Stockholm, den 20:e januari, nådens år 2020.

 

 

Jag gingo till busshållplatsen så som brukligt äro varje morgon. Flera andra människor stodo redan där och frustade sömndrucket samtidigt som de rastlöst bytte från fot till fot. Näsor nerstuckna i scarfar och kragar. Plusgraderna till trots äro det alltid råkallt i denna här staden. Åtta grader minus kännas alltid varmare än åtta plus. Kön ringlade sig lång. Jag tänkte, skola bussen hinna i tid denna frostnupna dag? Skola jag komma på den eller äro den – som så ofta – full redan när den anlända?

Det har varit som höst hela vintern så långt som vi kommit. En januari med blommor som vilja knoppas och fröstänglar som skjuta iväg. Vad vilja vår herre säga oss med detta spratt? Denna dag, i fjol, finge vi alla pulsa fram genom den knähöga snön. Bussarne kommo icke så som de borde. Några av oss bestämde sig för att ta sig mot Hornstull per fots. Jag sågo dem aldrig igen.

 

Bussen kom om så en aning sent. Men jag voro ute i god tid och hann sålunda till kontoret utan att tvingas hasta. Kamrer Jansson bad mig se över datasystemet. Tydligen hade där förekommit något ofog. Någon med djupa kunskaper i IT-kunskap hade på något outgrundligt sätt lyckats ta sig ända in i det heligaste av heliga bokföringskalkyler och däri flyttat om siffrorna! Jag hade fullt ut med att täppa till de hålor den råttan krupit in genom resten av dagen. Min lunch finge jag äta vid skärmen, försiktigt för att icke råka spilla smulor i tangentbordet.

Men nog om mig och mina bekymmer! Hur står det till där ute på landet? Har ni fått ordning på torpet ännu? Jag skola snart hava en och annan dag ledig och då kunna ta mig ut till er på ett litet besök. Jag har kontrollerat att SL kunna taga mig halva vägen, sedan väntar en lokaltransport. Det vore så hjärtligt roligt att få se er lilla täppa! Hava de hunno med att draga ut fibernät till er del av världen ännu? Jag hava det så erbarmerligt svårt att klara mig utan serierna från de där strömningstjänsterna. Bliro rent av grinig och deprimerad om jag inte finge en daglig dos filmatiserat berättande.

Nåja, jag skola icke tynga ner er med mina bekymmer. Jag hava det bra och hoppas att ni hava detsamma. Med hopp om att snart ses!

Kära hälsningar,

Anthon

 

 

Inspirerat av SkrivPuff: brev.

Brevet

Brevskriverskan

Bild på collage efter förelaga av Sadie Hennessy.

 

 

Täby, 13/1, 2015.

Det strömmar igenom mig som om jag vore ansluten till eluttaget. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det är vidrigt. Vågorna brusar och sticker, som stötar som kommer tiotusentals i sekunden. Stick, stick, stick, stick, stick… fast gånger tusen och exponentiellt för varje gång det inträffar. Håret reser sig i nacken bara jag tänker på det. Försök att leva ett normalt liv när det är så här. Jag är ju helt slut efteråt. När det började? Det vet jag inte… kanske har det alltid funnits där men inte så tydligt som det blivit de senaste åren. Ja, jag borde ha sökt hjälp för länge sen men så har vi ju det här med skammen som gör det etter värre. Det är ju ett personligt misslyckande att inte må bra. Särskilt när det kommer till huvudet. Det vet ju alla. Dessutom är folk rädda för att det ska smitta av sig, den här karaktärsbristen… så jag håller mig liksom undan, för att inte skrämma andra. Så mycket det bara går undviker jag att ”socialisera”. Förresten blir jag bara trött av det och får inte den där energikicken som de brukar tala om. Nej, den har jag nog aldrig fått. Inte för att det hjälper så mycket att vila sig i for heller. Den där strömmen som pilar genom kroppen… den tröttar ut, den också. Medicinen hjälpte lite i början men sen blev det värre av den. Det var inte rätt dos, sa läkaren. Eller om han sa att det var fel sort… jag minns inte längre. Jag körde på ett tag innan det fick vara nog. Något är fel när man mår sämre av läkemedel än innan. Fast den hjälpte till viss del när jag tänker efter. Jag sov nog lite mer och slutade känna så mycket. Jag har alltid haft nerverna på utsidan så det var skönt. Du vet ju hur jag har varit. Och är, ska jag väl säga. Det har inte gått över.

 

Livet är annars som vanligt här. Jag tar mig upp som jag ska oavsett hur natten sett ut eller om strömmen fortfarande rusar genom mig. En kopp te, en macka och så ut genom dörren. Bussen väntar inte, som jag brukar säga! De vita kläderna som hängde i skåpet i omklädningsrummet har nu blivit blå. Det ska lätta upp stämningen för de gamla, säger de som vet. Jag har inte märkt något av det ännu men det är alltid trevligt med lite färg. Du vet hur illa jag tyckt om den där blekt gröna färgen som de envisats med på väggarna… blekgrönt och smutsig vit… det blir ingen glad av. Jag läste förresten att det är tvärt emot vad jag trodde med blått. Den piggar upp! Det är den röda färgen som gör oss lugnare. Jag som alltid trott att rött gör oss smått galna! Det heter ju att man ser rött. Men det är alltså fel. Blått är det som retar upp oss. Livar upp är kanske bättre ordval?

Jag önskar att jag hade mer tid att sitta hos de gamla som jag ser har samma strömmar genom kroppen som jag själv. Tillsammans med dem känner jag inte av de där fördomarna mot mitt tillstånd. Men då hinner jag inte med de andra och annat som ska göras. Alla ska få sitt av tvätt och mat och mediciner. På sistone har vi haft besvär med en av patienterna som vill ha en lampa tänd om natten. Det är emot reglerna. Rutiner är ju av största vikt, sägs det. Lampor släcks tidigt och tänds sent. Det måste vara lugn och ro i korridoren. Inget spring. Det är förstås bara de som är inlagda för demens eller alzheimer som kan vara aktiva lite när som helst under dygnet. De gör varandra oroliga när det händer. Det är förstås inte bra. Jag antar att det är bättre om de får lugn och ro fullt ut även om de har energi at göra slut på.

Nu har jag gått på om mig och mitt som vanligt. Jag skulle ställa dig några frågor om jag visste att du kunde besvara dem. Jag har många. Men det gör mig rädd att du, som inte kan ge mig några svar, ska känna otillräcklig och ledsen. Därför vill jag inte uttala något som tvingar dig att känna efter och kanske även gör dig elektrisk när du inte längre kan något ut med din röst.   

 

 Jag vet att det inte är någon idé att jag skickar det här brevet till dig. Likväl känns det som om du hör mig när jag fattar pennan och skriver till dig. Förlåt att det blir så deprimerande innehåll varje gång men du är den enda som jag kan kommunicera ärligt med. Samtidigt vet jag att du inte vill att jag ska ursäkta mig. Det har du aldrig tyckt om och det har jag uppskattat hos dig. Din vänlighet, öppenhet och förståelse som jag aldrig förstod hur du kunde besitta. Ditt sinnelag har varit som balsam för min själ. Det är jag tacksam över att ha fått ta del av.

Din M.

 

 

 

Inspirerat av SkrivPuff: strömmar.

Brevet

Kuvert

J låste upp postboxen och kikade in. En bunt vita kuvert trängdes inne i den grå cellen i ena nedersta hörnet. J ögnade igenom bunten. Swedbank, förskolan, skolfoto, hyran och så ett med handskriven text. Till Johanna Johansson, Skebokvarnsvägen 37 B, Bandhagen.

Bokstäverna var skrivna med en snirklig handstil som gjorde det svårt att läsa. J kisade för att se bättre och höll brevbunten en bit ifrån sig. Det var ingen tvekan om saken. Brevet var ställt till henne och hon hade ingen aning om vad det kunde handla om.

 

Knappt hade J stängt dörren bakom sig förrän hon sparkade av sig skorna och lät handväskan dimpa ner brevid dem. Den sjänk ihop på trasmattan som om den vore en svart padda som släppte ut sitt sista andetag, sakta pysande. Hon fiskade fram läsglasögonen från översta lådan i hallen och slet upp brevet.

Kära Johanna,

Du vet inte vem jag är som skriver det här. Men jag har följt dig på avstånd i hela ditt liv.

J lät brevet sjunka och kände hur hjärtat så hårt att det skulle kunna hamra sig ut ur bröstkorgen när som helst. Hon drog ett djupt andetag och sjönk ner i en av fåtöljerna i vardagsrummet.

Det kanske skrämmer dig att jag vet vem du är, samtidigt som du inte har en aning om min existens? Jag vill förklara så att du förstår. Jag var ju gammal redan då. En medelålders tant, gift med fem barn. De övertalade mig att det jag sedan gjorde var för allas bästa.

Det kanske stämmer.

Men det var inte för mitt eget bästa.

Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig och ångrat mig. Jag har förstått att du har haft det bra hela tiden och att du inte vetat något om det som hänt. Det har varit en tröst. Men nu när jag ligger här på min dödsbädd vill jag ändå att du ska veta hur det gick till.

Det var inte så lätt på den där tiden. Min man var ständigt ute till sjöss och lämnade mig ensam att ta hand om barn och hushåll. Ja, barnen började bli stora då och kunde klara sig själva. Jag blev alltmer ensam hemma och visste inte vad jag skulle ta mig till.

Så en dag när jag var inne på Konsum såg jag en lapp på anslagstavlan om en danskurs. Jag hade alltid velat lära mig dans. Min man Kurt var inte så förtjust i det. När jag såg lappen tänkte jag att det var nu eller aldrig. Trots att jag var mycket nervös tog jag mig dit ensam.

Du skulle ha sett hur vackert ordnat det var i lokalen! Det hängde banderoller där och skira gardiner i fönstren. Jag blev helt betagen. Trots att jag varit där förr var det som att stiga in i ett palats! I ena hörnet stod ett piano där en man spelade. När jag klev in slutade han genast och kom emot mig.

Han strålade och slog ut med händerna mot mig som om han väntat sig att just jag skulle komma. Det gjorde mig generad inte minst för att han var så stilig. Själv såg jag ut som en gammal tant. Trots att jag klätt mig i min finaste klänning kändes det som om jag hade städrocken på mig intill den här mannen. Hans ögon var som två djupa källor. Ja, det låter fånigt när jag skriver det. Men det var så. I dem såg jag hela universum och alla dess tindrande stjärnor.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Kuvert.

refuseringen

 

Käre Olof,

ditt förslag kom inte som någon överraskning. Trots att jag försökt få dig att inse det omöjliga i det har du haft svårt att slå det ur hågen. Du har inte lyssnat på mina invändningar utan fortsatt göra upp planer inför framtiden. Nu tvingar du mig att säga det en gång för alla.

Jag har aldrig tyckt om dig, inte på det sättet som krävs för en helig allians. Du måste förstå mig. Det du ser genom dina blå ögon är inte jag, inte mitt sanna jag. Det är en illusion och inget mer. Jag har inte förmågan att förtrolla, vare sig dig eller någon annan. Det är du själv som har den talangen och det är du, enbart du, som låter fantasin löpa amok med dig.

Jag äger inget ens kunskapen att ta hand om någon annan än mig själv. Det var jag aldrig villig att lära mig heller till mina föräldrars förtret. Du behöver någon som klarar av att ta hand om dig, som ser efter dig och som ombesörjer dina behov. Den kvinnan är alltså icke jag. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med att bli någon ägodel. Jag vill vara mig själv nog. Sköta mig själv. Fatta mina egna beslut. Se efter mina egen nödtorft.

Du har behov av en rejäl husmoder som ser om allt när du tar hand om skogen. Jag har behov av kemin, laboratoriet och skrivandet. Jag har fått kämpa mig till min plats vid akademien. Jag kan inte ge upp den nu även om det bara är en position som skuggdoktorand och ingen riktig tjänst. Du kommer tycka att jag är tokig och inte övervägt saken noga, för du är övertygad om var en kvinna bäst har sin plats. Men den platsen är inte för mig.

Jag är lycklig här, och jag vet att du är som lyckligast vid din skog. Snart nog finner du någon som blir lycklig vid din sida. Men hon är inte jag.

Jag hoppas du kan förlåta mig och förstå det förnuftiga i mitt beslut. Släpp mig fri och du ska se att din rätta kommer till dig. Gör dig mottaglig för henne och glöm mig…

Franka

Lund, den 31:a mars 1907.

 

Älskling,

Jag skulle ha kommit till dig redan i fredags, men jag tvingades stanna kvar. Du vet hur de är, kvinnorna som kommer till kliniken… sura och tvära… gnälliga. Ibland har jag rent av lust att kasta ut dem! Igår kom en sådan där människa hit, låt oss kalla henne för X av sekretesskäl. X påstod att det värkte i kroppen på henne, att hon inte kunde hålla vare sig gaser eller urin vid ansträngning och – och det verkade vara det värsta – att hennes hud, hår och slemhinnor blivit så torra! Att X därmed undvek sina äktenskapliga plikter och låtsades ha huvudvärk varje kväll. Den stackars mannen måste lida oerhört… jag önskar att jag kunde göra något för att underlätta livet för honom. Men hur bota en inbilsk kvinna som satt sig på tvären? Det finns inga mediciner i världen som hjälper mot en sådan sjukdom. Trots att jag berättar detta för dem, fortsätter de att klaga, gråta och ibland till och med skrika på mig. Har du hört om ett mer oförskämt beteende? Jag är en doktor, inte en mirakelman. Jag kan inte trolla med knäna. Men detta tycks de inte begripa, de lata kossorna. Det är dock upp till dem själva att förändra sin attityd, underkasta sig det som kallas livet och inte försöka smita undan sina dagliga förpliktelser av omsorg om hus, hem, man och barn. De slipper trots allt jobba! Men detta är de icke det minsta tacksamma över.

Det är skillnad med dig, mitt lilla hjärtegryn. Du är alltid så trogen och ståndaktigt! Du beklagar dig inte ens när husmor bränt ditt favoritbröd och du tvingas äta bullar till frukost. Du är ett föredöme för hela kvinnligheten! Tänk om särskilt de fattiga kvinnorna kunde se hur du gör och lära sig något litet av detta! Men, nej, de kommer med sina påhittade krämpor och ber om hjälp istället för att bita ihop och se hur förspänt de har det i livet. Deras män tvingas ut att arbeta och befinna sig långt borta från hemmets lugna vrå och värmande brasa. Själva sitter de där hela dagarna. Uttråkning är förmodligen roten till det hela. Uttråkning, slöhet och ett svagt psyke. En hederlig insats skulle göra dessa kvinnor gott. Men vi vet ju att de inte är lämpade till detta.

 

Sonja, min älskade, nu förstår du säkert varför jag blev tvungen att stanna kvar här i Lund över helgen. Dessa otäcka, själviska kvinnors påhitt tvang mig att stanna kvar och utföra pappersexercis till sent på kvällarna och hela lördagen blev uppbokad till detta. Det fanns överhuvudtaget inte en chans för mig att ta mig hem till dig. Jag vet att du har det bra där på gården och att du med fast hand ser till att allt rullar på som det ska och att barnen mår bra. Du har pålitliga män omkring dig, det har du, men du ska ha tack för att du ser till att även kvinnfolket gör sitt till för att hålla allt i gång. Det vet vi ju hur det skulle gå annars…

Din älskade, trängtade make

Gustaf

 

Inspirerat av Skrivpuff; usling.

Skrivpuff, 15:e juni 2018.

Gå.

 

Älskade Viktor,

Jag befinner mig nu på Bali efter en lång resa. Den tog nästan musten ur mig och jag förstår inte hur jag kunde få för mig att utsätta mig för detta. Jag vet att du varnade mig, men jag var envis. Du hade rätt och jag fick stå mitt kast. Men väl här är det underbart. Människorna är glada och lättsamma, enkla och öppna. Långt ifrån vad som vardag i lilla Gryt. Det måste vara kallt där nu? Det enda jag bär är en sarong som knyts i nacken, ett par sandaler och en hatt av fina strån som jag köpte ute på den lokala marknaden. Guiden visade hur jag skulle pruta. Det var svårt först men snart blev jag varm i kläderna och tycket det var en spännande process att delta i. Priset var redan löjligt lågt och det kändes onödigt att få ner det ytterligare. Men enligt Aleksander är det viktigt att göra det för att visa säljaren respekt. Jag antar att det är någon social grej, att det är viktigt att dröja sig kvar vid den främmande bakom bordet vid ståndet och jag vill inte framstå som oförskämd.

Imorgon ska A ta med mig till Nekamuseet. Sedan bär det av till grottan Goja Gajah för att undersöka dess reliefskulpturer. Jag kan knappt bärga mig. Jag har längtat så länge efter att få se de balinesiska verken, att få en inblick i det autentiska och genuina… ursprunget! Mitt reportage ska vara färdigt redan nästa vecka. Du kommer att kunna läsa mer om hur jag har det i det. Mina dagar är späckade och jag måste strax gå. A ska ta med mig till hem till en person som har betytt mycket för samlandet av den balinesiska konsten och hantverket.

Hur har du det där hemma? Jag vet att Johan kan vara svår att handskas med utan mig. Men ha förtroende för dig själv, liksom jag har, att du kommer att klara av liv och arbete tills jag är hemma igen. Snart, mycket snart, står jag där på farstubron och håller om dig igen. Till dess har du Johanna som hjälper till med allt det praktiska i hemmet. Hon är rejäl och pålitlig. Johan håller mycket av henne.

Din Elsie