Realism intill en disktrasa

 

 

 

 

Jag har ingen lust att skriva. Ingen. Vill inte. Vill inte inte vilja heller. Vill vilja. Men vill inte. Varför är det så här varför måste jag vilja inte vilja vilja inte vilja vilja inte lust har inte lust att inte ha lust har inte lust vill ha fler gröna blommor har inte plats för fler växter det är fullt på fönsterbrädorna dammet ligger som en päls på alla ytor inklusive blombladen och böckerna och penslarna och färgtuberna och spisen eller kanske inte på spisen i alla fall men jag har inte lust med att inte ha lust och jag har inte lust med att ha damm överallt och inte lust med att damma och svettas med dammsugare disktrasa golvtrasa mikrotrasa och förresten får jag inte till det med de där mirakeltrasorna för de tar inte alls bort allt så som det påstås och det har jag verkligen inte lust med och inte har jag lust att gnugga mig svettig för att få bort feta skuggiga fläckar från dörrar skåp handtag väggar golv vem bryr sig om tak förresten? Tittar någon uppåt? De där fula lamporna i köket. De som ser ut som tefat. Ufon. Som inte går att ta ner. Som redan fanns där. Som är ett måste för den som hyr. Annars kommer det. Aja baja inte röra! Helst inte röra någonting. Saker som går sönder. Av sig själva. Av dålig kvalitet. Sånt som inte gick sönder förr som nu är sprött och skört och inte tål normalt slitage. Vad är normalt slitage i en hyresrätt? I en lånad bostad utan stora lån på banken? Vad är att vara försiktig? Som de säger att vi måste vara? Försiktiga? Trots att man alltid bott i lägenhet, i hyresrätt, i lånad bostad utan stora lån och det som gick förr som inte går nu med nya, moderna, hållbara material som inte håller. Vaktmästare som pekar på att man måste lära sig sitta ordentligt på toaletten för att ringen av plast ju annars går sönder och som inte lyssnar på svaret. Att man suttit på toaletter i ett halvt sekel och först nu börjar de gå sönder på löpande band. Jag har ingen lust. Jag är en halvgammal hund. Vill inte bli uppfostrad. Inte igen. Inte på nytt. Inte vänja mig vid nya saker. Inte inte vilja heller. Samtidigt lägger sig dammet. Det bryr sig inte. Har säkert inte lust.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Päls.

Bildkällor: Dass Dracena Fönster Kök

 

Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

Beröring

 

Vita bomullstussar mot blå bakgrund. Angelica tittade på bilden som konstläraren svept fram med hjälp av en Ipad. Den skulle alltså beröra hennes sinnen, få henne att känna inspiration. Hur kunde hon inte klura ut. Antingen var hon fantasilös eller också var det en särdeles dålig målning. Vilket det var kunde hon inte heller bli riktigt klok på. Hon sneglade på Björn som fingrade i sitt veckogamla skägg. Han såg nöjd ut och gungade på hälarna. Angelica fick lust att dra honom hårt i armen och väsa att han skulle sluta. Det var enbart självgoda stofiler som höll på med sånt. Men han var inte hennes att tillrättavisa och hon bet sig i tungan. Det var tillräckligt illa att de andra kursdeltagarna redan uppfattade henne som burdus efter att hon skrattat rakt ut åt ett akvarellcollage föreställande en man med ett papegojhuvud, uppflugen på en trafikskylt någonstans i de småländska skogarna. De andra hade gjort förtjusta utrop när den dök upp på duken framför projektorn som surrade i taket. När hon själv började kritisera verket hade övriga kursdeltagare vänt sig mot henne och stirrat med kyliga blickar och stela ansiktsuttryck. Precis som om hon visat sig vara en kallblodig mördare och inte bara väldigt tydlig med sin smak. En barnunge skulle göra bättre konst!

Jag fattar inte det här med collage, klagade Angeliga till Birgitt som ställt sitt bord intill henne och höll på att spänna upp sitt våta akvarellpapper. Vad är det vi ska göra egentligen? Klippa och klistra som femåringar?

Birgitt skrattade och svarade att hon inte heller hade förstått uppgiften fullt ut. Men la till att hon tyckte om friheten att få tolka övningen fritt. Att den blå himlen med sina lätta moln hade berört henne starkt och kickat igång lusten att skapa. Angelica suckade och skakade på huvudet. Alla var tydligen lite korkade. Kanske hade de stått för nära dunken med kasserad linolja och förtunning som gett verkligheten ett rosa skimmer. Själv skulle hon undvika alla typer av kemikalier om det här var resultatet.

Angelica plockade upp ett papper ur kassen och bestämde sig för att ha så lite collage som möjligt i sin målning. Det skulle bli en tolkning av utsikten från ett av de stora, spröjsade fönstren. En realistisk avbildning av världen så som den faktiskt såg ut. Inget trams. Inga papegojhuvuden. Inga kostymklädda höns. Husfasader, träd. Mer än bara några löjliga, intetsägande moln mot en blå himmel.

Skrivpuff, 14:e mars, 2018.

Varsamt.

Jag älskade det där stället. Det var smalt, trångt, och belystes av ett fönster en knapp tvärhand ovanför golvet. Kattvind, sa mamma att det hette. Själv förstod jag ingenting. Det fanns inte ett spår av någon katt där, bara dockor, lego och en sagobok om en svampfamilj som följt med i en av kartongerna som ropats in till auktion. Men det var mitt paradis, med eller utan katt.

Knarret från dörren fick mig alltid att rysa av välbehag. Om jag tog med mig nyckeln in i och smällde igen den bakom mig, visste jag att ingen annan kunde komma in. Då låg jag och spanade ut genom fönstret mot tunet utanför huset och fantiserade om prinsar och prinsessor. Min prins skulle komma ridande ut mellan granarna som omgav sommarhuset och svepa upp mig bakom honom på hästen. Sen skulle vi gifta oss och leva lyckliga i alla våra dar. Jag såg framför mig hur mina knubbiga fingrar varsamt slingrade in sig i en gyllene kalufs samtidigt som jag gav kinden en puss som lämnade ett blött märke efter sig innan han kastade upp mig i luften för att fånga mig på nervägen.

Skrivpuff, 31:a januari, 2018.

Smala, soltorra läppar.

 

Sigrid trutade med sina smala soltorra läppar rakt ut i luften. Simon frågade hon var tokig och ryckte henne i armen för att dra henne med sig ner längst den smala gränden mot torget.

”Skynda dig, vi måste leta upp mamma och pappa”, sa han och drog envist i hennes arm men Sigrid rörde sig inte ur fläcken. ”Vad håller du på med egentligen!?”

Simon såg sig omkring. Den smala gränden var tom så när som på en katt som latade sig i skuggan från en klängranka som hängde ut över räcket på en av balkongerna. Han drog hårdare i systern och hon började protesterande ge efter, kallade honom för en störig idiot som inte förstod någonting.

”Du har rätt”, suckade Simon och släppte lite på taget om systerns arm. ”Jag fattar verkligen inte vad du håller på med. Varför står du så där och trutar med munnen? Tror du att det ska komma någon drömprins, eller?”

Sigrid svarade inte.

”Det är faktiskt bara vi två här”, fortsatte Simon, ”och nu har vi kanske tappat bort mamma och pappa bara för att du inbillar dig en massa saker och pratar för dig själv och så…!!”

Hans grepp om henne hårdnade igen och han drog henne med sig över kullerstenarna bort mot torget där föräldrarna för en stund sedan försvunnit runt ett hörn. En hop med turister ledd av en guide med solglasögon och en pärm i famnen täppte till gränden. Simon ställde sig på tå för att spana genom den utan att få syn på föräldrarna.

”Titta vad du har ställt till det”, väste Simon, ”bara för att du skulle stå där och fantisera om din låtsaskille!”

”Gjorde jag inte det”, protestera Sigrid och kliade sig på den brunbrända armen.

”Vad gjorde du då”, spottade Simon ur sig och stirrade ner på henne. ”Du stod ju där som en annan tönt och låtsades pussa någon som inte fanns där. Smack, smack, liksom!”

Sigrid svarade inte. Istället stirrade hon ner på marken och sparkade till en liten sten med ena foten. Den studsade iväg mot en av de andra turisterna som slängde en sur blick mot deras håll och muttrade något på ett språk de inte förstod. Simon sa att det var bäst att de fortsatte leta. Om de inte hittade föräldrarna skulle han säkert hitta tillbaka till hotellet, bara han fick ro att tänka lite. Han höjde upp handen som skydd för ögonen mot den stekande solen och spanade en stund till innan han gav upp och sa att de skulle försöka ta sig tillbaka. Snart skulle de vara samlade igen. Det var han säker på.