Den vinnande strategin

(Fortsättning på Flickan.)

 

”Nej, inga såna dumheter nu. Vi ska till doktorn med dig!”

Javier drog Agnes i armen så hårt att hon ropade till.

”Vill du att jag ropar på polis eller?”

Han släppte taget som om han bränt sig.

”Tänkte väl det. Håll om min arm, så det ser ut som om vi strosar här och är upptagna med varandra. Jag vill komma så nära som möjligt.”

Javier höll fram sin arm och såg på Agnes.

”Det är du som ska hålla i min, annars ser det inte klokt ut. Vore det inte bättre om vi höll varandra i handen?”

Agnes tyckte att han log i mjugg när han sa det.

”Är du inte klok? Jag kan inte hålla en vilt främmande person i handen!”

”Ska vi låtsas att vi grälar nu också? Det här blir bara bättre och bättre!”

Agnes tystnade. De skulle inte bara dra blickar till sig om de fortsatte utan även omöjligt hinna lägga märke till detaljer som kanske var avgörande för mysteriet.

”Mysterium? Var får du allt ifrån? Är det någon slags typisk svensk inbillning? Ni och alla era deckare… Jesus Kristus… Men okej. Håll om min arm nu och se lite glad ut. Slappna av, Agnes…”

 

Inspirerat av SkrivPuff: Le i mjugg.

Flickan

 

En slags fortsättning på Minnet.

Karneval i Nazaré 4.jpg.jpeg

Karneval i Nazaré. Foto: Ethel Hedström.

 

Javier drog med sig Agnes till en servering och föste ner henne på en bänk. Underlaget av ljus mosaik kylde rakt igenom jeansen och hon rös till.

“Hur mår du, är du ok?”

Hon viftade bara med handen till svar. Herregud, vad han var orolig, som om hon var en barnunge… hon suckade och lutade sig tillbaka men rös till av den kalla stenen.

“Vad jag längtar efter en säng…”

Javier såg på henne med en blick som hon inte kunde tolka och fick henne att genast känna sig dum. En säng? Han kunde ju tro vad som helst… hon var inte en sådan som… nej, hon ville inte ens tänka tanken.

“Jag menar… att jag behöver vila… vet inte vad som hände nyss. Det började bara snurra… det luktade så starkt av tulpaner och jag tål inte den doften.”

“Tulpaner? Det märkte jag inte… det är väl inte säsong för det nu?”

“Nej, men då inbillade jag mig det då! Vad ska jag säga? Jag kände doften och sedan snurrade det till…”

“Vi måste till ett sjukhus.”

Agnes protesterade. Han överdrev. Inte var det något fel på henne. Hon hade bara fått lite lågt blodtryck. Det hände jämt. Hon sa det men han såg ändå orolig ut.

“Alltså, ni spanjorer är så dramatiska…”

“Vilken attityd du har fått. Nyss sa du nästan ingenting och nu… Jag ser mig dessutom som katalan.”

Javier spottade ur sig orden och ställde sig med armarna i kors, sa att han skulle dra om hon inte uppförde sig trevligare. Det stack till i bröstet på Agnes. Hennes hand for upp och tryckte mot smärtan som för att stoppa den. Javier såg på henne med den där blicken som fick det att krypa i kroppen på henne.

“Sluta, jag är inte sjuk. Det här händer jämt. Det är naturligt. Om det känns för jobbigt för dig så får du gå. Vänta nu… ser du den där flickan där borta?”

“Vilken?”

“Hon med det blonda håret och solglasögonen… som står där precis utanför grinden… visst har hon en peruk?”

“Det är många som har peruk här. Vad spelar det för roll!?”

“Jag vill gå närmare, det är något bekant över henne…”

Inspirerat av SkrivPuff.

Güelliparken

Mer eller mindre fristående fortsättning till Ta emot!

– Du måste leva lite också, inte bara gå runt här och glo, sa Javier och log mot Agnes. Du filtrerar livet genom en lins. Det är inte bra. Känn in allt. Använd alla sinnen!

– Nähä, men du vet alltså vad som är bra?

–  Ja.

Det provocerade Agnes att han var så självsäker och stod med båda fötterna brett och stadigt på jorden. Själv trippade hon fram, osäkert på utsidan av sina och med krampaktigt knipna tår som om hon ständigt var på väg att falla omkull.

– Nu är det så att jag måste göra det här eftersom jag fått pengar för det. Det är inte något jag bara kan strunta i. Ser du entrén här vid Güelliparken? Ni har sån jävla konstig stil här. Som pepparkakshus ibland.

Javier skrattade och sa att hon inte hade någon förståelse för hur man kan bygga hus eller för konsten.

– Det ska vara lekfullt och roligt, annars blir man ju helt sänkt. Ni nordbor är så… fyrkantiga. Jag fattar inte hur ni orkar med livet. Liksom som att det inte räckte med mörker och kyla. Det måste var inrutat också! Om du tittar på byggnaden, jag menar verkligen tittar, vad ser du då? Vad hör du? Vad känner du?

Han såg på henne på ett sätt som gjorde Agnes nervös.

– Ja, men jag ser ett hus som blandar lermoskéerna i Timbuktu med Hans och Greta. Är inte det estetisk stöld? Fast här är väggarna inte släta, utan grova som om det vore sandstensbumligar staplade på varandra. Och så det där med Bröderna Grimm… det är ju helknasigt!

Javier kliade sig i huvudet och såg på henne.

– Stöld? Jag fattar inte varför det skulle vara det… Men du, känner du verkligen ingenting annat när du ser på det?

Orden var sagda med eftertryck, som om han inte begrep att hon var tom inuti där hon stod och såg på grindstugorna med sina sandgula, ruffa fasader och inslag av mosaik. De organiska formerna gjorde henne svimfärdig. Taken som buktade och böljade likt slipade stenar och snäckskal från havet. Det minaretformade tornet med sitt rutmönster i blått och vitt, krönt av en balkong och garnerat med ett kors. Agnes drog häftigt efter andan när hon såg upp mot det. Hon tyckte inte om höjder vare sig det var uppifrån eller nerifrån. Det osade lätt av avgaser från trafiken utanför parken men också något annat. Kakor? Kanel? En svag doft av kaffe… ett torrt tunt skratt, som spröda höstlöv som trasas sönder mellan små barns fingertoppar…

– Shit va sugen jag blev på churros, sa han. Så där från ingenstans bara… vill du ha? Du, hur är det med dig? Du ser inte ut att må bra… lite kaffe kanske hjälper?

 

 

Inspirarerat av SkrivPuff: Leva.

Bildinspiration

Konstverk i Santarem - hötter

Staty, Santarem. Foto: Ethel Hedström.

 

Agnes lade tillbaka kameran i väskan och ställde sig. Stolen skrapade mot stenplattorna när hon tvingade den tillbaka mot bordet. De andra besökarna vred nyfiket blickarna mot henne och såg ut att börja viska sinsemellan om det de bevittnade. Syntes det så väl på henne att hon visste något hon borde bekänna? Det började brinna på kinderna trots att hon rent intellektuellt förstod att ingen hade den blekaste aning. Hon drog sig bort, kände hur kroppen rörde sig stelt och ryckigt, och hon ökade på stegen för att komma utom synhåll för de japanska turister som nyss stirrat på henne.

Inte förrän hon nådde en bit in på La Rambla lyckades hon sakta ner stegen och dra ett par välbehövliga djupa andetag. Hon stirrade in i ett skyltfönster under tiden.  Desigual. Hon tyckte inte om kläderna. Färgstarka, fyllda med mönster som exploderade åt alla håll och med priser som fick henne att skämmas. Det ekade tomt på klädkontot. Men hon hade det hon behövde. Några blusar och ett par jeans. En jacka och en kofta. Trista muskläder sa Lollo och nöp i dem som om de vore något katten dragit in. Lollo hatade katter. Och möss. Men av någon anledning tyckte hon om Agnes.

 

Agnes kände sig plötslig knäsvag och såg sig omkring efter en bänk att sätta sig på. Helst under ett skuggande träd. Solen hade redan börjat värma upp betong och asfalt. Luften var fuktig och luktade avgas från en varutransport till en av souvenirbutikerna. Personal från caféer och restauranger sprang ut och in i tunna vita skjortor, upptagna med att ställa ut bord och stolar vid sina uteserveringar. Det slamrade och pratades. Någon lät arg och en annan brast ut i skratt. Agnes insåg att det enda sättet att få sitta ner var att beställa något från en av kyparna. Handen klämde instinktivt om väskan. Där låg plånboken med kontokort och foton på den katt hon lämnat hemma. Kontokortet… som hon glömt att checka av… Hur mycket fanns det på det? Hon försökte tänka efter. Luncher, middagar… några biljetter till tunnelbanan… en och annan frukt eller kaffe. Det borde finnas tillräckligt men då riskerade hon att inte ha till middag. Och hon orkade inte gå hungrig. Även om hon ringde hem och gråtande bad sin far om ett litet lån, skulle det dröja innan pengarna kom in.

 

En hand landade på hennes axel. Agnes ryckte till och snodde runt. Framför henne stod en sliten man stödd på käpp. Han höll upp en tom pappmugg mot henne och vädjade samtidigt som han smackade med munnen.

Jag önskar att jag hade några kronor till dig, sa Agnes och såg på honom utan att själv inse att hon pratade svenska. Men jag har knappt så att det räcker till mig själv…

Mannen såg besviken ut och haltade iväg ner längs gatan. Agnes såg efter honom en lång stund. Var det så här det såg ut i världen nu? Att somliga har och andra saknar?

Saknar…

 

Någonstans saknar några en flicka som försvunnit.

 

Det högg till i Agnes. Hon tänkte på kameran igen.

Inspirerat av SkrivPuff: foto.

Nyheten

Fortsättning från gårdagens Promenade Passeig de Lluís Companys

Agnes satt på en uteservering vid Plaça de Catalunya när hon såg det. Några turister intill talade på ett språk hon inte kunde identifiera och bröt upp från sitt bord så fort churrosen tog slut. Det luktade starkt från espresson som värmde Agnes fingrar. Rubrikerna flimrade förbi på mobilen när hon skrollade igenom notiserna på det sociala mediet. Det hade uppenbarligen inte gått algoritmerna förbi var hon befann sig. Reklam för lokala produkter, matställen och sevärdheter blandades med spanska nyheter. Ett bekant ansikte dök upp i flödet. Bruna sprudlande ögon i ett solkysst ansikte omgivet av mörkbrunt hår, klippt strax nedanför örsnibbarna.

Flickan med hunden.

Hjärtat slog dubbla slag i bröstkorgen.

Sabina Valdez. Desaparecido.

Agnes klickade upp webbläsaren och skrev av ordet i översättningsprogrammet. Försvunnen. Försvunnen? Med klumpiga rörelser översatte hon artikeln ord för ord. Det gick att gissa sig till att flickan var spårlöst försvunnen. Hunden hade kommit tillbaka ensam, med kopplet hängande efter sig. Ingen knubbig barnhand höll i det. Först hade ingen reagerat nämnvärt. Det hände att Armano, hunden, slet sig och försvann. Oftast kom den tillbaka dit den hörde hemma. Men när flickan fortfarande var borta någon timme senare beslöt familjen sig för att bege sig ut att leta. Efter timmar utan resultat hade de slutligen kopplat in polisen. Men inte heller det hade lett någon vart. Flickan var spårlöst försvunnen och ingen hade sett eller hört någonting.

Agnes fumlade efter väskan med kameran och fick upp apparaten. Händerna darrade och Agnes hade svårt att styra fingrarna när hon klickade fram bilden och såg på hur flickan gosade med hunden. Var det så att ingen sett flickan efter det där? Måste Agnes träda fram med sin bild? Vad skulle hon säga om anledningen till att hon tagit bilden? Att något föreföll bekant med flickan och att hon därför följt efter henne, fotograferat och sedan tappat bort flickan? De skulle se på henne som den idiot hon kände sig som och förmodligen kasta henne rakt i finkan. Hon skulle vara den förste och ende misstänkte i ett fall hon själv djupt beklagade. Och hon skulle förstå dem.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Styra.

 

Promenade Passeig de Lluís Companys

fortsättning från Min

Med kameran i handen följde Agnes efter flickan. Först oblygt och målmedvetet men snart allt mer försiktigt och vakande. Om någon såg vad hon höll på med skulle det väcka misstankar. Ingen normal person följde efter barn! De skulle skrika och ringa polisen och Agnes skulle förstå dem.

 

Det mörknade på himlen och molnen skuggade solen. Agnes rös till och drog jackan tätare om kroppen. Hon såg upp mot skyn och ångrade att hon inte tagit med sig ett paraply. Om det började regna nu skulle hon få bege sig tillbaka till rummet igen utan att få klarhet i vem den lilla flickan var.

 

Agnes såg flickan kryssa fram och tillbaka mellan gräsplättarna i det som på kartan sett ut att vara en park. Promenaden bestod till mesta dels av asfalt och betong. Här och där sträckte sig avgränsade gräspartier fram som långa, smala tarmar. Allt inramat av palmer med vassa blad och taggiga stammar. Hunden pilade fram och nosade med svansen vispande i luften och flickan hängande som en vante i kopplet. Det såg lustigt ut. Agnes skrattade till vid tanken på det. Var det flickan som var ute med hunden, eller tvärt om? Hon fick lust att springa ifatt och fråga. Men hur skulle hon få fram de rätta orden?

 

Agnes var tacksam över att det var tidigt och inga försäljare ännu kommit till parken. De kunde med sina uppmaningar till köp riskera att dra till henne uppmärksamhet. Just nu ville hon bara ta reda på mer om flickan. Försöka förstå vad det var som fick henne att tänka på…

Det var löjligt!

En gång hade någon förklarat för Agnes att människans psyke är konstruerat så att det söker likheter även där inga finns. Flickan var förstås ingenting annat än Agnes sätt att finna samband för att göra livet begripligt. Precis så där som hon legat på gräset utanför hemmet och stirrat på molnen, känt lyckan pirra i kroppen när hon sett varelser i dem.

Herregud, tänkt hon, var hon fem år eller?

En barnslig vuxen som förföljde ett barn… hur patetisk fick man bli? Hon såg på kameran i handen. Utan att själv förstå varför höjde hon den och kikade in på sökaren. Flickan hade satt sig på huk nu och klappade hunden. Hon skrattade när den slickade henne på kinden. Astrid tryckte av. Det surrade till i kameran när slutaren öppnades och stängdes. Den frysta bilden dolde för en sekund de händelser som pågick längre bort och när den åter syntes var flickan med hunden borta.

 

Inpsirerat av SkrivPuff: Lilla.

Min

Triumfbågen i Barcelona

I found an image through CC Search @creativecommons: http://www.flickr.com/photos/58167807@N00/2584960592

Agnes vek upp kartan och stirrade på den. Vägarna och gränderna bildade ett perfekt rutnät med några större leder på diagonalen. Militäriskt räta vinklar inneslöt kvarter av likartad storlek. Staden var inte bara oöverskådligt stor, den var även knökad med byggnader. Och hon insåg nu att kartan inte var tillräckligt detaljerad.
Agnes suckade och insåg att hon tagit sig vatten över huvudet. Varför hade inte stipendiejuryn sett att hennes förslag inte var genomtänkt? Att det brast i både avgränsning och genomförande? Tyckte de att det var kittlande att skicka iväg en helt oerfaren kvinna ut i världen? Vad fick dem att tro på henne när hon inte gjorde det själv?
Hon såg sig omkring. En och annan morgontrött Barcelonabo släpade sig fram längst med trottoaren vid Carrer del Commerc. Skolbarn med väskor tjattrade i klungor och det tickade i motorn på en av de parkerade scootrarna.
Till vänster fanns Museu de la Xocolata. Om hon gick rakt fram och höll till vänster skulle hon snart vara framme vid Triumfbågen. Där kunde hon sedan hoppa på tunnelbanan om hon hade lust.
Triumfbågens röda färg stod ut mot den blå himlen. Agnes såg på den. Hon var den enda som ägnande den uppmärksamhet. De andra stressade förbi den utan att lyfta blicken. Hon hade inte tänkt fotografera den här typen av arkitektur. Hon hade trots allt gjort en avgränsning till bostadshusens portar och portaler. Ändå drog hon fram kameran som hon fått låna av Lollo och plåtade kolonnerna och rundbågen.Trots den klassiserande stilen hade gotiska drag smugit sig in. Två fladdermöss satt på vakt var sida med gapande ljudlösa käftar. På bröstet hade de smyckats med något som påminde om vikingakvinnornas hängselspännen och som ofta, liksom här, fördomsfullt placerades som bysthållare. Agnes kunde inte låta bli att skratta till. Men hon stelnade till i en förvriden min när hon såg flickan med hunden promenera runt i den vintergröna parken.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Min.