Den vinnande strategin

(Fortsättning på Flickan.)

 

”Nej, inga såna dumheter nu. Vi ska till doktorn med dig!”

Javier drog Agnes i armen så hårt att hon ropade till.

”Vill du att jag ropar på polis eller?”

Han släppte taget som om han bränt sig.

”Tänkte väl det. Håll om min arm, så det ser ut som om vi strosar här och är upptagna med varandra. Jag vill komma så nära som möjligt.”

Javier höll fram sin arm och såg på Agnes.

”Det är du som ska hålla i min, annars ser det inte klokt ut. Vore det inte bättre om vi höll varandra i handen?”

Agnes tyckte att han log i mjugg när han sa det.

”Är du inte klok? Jag kan inte hålla en vilt främmande person i handen!”

”Ska vi låtsas att vi grälar nu också? Det här blir bara bättre och bättre!”

Agnes tystnade. De skulle inte bara dra blickar till sig om de fortsatte utan även omöjligt hinna lägga märke till detaljer som kanske var avgörande för mysteriet.

”Mysterium? Var får du allt ifrån? Är det någon slags typisk svensk inbillning? Ni och alla era deckare… Jesus Kristus… Men okej. Håll om min arm nu och se lite glad ut. Slappna av, Agnes…”

 

Inspirerat av SkrivPuff: Le i mjugg.

Güelliparken

Mer eller mindre fristående fortsättning till Ta emot!

– Du måste leva lite också, inte bara gå runt här och glo, sa Javier och log mot Agnes. Du filtrerar livet genom en lins. Det är inte bra. Känn in allt. Använd alla sinnen!

– Nähä, men du vet alltså vad som är bra?

–  Ja.

Det provocerade Agnes att han var så självsäker och stod med båda fötterna brett och stadigt på jorden. Själv trippade hon fram, osäkert på utsidan av sina och med krampaktigt knipna tår som om hon ständigt var på väg att falla omkull.

– Nu är det så att jag måste göra det här eftersom jag fått pengar för det. Det är inte något jag bara kan strunta i. Ser du entrén här vid Güelliparken? Ni har sån jävla konstig stil här. Som pepparkakshus ibland.

Javier skrattade och sa att hon inte hade någon förståelse för hur man kan bygga hus eller för konsten.

– Det ska vara lekfullt och roligt, annars blir man ju helt sänkt. Ni nordbor är så… fyrkantiga. Jag fattar inte hur ni orkar med livet. Liksom som att det inte räckte med mörker och kyla. Det måste var inrutat också! Om du tittar på byggnaden, jag menar verkligen tittar, vad ser du då? Vad hör du? Vad känner du?

Han såg på henne på ett sätt som gjorde Agnes nervös.

– Ja, men jag ser ett hus som blandar lermoskéerna i Timbuktu med Hans och Greta. Är inte det estetisk stöld? Fast här är väggarna inte släta, utan grova som om det vore sandstensbumligar staplade på varandra. Och så det där med Bröderna Grimm… det är ju helknasigt!

Javier kliade sig i huvudet och såg på henne.

– Stöld? Jag fattar inte varför det skulle vara det… Men du, känner du verkligen ingenting annat när du ser på det?

Orden var sagda med eftertryck, som om han inte begrep att hon var tom inuti där hon stod och såg på grindstugorna med sina sandgula, ruffa fasader och inslag av mosaik. De organiska formerna gjorde henne svimfärdig. Taken som buktade och böljade likt slipade stenar och snäckskal från havet. Det minaretformade tornet med sitt rutmönster i blått och vitt, krönt av en balkong och garnerat med ett kors. Agnes drog häftigt efter andan när hon såg upp mot det. Hon tyckte inte om höjder vare sig det var uppifrån eller nerifrån. Det osade lätt av avgaser från trafiken utanför parken men också något annat. Kakor? Kanel? En svag doft av kaffe… ett torrt tunt skratt, som spröda höstlöv som trasas sönder mellan små barns fingertoppar…

– Shit va sugen jag blev på churros, sa han. Så där från ingenstans bara… vill du ha? Du, hur är det med dig? Du ser inte ut att må bra… lite kaffe kanske hjälper?

 

 

Inspirarerat av SkrivPuff: Leva.

Nyheten

Fortsättning från gårdagens Promenade Passeig de Lluís Companys

Agnes satt på en uteservering vid Plaça de Catalunya när hon såg det. Några turister intill talade på ett språk hon inte kunde identifiera och bröt upp från sitt bord så fort churrosen tog slut. Det luktade starkt från espresson som värmde Agnes fingrar. Rubrikerna flimrade förbi på mobilen när hon skrollade igenom notiserna på det sociala mediet. Det hade uppenbarligen inte gått algoritmerna förbi var hon befann sig. Reklam för lokala produkter, matställen och sevärdheter blandades med spanska nyheter. Ett bekant ansikte dök upp i flödet. Bruna sprudlande ögon i ett solkysst ansikte omgivet av mörkbrunt hår, klippt strax nedanför örsnibbarna.

Flickan med hunden.

Hjärtat slog dubbla slag i bröstkorgen.

Sabina Valdez. Desaparecido.

Agnes klickade upp webbläsaren och skrev av ordet i översättningsprogrammet. Försvunnen. Försvunnen? Med klumpiga rörelser översatte hon artikeln ord för ord. Det gick att gissa sig till att flickan var spårlöst försvunnen. Hunden hade kommit tillbaka ensam, med kopplet hängande efter sig. Ingen knubbig barnhand höll i det. Först hade ingen reagerat nämnvärt. Det hände att Armano, hunden, slet sig och försvann. Oftast kom den tillbaka dit den hörde hemma. Men när flickan fortfarande var borta någon timme senare beslöt familjen sig för att bege sig ut att leta. Efter timmar utan resultat hade de slutligen kopplat in polisen. Men inte heller det hade lett någon vart. Flickan var spårlöst försvunnen och ingen hade sett eller hört någonting.

Agnes fumlade efter väskan med kameran och fick upp apparaten. Händerna darrade och Agnes hade svårt att styra fingrarna när hon klickade fram bilden och såg på hur flickan gosade med hunden. Var det så att ingen sett flickan efter det där? Måste Agnes träda fram med sin bild? Vad skulle hon säga om anledningen till att hon tagit bilden? Att något föreföll bekant med flickan och att hon därför följt efter henne, fotograferat och sedan tappat bort flickan? De skulle se på henne som den idiot hon kände sig som och förmodligen kasta henne rakt i finkan. Hon skulle vara den förste och ende misstänkte i ett fall hon själv djupt beklagade. Och hon skulle förstå dem.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Styra.

 

Min

Triumfbågen i Barcelona

I found an image through CC Search @creativecommons: http://www.flickr.com/photos/58167807@N00/2584960592

Agnes vek upp kartan och stirrade på den. Vägarna och gränderna bildade ett perfekt rutnät med några större leder på diagonalen. Militäriskt räta vinklar inneslöt kvarter av likartad storlek. Staden var inte bara oöverskådligt stor, den var även knökad med byggnader. Och hon insåg nu att kartan inte var tillräckligt detaljerad.
Agnes suckade och insåg att hon tagit sig vatten över huvudet. Varför hade inte stipendiejuryn sett att hennes förslag inte var genomtänkt? Att det brast i både avgränsning och genomförande? Tyckte de att det var kittlande att skicka iväg en helt oerfaren kvinna ut i världen? Vad fick dem att tro på henne när hon inte gjorde det själv?
Hon såg sig omkring. En och annan morgontrött Barcelonabo släpade sig fram längst med trottoaren vid Carrer del Commerc. Skolbarn med väskor tjattrade i klungor och det tickade i motorn på en av de parkerade scootrarna.
Till vänster fanns Museu de la Xocolata. Om hon gick rakt fram och höll till vänster skulle hon snart vara framme vid Triumfbågen. Där kunde hon sedan hoppa på tunnelbanan om hon hade lust.
Triumfbågens röda färg stod ut mot den blå himlen. Agnes såg på den. Hon var den enda som ägnande den uppmärksamhet. De andra stressade förbi den utan att lyfta blicken. Hon hade inte tänkt fotografera den här typen av arkitektur. Hon hade trots allt gjort en avgränsning till bostadshusens portar och portaler. Ändå drog hon fram kameran som hon fått låna av Lollo och plåtade kolonnerna och rundbågen.Trots den klassiserande stilen hade gotiska drag smugit sig in. Två fladdermöss satt på vakt var sida med gapande ljudlösa käftar. På bröstet hade de smyckats med något som påminde om vikingakvinnornas hängselspännen och som ofta, liksom här, fördomsfullt placerades som bysthållare. Agnes kunde inte låta bli att skratta till. Men hon stelnade till i en förvriden min när hon såg flickan med hunden promenera runt i den vintergröna parken.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Min.

Idén

fortsättning från igår men kan läsas fristående.

 

Kameraväskan hängde i en rem från axeln. Agnes kände hur den skavde av tyngden och gjorde hållningen sned. Hon bannade sig själv för att hon lagt i så mycket i den. Kameran. Ett par böcker. Kartan. Två anteckningsblock. Det var mer än hon behövde.

Hur hade hon tänkt när idén om att kartlägga portaler i Barcelona slagit rot? Att det skulle bli enkelt och spännande att ströva runt bland husen i staden och dokumentera som en historiens detektiv? Nu insåg hon hur idiotiskt det varit att välja en stad hon aldrig besökt. Staden var för stor, gatorna för vindlande och den arkitektoniska stilen liknade ingen annan. För nordmän var modernism rena linjer, räta vinklar och släta väggar. Men för folket i Barcelona… där representerade modernismen organiskt böljande former som förde tanken till jugend och art deco. Agnes hade varit oförberedd på det där. Faktum var att hon för att hålla en jungfrulig blick på staden inte ens hade studerat foton innan hon gav sig av.

 

Inspo från SkrivPuff; Rot.