Bävern

Fortsättning från Allergin.
– Jag hade svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor.

Bella ryckte på axlarna åt kommentaren och suckade samtidigt som hon blängde mot mannen snett ovanför. Det stack upp något grönt ogräsliknande över balkongräcket. Säkert Marijuana, tänkte Bella och skrattade till.

– Vad garvar du åt, snäste mannen och sög till på ciggen. Det var sannerligen ingen vacker historia. Kläderna var snygga men resten, menar jag.

– Som om jag kunde bry mig mindre, mumlade Bella och låtsades skrapa bort något i ena armvecket.

Den pipiga rösten fortsatte prata om sin sommar i Franrike utan att lägga märke till att Bella enbart lyssnade med ett halvt öra. Den vackraste kvinna han någonsin sett. Bordsservering. Parlör. Promenad i latinkvarteren. Sartre.

Sartre? Bella piggnade till. Det här skulle kunna bli stoff till en av de artiklar hon skrev på fritiden och skickade till olika tidningar. Nästan alltid med samma resultat. Tack, men nej, tack.

– Ja, en envis liten gubbe med svarta glajor. Knappt hälften så lång som jag, lite rund, ett skelande öga. Tänder som gud, eller i alla fall tandläkaren, glömde. Gift med Bävern. I praktiken gifta, men inte på pappret, förstås. Det hade med brist på pengar att göra, som vanligt.

– Bävern?

– Ja, Simone de Beauvoir. Eller le Castor som alla sa. Det betyder bäveren, vet du. Francoise kände de där på nåt sätt… fast jag kallade henne Frank. Lättare att säga för en svensk. Nä, men var fan la jag mina cigg nu då… Frank var snygg. Men hon brände mig. Och mina brev. Det tror jag i alla fall.

Bella kliade sig i huvudet. Hon ville tro den spenslige mannen men misstänkte att han rökte något som inte gick att köpa hos den ordinarie tobakshandlaren. Men ändå! Sartre och Beauvoir! Tänk om…

 

– Ja, gubben kallade sig själv för Pollux.

Bella spetsade öronen. Hon kände till om Castor om än vagt. Men Pollux?

– Castor och Pollux var någon slags mytiska elefanter. Oskiljaktiga. De gick döden till mötes båda två nån gång där i Paris under slutet på 1800-talet. Jag minns inte riktigt… fattade det som att de tillhörde nån djurpark… skjutna och uppätna under fransk-tyska kriget. Sorgligt. Men så finns ju de där halvtvillingbröderna i grekisk mytologi också… det kan vara därifrån de fick namnen. Fan vet…

 

Skrivpuff, 8:e februari, 2017

Anmäla

 

representation

 

 

Jag tror jag ska anmäla mig till den där kursen i batik, sa Liza och sträckte sig efter en schackruta från kakfatet på bordet.

Batik, frågade Tea och glodde på henne. Menar du att du ska gå runt i såna där baktikfärgade kläder, eller vad då?

Liza svarade inte utan kastade bara in kakan i munnen och sög lite på den innan hon tuggade sönder den. Hon lutade sig tillbaka, blundade och log. En strimma sol smet in genom fönstersmygen och lämnade ena halvan av hennes ansikte starkt belyst och den andra höljt i dunkel.

Jag förstår verkligen inte varför du ska gå en kurs i hur man färgar skumma ringar på tyger, fortsatte Tea. Är inte det helt ute, sen typ… flera år eller nåt?

Det kommer tillbaka, svarade Liza utan att öppna ögonen. Jag har redan sett det. Inredningstidningarna är fulla av batik. Inte av sånt där ringmönstrat, men annat. Äh, jag får visa sen.

Ska du bli designguru nu, sa Tea och skrattade. Starta teveprogram, skriva trendiga böcker och sen sälja sylt under ditt eget namn?

Ingen dum idé, svarade Liza och kisade mot fönstret och dess gröna krukväxter med stora, genombrutna blad. Varenda snubbe verkar ju kunna göra det, så varför inte jag? Hur svårt kan det vara att gå barfota på ett parkettgolv och slänga ur sig fantasier om hur det skulle kunna bli?

Nej, visst, skrattade Tea. Bli det. Jag kommer att stötta dig hela vägen. Glöm inte bort mig bara när du nått toppen…!

Jag skulle aldrig i hela livet kunna glömma dig, protesterade Liza.

 

foto: Knytbatik, indigofärgad botten med vita utsparade mönster. Tyget är av gles tuskaft. Silke. http://europeana.eu/portal/record/91643/SMVK_OM_objekt_114548.html