Skrivpuff, 15:e juni 2018.

Gå.

 

Älskade Viktor,

Jag befinner mig nu på Bali efter en lång resa. Den tog nästan musten ur mig och jag förstår inte hur jag kunde få för mig att utsätta mig för detta. Jag vet att du varnade mig, men jag var envis. Du hade rätt och jag fick stå mitt kast. Men väl här är det underbart. Människorna är glada och lättsamma, enkla och öppna. Långt ifrån vad som vardag i lilla Gryt. Det måste vara kallt där nu? Det enda jag bär är en sarong som knyts i nacken, ett par sandaler och en hatt av fina strån som jag köpte ute på den lokala marknaden. Guiden visade hur jag skulle pruta. Det var svårt först men snart blev jag varm i kläderna och tycket det var en spännande process att delta i. Priset var redan löjligt lågt och det kändes onödigt att få ner det ytterligare. Men enligt Aleksander är det viktigt att göra det för att visa säljaren respekt. Jag antar att det är någon social grej, att det är viktigt att dröja sig kvar vid den främmande bakom bordet vid ståndet och jag vill inte framstå som oförskämd.

Imorgon ska A ta med mig till Nekamuseet. Sedan bär det av till grottan Goja Gajah för att undersöka dess reliefskulpturer. Jag kan knappt bärga mig. Jag har längtat så länge efter att få se de balinesiska verken, att få en inblick i det autentiska och genuina… ursprunget! Mitt reportage ska vara färdigt redan nästa vecka. Du kommer att kunna läsa mer om hur jag har det i det. Mina dagar är späckade och jag måste strax gå. A ska ta med mig till hem till en person som har betytt mycket för samlandet av den balinesiska konsten och hantverket.

Hur har du det där hemma? Jag vet att Johan kan vara svår att handskas med utan mig. Men ha förtroende för dig själv, liksom jag har, att du kommer att klara av liv och arbete tills jag är hemma igen. Snart, mycket snart, står jag där på farstubron och håller om dig igen. Till dess har du Johanna som hjälper till med allt det praktiska i hemmet. Hon är rejäl och pålitlig. Johan håller mycket av henne.

Din Elsie

Advertisements

Skrivpuff, 14:e juni, 2018.

Tidig.

”Inte trodde jag att det var du som skulle var här så tidigt. Det brukar var Kristin som är först. Arla morgonstund med guld i mund, det är hennes domän…”

Ana mumlade något ohörbart och la mobilen på bordet framför sig innan hon sköt upp glasögonen på sin fräkniga näsa. Blicken försjönk ner i pappren framför henne igen.

”Förlåt vad sa du?”, sa Jun och höjde på ögonbrynen så att pannan fick horisontala streck av vitt och rött.

En suck undslapp Anas bleka läppar och hon såg upp på Jun som stirrade på henne.

”Asså, jag håller på här med nåra ansökningsblanketter som måste vara klara ida. Om du vill snacka så får vi ta det på lunchrasten, ok..?”

Ana återgick till pappren och krafsade några ord med en bläckpenna på ett par av dem.

”Det finns ingen anledning för dig att vara oförskämd”, sa Jun. Hon gick närmare och tillade att hon bara försökte vara trevlig men om Ana var otacksam så skulle inte hon tjata.

”Bra, för då kan jag få knega vidare ostört”, svarade Ana och försjönk ner i papperen igen. ”Har inte du själv saker att göra?”

”Jösses, vad du är osocial. Inte undra på att ingen tycker om dig. Jag har hört att…”

”Du, vi får ta det där sen”, sa Ana, ”för jag har faktiskt inte tid med det där du håller på med…”

”Du skulle faktiskt kunna anstränga dig lite, istället för att sänka ner alla med din trista stil.”

”Då får du ställa dig i kö om du vill klaga. Jag fixar ett kölappssystem när jag hinner. Nu vill jag bli klar med det här. Det finns faktiskt familjer med barn som saknar pengar och jag vill gärna hinna hjälpa dem som har rätt till hjälp, innan de får kallelser från kronkalle. Fattar du vad jag säger? Det är därför jag är här tidigt ida. Inte för att putta ner Kristin från hennes tron som morgonfågel. Varför skulle jag vilja göra det? Nej, svara inte. Jag har inte tid att lyssna på dig mer. Gå nu. Snälla.”

”Jag är ju övertygad om att det finns arbete att få för den som vill. Dessutom verkar de inte ha hört talas om det där med sparpengar. Att spara till det man vill ha ger extra glädje när man väl får det man vill ha. Det har jag alltid sagt. Man ska se till att klara sig själv. Vill man så kan man. Men en del vill ju inte, det har man märkt… de skulle kunna skärpa sig, men nej då.”

”Det där va väl rätt fördomsfullt, va. Hur klarar du ens av att jobba här? Nej, svara inte för jag har faktiskt inte tid.”

”Nån måste ju barmhärtiga sig över den svaga människan. Oavsett om de förtjänar det eller inte. Jag brukar tala om för dem…”

”Nej, kan du inte gå nu. Och sluta sprida anklagelser och pekpinnar omkring dig. Fattar du inte att en del mår jävligt dåligt som det är?”

”Det skulle de ha tänkt på tidigare och inte försatt sig i den här situationen.”

”Mmm… nu börjar jag haja varför du har tid att stå så här och snacka hela dagarna. Men somliga av oss gör lön för mödan. Vi kommer inte bara hit för att visa upp oss i märkeskläder. Stick nu.”

”Gärna, om du ska vara sån, så… kom bara inte och gnäll sen ifall dina biståndstagare återkommer år efter år. Med din inställning…”

Ana såg efter Jun medan hon trippade genom korridoren bort till sitt rum. När hon var ensam igen tog hon upp mobilen från skrivbordet och såg på den en kort stund innan hon tryckte på pausknappen. Hon döpte filen med dagens datum och sparade den. Ännu visste hon inte vad hon skulle göra med filerna, men när hon släppte ifrån sig dem skulle de brisera som en bomb.

Skrivpuff,13:e juni, 2018.

Ytterligare.

 

Den låg skinande och blank på bordet framför henne. Flickan rörde vid den med pekfingret. Dess blad var vasst och skapade en pytteliten reva i hennes hud. En droppe blod trängde sig ut och hon stack fingret i munnen och sög i sig den. En metallisk smak spred sig i munnen när hon sög allt hårdare som för att suga musten ur smärtan som pulserade i fingertoppen. Flickan kröp ihop på pinnstolen, drog upp fötterna på dess sits och satte armarna runt benen och lutade huvudet mot knäna. Ljusa hårtestar föll fram och täckte hennes bleka ansikte.

”Sitter du här”, sa en mansröst och fick henne att sprätta till.  ”Vad gör du här inne? Här får inte barn vara.”

Flickan ryggade tillbaka när mannen tog ett steg mot henne. Hans väldiga kropp böljade för varje steg han tog, ackompanjerade av ett par klumpiga träskor.

”Jag måste låsa här nu”, sa han och satte nävarna mot höfterna. Flickan kunde se en nyckelknippa dingla från en av byxhällorna. ”Det är dags för dig att gå hem. Alla andra elever har redan gått och jag tror inte att det är nån lärare kvar heller, förstår du.”

Utan ett ljud reste sig flickan från stolen. Det skrapade från stolen när hon sköt in den under bordet.

”Du, frugan väntar på mig, så du får sno dig på lite. Stå inte bara där. Iväg med dig!”

Flickan slog ner blicken mot golvet och sjönk ihop som om all luft gick ur henne. Mannen tog ytterligare ett par steg mot henne, la en hand på hennes axel och skulle just fråga hur de var fatt när han såg hur fibrerna i hennes kläder smulades sönder under tyngden från hans hand.

”Vad i…”, mumlade han och stod som förstenad när han såg en spenslig blek arm sträcka sig efter kniven på bordet. Den kniv som han tidigare använt till att kapa kablar med till en glappande fönsterlampa från ett av lärarrummen. Nu skulle han aldrig använda den mer.

Skrivpuff, 12:e juni, 2018.

Samtal.

 

Under tiden kvittrade fåglarna som om ingenting hade hänt. Yrsa såg sig omkring. Vart skulle hon ta vägen? Det var skog runtom hela gården. Tät, mörk finnmark. Den skulle inte låta sig forceras utan tillhygge. Men det hade hon inget och det var bråttom nu, det förstod hon. På avstånd hörde hon ett motorljud. Frälsare eller djävul? Yrsa visste att hon inte kunde chansa. Ljudet kom närmare. Svetten sprack ut i hennes panna i sega tunga droppar som sakta letade sig ner för ansiktet.

Det hade varit idiotiskt att följa med en tinderdejt i bilen. Det där visste hon ju sedan länge. Ändå hade hon gjort det. Deras samtal hade gått så lätt och varit fyllt av skratt. De hade så mycket gemensamt. Han gillade samma saker som hon och det klickade direkt. När han frågade om hon ville följa med till honom hade hon sagt ja, fnittrat som en barnunge och hoppat in i den blänkande BMW:n. Lädersätet hade knarrat lätt under hennes tyngd när hon sjönk ner i det. Dess lenhet mot huden förvånade henne. Hon hade alltid trott att skinnklädsel i bilar skulle vara hårt, lite kallt och stumt. Varför hade hon trott det? Det måste ha varit morbroderns soffgrupp som satt sina spår i henne. Den hade alltid varit kall och hård att sitta i. När man rörde sig i den gnällde den i protest. Det gick inte att låta bar hud möta dess yta utan att den klistrade fast och bildade en svettig hinna som kylde av kroppen ännu mer.

Yrsa mindes inte längre vad de hade sagt där i bilen. Det enda hon kom ihåg nu var hur hon drunknat i hans mörkt blå ögon på ett sätt som hon alltid viftat bort som romantiskt nonsens. Det hade varit underbart att falla så där rakt ner i en blick som tycktes återspegla djupet av hela universums. Hon hade sett stjärnor skimra där i. Yrsa svor för sig själv. Hur fan kunde nån vara så jävla dum? Skammen pilade upp från fötterna och satte sig som ett järngrepp runt hennes nacke. Den brände och viskade att hon var en idiot. Sånt här händer inga andra än naiva kvinnor, väste den och slingrade sig runt hennes kropp innan den klämde till. Motorljudet närmade sig ännu mer. Ett stön lämnade Yrsas läppar. Om hon skulle ha en chans måste hon klämma sig in mellan barrträdens vassa grenar, utelämna sig till den nyckfulla naturen. Samtidigt som ett par ljuslyktor lös upp gårdsplanen där hon just stått, klämde sig Yrsa in under en stor gran.

Skrivpuff, 11:e juni, 2018.

Ingenting.

 

”Känner du verkligen ingenting?”

Nej. Ilse blinkade två gånger. Allt var som vanligt. Förutom att hon låg där hon låg, oförmögen att ta sig nånstans. Eller röra på sig överhuvudtaget, bortsett från ögonlocken. Det borde vara frustrerande. Men Ilse kände ingenting. Inte ett dyft. Det var som om hon aldrig hade haft en kropp att kontroller, hur pass den nu lät sig kontrolleras. Ilse hade varit tveksam många gånger till om det var hon själv eller den biologiska maskin hon befann sig i som avgjorde. Nu hade maskinen Ilse mer eller mindre lagt av. Den var ett tomt skal. Enbart själen rörde sig skadskjuten i den.

Ett skarpt sken bländade henne innan läkare klickade av sin ficklampa och började klämma här och där på hennes kropp. Han tog upp journalen och ögnade igenom den innan han lät pennan raspa mot dess yta.

”Jag kommer tillbaka om en stund. Försök att inte ha alltför roligt under tiden!”

Ilses blick följde den gråhårige mannen tills han försvann i ögonvrån och ur sikte. Hon hörde hur dörren gnisslande drogs upp och gick igen bakom läkaren med en dov smäll. Nu var hon ensam igen. Ensam med sina tankar och utan intresse för den teve som rullade amerikanska såpor efter varandra på väggen mitt emot. Ilse hade aldrig tyckt om den sortens program. Det var personalen som ställde in kanalen utan att fråga, som om alla kvinnor var genetiskt programmerade att vara intresserade av samma sak. Men de testosteronstinna männen och de yppiga kvinnornas problem var löjeväckande. Ilse tyckte att kvinnorna betedde sig som om männen aldrig själva hade något att säga till om vem de utsåg till sin käresta. Den kvinna som kunde spela sina kort bäst, vann både mannen och pengarna. Ett litet tag, sedan var karusellen igång igen och en annan kvinna fick mannen. Sånt var inte livet, tänkte hon. Inte det riktiga livet. Det var fyllt av tillfälligheter, slump och enbart en liten del skicklighet.

Ilse var en sån där som hade haft allt. Snygg man, jobb som modell och en dyr villa i ett av stadens bättre områden. Men ett spindelbett under ett uppdrag för en modekatalog hade satt stopp för allt. Ingen visste med säkerhet att hon fått ett spindelbett där i bungalowen intill stranden men det var den enda teori som läkarna hade att gå på. Det som hade börjat med en lokal klåda på ena handleden, hade slutat med näst intill totalförlamning. Ingen förstod varför det gått så lång tid mellan bett och paralys, under en månad hade hon gradvis försämrats. Nu hade hon legat här i fler dagar än hon kunde räkna till. Tony hade dykt upp flera gånger om dagen i början, men sedan hade besöken glesats ut allt mer och nu hade hon inte sett till honom på länge. Hon tänkte på honom en stund. Kanske hade han träffat en ny? Ilse kände inget vid tanken på det heller. Det var som om ingenting berörde henne längre. Det var värre än att hon inte kunde röra sin kropp. Hon hade tankar, javisst. Men inga känslor. Vad det än var hon råkat ut för, så hade det gjort något med hennes psyke. Ilse blundade hårt. Hon måste få tillbaka känslorna. Annars var livet inte värt ett dyft. Särskilt inte i en stålsäng med höj och sänkbart reglage som hon själv inte kunde styra.

 

Inspiration Skrivpuff.

Skrivpuff, 8:e juni, 2018.

Effektivt.

”Se till att pricka pulsådern där, precis i ljumsken.” John Brown pekade med en penna mot en naken torso i marmor som stod på en av hyllorna i hans kontor. Anna nickade utan att röja med en min vad hon tänkte eller kände. Hon visste att Franc Meller var ett hot som måste röjas ur vägen. Anna drog en välmanikyrerad hand genom sitt blanka, ljusa hår. Hon visste att hon var rätt person för uppdraget. Han skulle inte ha en chans. Hon visste att det effektivaste sättet för att få honom att släppa henne inpå livet var att överdriva intrycket av att vara en späd, smått vilsen blondin i höga klackar. Dessutom hade hon vässat ett tillgjort barnsligt sätt att prata till perfektion. Faktum var att hon gått in så hårt i baby doll-rollen att hon till och med köpt en morgonrock i rosa chiffong med detaljer av fuskpäls och ett par matchande tofflor. Anna hatade sådant där. Men hon var professionell. Om hon skulle övertyga Franc Meller tillräckligt för att få honom på kroken, måste hon gå all in.

 

Inspiration: Skrivpuff.

Skrivpuff, 6:e juni, 2018.

Rest

 

Dörren small igen bakom honom. Simon kände hur håret på armarna reste sig. Han hade inte velat följa med till något trist B&B, särskilt inte ett som låg mitt ute på en åker, långt ifrån Sandhammarens mjuka ockrafärgade strand. Nu var han antingen utelämnad till föräldrarnas nyckfulla idéer eller fast i ett litet rum där kvinnan i värdparet var mer än lovligt nyfiken. Hade han någon flickvän, hade hon frågat så fort de kom dit och blinkat åt honom med ett leende på läpparna som fick honom att ta några steg bakåt. Han hade svarat att han hade en. Det var en lögn, men ingen skulle ändå få reda på det. Modern hade sett förvånat på honom när han sa det, men han trodde inte att kvinnan, som hette Barbara, lagt märke till det.

Simon såg på dörren till sitt rum. Han måste ha puttat igen den bakom sig utan att tänka på det. Någon annan förklaring fanns inte. Fönstret bakom pelargonerna på blombrädan var stängt, så det borde inte ha varit korsdrag. Träden vajade ljudlöst utanför glaset och några grenar knackade mot rutan. Simon skakade av sig olustkänslan och slängde sig på det quiltade överkastet med små ljust blå rosor. Nu skulle han äntligen kunna läsa i sin nya science fictionbok. Men istället somnade han och vaknade inte förrän det var mörkt ute.

 

Inspirerat av Skrivpuff.