Färd
Annika hörde hur någon var i full färd med att laga mat i köket. Kastrullock skramlade och någon som lät som en visp slog mot en bunke. Det måste vara mer än en person som trängs mellan köksbänkarna, tänkte hon och hängde jeansjackan på hatthyllan samtidigt som hon ropade hallå.
Ljuden tystnade från köket och hon hörde någon svära till. Annika kände genast igen rösten. Den tillhörde Torsten, den äldste av alla i kusinskaren men också den tråkigaste. Annika hade alltid stört sig på hans sätt att skämta på ett torrt och ironiskt vis. Hon visste aldrig om han menade allvar med det han sa eller om det var en av hans lustigheter. När hon såg oförstående ut kunde han brista ut i skratt och påpeka att hon var humorlös och tog för allvarligt på saker och ting.
Jaså, var det bara du, sa Torsten när han stack ut sitt huvud genom köksdörren. Jag trodde det var moster som kom tillbaka från affären. Hon skulle köpa iste.
Iste, ekade Annika, men hon hatar ju iste…!
Ja, jag vet inte, svarade Torsten, hon måste ha fått en hjärnblödning eller nåt. Men förutom de blå läpparna såg hon ut som vanligt!
Blå läppar, utbrast Annika, släppte du ut henne med blå läppar!? Borde du inte ha ringt ambulans!
Torsten skrattade och skakade på huvudet samtidigt som han förklarade att de hade smakat på de färska blåbär han haft med sig från butiken. Det fanns ingen anledning att oroa sig. Läpparna var bara lite blå av saften från de söta små bären. Annika stönade ilsket och kastade sig ner på en av köksstolarna. Hon hade kommit för att hjälpa till med förberedelserna inför födelsedagskalaset, men nu hade hon inte lust att hjälpa till längre. Det var så typiskt Torsten att förstöra allt…
Textlaboratoriet 