.

”Bäst jag hämtar ett gäng servetter till kladdfian här!”

Ett torrt skratt undslapp mannens läppar när han lämnade salen. Boel slog ner blicken. En brun rand på koppens kant drog sig sakta ner mot den röda plastbrickan.

”Han är empatisk, den där mannen”, muttrade Barbro. ”låt honom inte komma innanför skinnet på dig! Förresten blir du ju inte kvar här särskilt länge.”

Boel nickade mot Barbros håll och förde upp den varma koppen mot munnen för att värja sig mot hennes blickar.

”Ja, det är inte mig du ska vara rädd för”, skrockade Barbro. ”Men jag har sällan sett en person dra till sig så många såna där karlslokar som inte är något att ha. De är som flugor på dig och du förstår inte vad de gör med dig!”

”Här var det muntert!” Undersköterskan såg på dem med ett överlägset flin spelande på läpparna samtidigt som han viftade med en bunt servetter.

Det blev tyst i rummet och alla såg upp mot honom, men han tog ingen notis om det. Istället lät han servetterna falla ner på Boels bricka. Det vita papperet färgades genast brunt och han konstaterade suckande att hon fick ta hand om sin egen sörja själv. Boel var lättad när han vände ryggen till och gick. Istället för att äta frågade hon om någon visste när det var dags för ronden. Men ingen hade något svar. Åsa sa att de kom när de kom, och att det bara var att vänta. Boel lät brickan glida över på sängbordet och satte sig upp. Om hon inte kom in på toaletten nu skulle blåsan brista och den där mannen komma in och få ett utbrott på henne igen. Hon lät fötterna glida ner på det kalla golvet och var tvungen att behärska sig för att inte dra upp den under täcket igen. Inom sig svor hon över fastern och kusinen som hade gjort så att hon hamnat på sjukhuset från helvetet.

”Du borde inte gå barfota här”, ropade Barbro efter henne när hon sprang in mot toaletten. ”Det går aldrig att städa bort alla basilisker på ett sjukhus, vet du!”

Boel struntade i om hon så drog på sig varenda bakterie, hon skulle på toa och det helst innan den där mannen kom tillbaka igen, redo att läsa lusen av henne av en eller annan anledning. Hon avskydde att bli utskälld. Trots att hon kände sig oskyldigt anklagad kunde hon inte försvara sig utan stod där som ett fån och svalde anklagelse efter anklagelse. Dessutom kanske det låg någonting i dem, viskade en liten svart fågel i hennes ena öra. Kanske var hon så korkad och dum att andra tvangs disciplinera henne mot sin vilja? En terapeut hade sagt till henne att hon levde i en fantasivärld. Det stämde säkert. Men vilken var den riktiga varan i så fall och vad var fantasi? Hon hade blivit konfunderad av kommentaren, tappat riktning i livet och blivit hårdare mot sig själv. Hela tiden var hon på sin vakt, passade på vad hon sa och hur hon tolkade situationer för att inte förvränga dem med hjälp av sin envisa inbillningsförmåga. Peter hade säkert rätt när han sa att hon var neurotisk och inte såg klart på tillvaron. Hon skulle aldrig klara sig utan honom.

”Du måste vara på din vakt mot honom!”

Orden fick Boel att hoppa till när hon kom ut från toaletten. Barbro naglade fast henne med blicken och Boel drog med händerna mot utsidan av låren för att värja sig mot stickningarna i handflatorna.

”Du förstår väl vem jag talar om!? Mannen som var här i går, naturligtvis! Han är inte bra för dig.”

”Du vet ingenting om Peter, så sluta med det där!”

Barbro såg häpet på henne och Boel förvånades själv över kraften i sina ord.

 

Advertisements

Skrivpuff, 5:e september, 2017.

Undvika.

Sam såg Filip i kön till konserten och duckade. Hjärtat dunkade hårt och hon svalde innan hon skakade lite på kroppen och såg sig om för att se om någon märkte vad hon gjorde. De andra pratade med varandra och ägnade henne inte något större intresse. Olle hade slängt sin skinnjacka över axeln och höll fast den med hjälp av ett smalt pekfinger vars nagel lackats svart. Andra handen var nedstucken i de smala svarta jeansens ena bakficka. Hannah hängde som vanligt i hans arm. Det störde Sam att hon alltid hängde där och tuggade på ett tuggummi som hon ideligen blåste upp i rosa bubblor. Sam fiskade upp ett läppglans ur handväskan och strök den jordgubbsdoftande krämen över läpparna och trutade på prov. Trots att den var så klibbig att blomflugor fastnade i den, var den hennes favorit. Bättre läppglans gick inte att få tag i. Det hade hon läst i Vogue.

Några huvuden längre fram såg hon hur Filip vände sig mot hennes håll. Sam såg ner på läderbyxorna och låtsades borsta bort något. Det fick inte bli så att han såg henne innan hon hunnit in på toaletten och kontrollerat sitt hår och ansikte i spegeln. Det måste vara perfekt. När han såg henne skulle han inse vad han gått miste om.

Skrivpuff, 4:e september, 2017.

Fem ord på o: onaturlig, obstinat, ost, ostron, olik, otur, ovarsam, ovanlig,

 

 

Osten smalt och rann ut över våffeljärnet och förvandlade dess mönster till ett alplandskap med vita toppar och dalar. Den nästan perforerade dubbelmackan hade fått ett gyllene hjärta som gjorde Irene löjligt glad. På det sättet var hon som ett barn, road av banaliteter som fick de mest hängivna beundrare att fly. Trots att klockan tickade kunde hon inte göra sig av med en enda av de hundratals änglar och söta hundvalpar med tindrande ögon. Varje gång hon gjorde ett försök att rensa ut på de redan dignade bokhyllorna var det som om de vädjade till henne om att få stanna om så bara ett litet tag till. En man hade kallat henne obstinat när hon vägrat flytta undan en statyett av ärkeängeln Gabriel som han tyckte stirrade på dem från nattygsbordet. En annan hade sagt att hon var den mest ovanliga kvinna han mött då hon enbart ville se filmer som innehöll något slags gudomligt väsen som höll en vakande hand på intet ont anande individer. Men Irene höll fast vid sina skyddslingar. En dag skulle de återgälda henne för den frikostighet hon visat dem. Det var hon säker på.

 

Skrivpuff, 31:a augusti, 2017.

Potential

 

Hon såg på det lilla duniga huvudet på det nötta örngottet och värmen spred sig i bröstet. Den mjuka rörelsen visade att han sov gott nu, att han fått ro att ta igen sig. Det lugnade henne. Tunga droppar föll mot fönsterblecket och avslöjade att höstvädret dragit fram på andra sidan rullgardinen. Britten gick ut ur sovrummet och lät datorn gå igång. Den startade alltid motvilligt, som med en liten suck, innan inloggningsfönstret lös upp hennes ansikte och fick ögonen att tåras.

Fingertopparna löpte vant över tangentbordet. Hon behövde inte tänka för att skriva in lösenordet. Det skulle gå lättare med en fingerskanning, men hon hade vägrat låta sitt fingeravtryck registreras i datorn. Snart skulle den veta mer om henne än hon själv. För en tid sedan hade hon av en slump insett att hennes smarta mobil avläste hennes rörelser, räknade antal steg och exakt var dessa tagits. Det hade kommit som en chock, nästan i stil med den som kommit då förskolan meddelat att de fått gratis datorer och mobiler i utbyte mot att använda en viss dataleverantörs alla molntjänster för sitt arbete. Britten hade ifrågasatt sundheten i att låta ett stort internationellt It-företag få del av den sekretessbelagda informationen och personuppgifterna, samtidigt som de läste av användarnas rörelsemönster både virtuellt och i levande livet i syfte att minutiöst matcha målgrupp med reklamsponsorer. Den nya tekniken tog marknadsföringen till oanade höjder.

Förskolechefen hade sett fundersamt på henne och sagt att hon skulle återkomma med information från datasupporten. Britten hade misstänkt att den återkopplingen skulle dröja, att hon var stämplad som en besvärlig förälder som lade sig i och trasslade till, en bakåtsträvare rent av. I somliga fall var hon det. Hon förstod den äldre personalens frustration över den nya tekniken och att den ofta saktade ner etablerade rutiner som tidigare förts enkelt med papper och penna. Men alla ville förstås ha nya telefoner.

Trots att förskolechefen insisterade på att systemet var säkert, att företaget inte skulle få tillgång till den processade informationen, kände sig Britten övervakad. Tanken på att den lille, som nu fick en stunds respit från förkylningsastman som hållit dem båda vakna under natten, skulle spåras via elektronik på ett sätt som hon bara kunde drömma om gjorde henne ängslig. Som individ kunde han bli sårbar. Det gick inte att förutspå vad informationen skulle kunna användas till och nyset om att ha rent mjöl i påsen fick henne alltid att brista ut i ett spydigt skratt. Fanns det verkligen någon som inte hade något de ville dölja, som de skämdes över, hur oskyldig denna lilla synd än var? Själv ville hon inte att någon skulle veta att hon blivit inlagd på psyket när hennes dåvarande lämnat henne. Det hade varit nödvändigt och ingenting brott hon begått. Ändå skämdes hon. Skämdes över att hon inte klarat det, över att inte ha hållit ihop, knutit näven i fickan och tagit sig samman. Varje gång det dök upp länkar till information om antidepressiva mediciner eller forskning, bloggar och program som berörde området gick pulsen upp och en tunn skärm trillade ner framför ögonen. Den senaste tiden hade stressen triggats upp. Hon visste inte varför. Kanske höll hon på att bli sjuk?

 

Skrivpuff, 30:e augusti, 2017.

Fantasifull.

”Jag är ledsen men besökstiden är tyvärr över.”

Två blå ögon under en blonderad lugg stirrade på Peter från dörröppningen. Han böjde sig ner och snappade upp en kasse från golvet och lommade efter kvinnan ut ur salen.

”Jag hade en gång en tocken där typ till karl.”

Den späda rösten kom från en av de andra patienterna i salen. Boel såg hur hon höjde med handen som om hon ville vifta bort något framför sig.

”Jag sökte förstås efter kärleken”, fortsatte hon utan att bry sig om att ingen bad henne om det. ”En dag så stod den där. Ja, han alltså, och han var så underbar, kärleksfull och förstod liksom allt jag sa. Men jag borde ha fattat.”

”Fattat vad då”, undrade någon som satte sig upp i en av sängarna och drog ena handen genom ett kortklippt hår som stod på ända och vars hårrötter avslöjade att den svarta nyansen täckte över gråa strån.

”Fattat att han var för bra för att vara sann förstås, fattar du väl”, snäste tanten och fumlade efter en näsduk som låg bredvid henne på sängen.

”Men ursäkta då att jag är så dum i huvudet att jag inte förstod det”, väste den svartfärgade kvinnan och kastade sig över på sidan med ändalykten vänd mot sin nya fiende. ”Jag är väl inte lika smart som du, helt enkelt.”

Hon drog upp täckte till näsan och borrade ner sig i sängen likt en fladdermusfisk och försvann.

”Se inte så förskräckt ut”, sa kvinnan med det vackert grå håret med en svag nyans av ljust lila strån som lockade sig som en ram runt ansiktet. ”Hon gör alltid så där. Det är ingenting att bry sig om!”

”Det krävs väl inte alltför mycket fantasifullhet för att förstå vem som driver mig till det”, muttrade det från det uppdragna täcket innan rummet blev tyst igen.

Tystnaden ekade i Boels huvud. Hon tänkte att hon måste säga något. Få kvinnan med det gråa håret, som senare visade sig heta Barbro, att förstå sin skuld i den andra kvinnans reaktion. Men hon gav upp. Ingen brukade lyssna på henne och sanningen var den att hon förstod dem. Hon hade faktiskt ingenting vettigt att säga. En suck letade sig ur hennes mun och hon fick dåligt samvete över att de andra kanske skulle tolka det som att hon inte ville vistas i samma rum. Det ville hon förstås inte heller, men det kunde hon aldrig erkänna. Det gick inte att vara till besvär, inte sucka, inte visa misströstan eller frustration. En pojke ville naturligtvis inte ha en flicka som inte log, hade hennes mormor sagt.

”Han var förstås uppmärksam och fantastisk när ni träffades”, fortsatte kvinnan. ”Jag slår vad om att du hittat en själsfrände eller hur? Vad heter han förresten?”

”Peter, och han var inte fantastisk när vi träffades”, svarade Boel. ”Han är det fortfarande. Han är bara lite pressad just nu”

”Jo, jo, det brukar låta så…”

Ett torrt skratt hördes från hennes säng men övergick snart i hostningar som fick Boel att bli orolig och fråga om hon behövde hjälp. Men kvinnan skakade på huvudet och viftade återigen med handen i luften. Det skulle snart gå över, tycktes hon säga och Boel hejdade sig från att trycka på alarmknappen trots att hostningarna gav henne huvudvärk.

 

Skrivpuff, 28:e augusti, 2017.

Osäkerhet.

” Ligg ner och ta det lugnt nu”, sa kvinnan i grönt. ”Du har fått en järnbalk i huvudet och måste vara still.”

Kvinnan måste ha uppfattat Boels ordlösa förvirring för hon fortsatte att förklara varför hon inte fick röra sig. Att en man hade lastat av en tung järnbalk från en lastbil och på något sätt råkat smälla till henne med den. Boel förstod ingenting. En järnbalk? Var hade hon varit egentligen? Det sista hon mindes var att hon var på väg i bilen för att tömma farföräldrarnas hus. Hon kunde knappast ha fått den i huvudet när hon körde, för då borde hon ju ha krockat med bilen. Boel stönade till. Huvudet hade börjat värka och en skarp blixt tycktes ha bländat ögonen.

Hon insåg att hon måste ha somnat för hon mindes inget mer av resan till sjukhuset eller när hon lades över i en säng på en avdelning för en observation. Det skarpa ljuset från ett fönster med undandragna skira gardiner stack henne rakt i ansiktet. Boel blinkade flera gånger för att vänja sig vid det och såg efter en stund en siluett frigöra sig från en låg stol intill väggen.

”Hur är det?”

”Janne…?”, mumlade Boel och kisade mot figuren.

”Och vem fan är Janne nu då?”

Boel hörde Peters välbekanta röst. Varför hade hon sagt Janne? Hon hade ju inte träffat honom på flera år och om det var någon gång det var onödigt att säga just hans namn så var det i sällskap av Peter.

”Jag trodde du skulle upp hit för att hjälpa till med tömningen av det där jävla huset, inte för att träffa gamla pojkvänner!”

Han väste ut orden men rösten fyllde ändå ut rummet så att de andra patienterna såg mot deras håll. Tre par ögon såg på Boel från var sitt vita kuddmoln och gjorde henne osäker. Hon såg mot mannen som vänt henne ryggen och stirrade sammanbiten ut mot parkeringen utanför fönstret. Små droppar rann på glasrutan och förvrängde allt som fanns därutanför. Boel drog efter andan och gjorde ett försök att förklara en situation hon själv inte hade riktigt koll på.

Skrivpuff, 25:e augusti, 2017.

Kom an.

Boel blinkade och såg upp mot en himmel som delvis täcktes av Janne, en man med skägg och ett par kvinnor hon aldrig sett förr. Förvirrad insåg hon att hon låg på marken och började instinktivt resa sig men hejdades av en osynlig hand. Janne bad henne hålla sig lugn tills ambulansen kom.

”Ambulansen?”, mumlade hon och kände hur saliven rann ur ena mungipan. ”Jag ska inte med nån jäkla ambulans!”

Janne la en lugnande hand på hennes panna och strök den sakta fram och tillbaka.

”Men ni fattar inte”, protesterade Boel. ”Jag måste hem, inte till något sjukhus. Låt mig resa mig så att jag kan ta bilen!”

Hon såg på dem men ingen svarade henne.

”Varför svarar ni inte!?”

Hon pressade fram orden som lät gälla och hesa men ingen så mycket som rörde en min. Uppspärrade ögon stirrade ner på henne tills de trycktes bort av människor med gröna kläder som lyfte upp henne på en brits. Boel hörde Janne skrika ”kom an då, din fega jävel!” när dörrarna till ambulansen small igen och bröt alla ljudintryck utifrån.

Händer med tunna genomskinliga handskar började klämma på hennes huvud och hals. Boel kände hur hettande rosor sprack ut över hennes kinder. Inte behövde de väl göra allt det här för hennes skull. Hon ville be om ursäkt för att hon upptog deras tid, resa sig och säga att de kunde släppa av henne hemma. Men det gick inte att röra kroppen och hon insåg att kvinnan i de gröna kläderna måste ha spänt fast henne i bälten som hörde till britsen.