Intervjun

 

Det är en blåsig men solig dag här i Stockholm när jag ringer upp Stephen King via en datorapp. Jag har fått förmånen att tala direkt, via videosamtal, med skräckens store ikon, den tidigare så förkastade men sedan några år tillbaka alltmer hyllade författaren. En av min ungdoms idoler sitter så tätt med ansiktet mot webbkameran att jag kan se fettfläckarna på de metalbågade glasögonen. Håret är inte längre så där mörkt som de var på böckerna jag snodde åt mig under bokrean. Men klädstilen är densamma. En enkel t-shirt och jag gissar mig till att han parat ihop det med vanliga blå jeans. Han harklar sig där på skärmen och ser nyfiket mot mig. Jag blir osäker. Granskar han mig nu? Kommer jag bli en av karaktärerna i hans kommande berättelser? Slampan med det sönderblekta håret eller en blodtörstig häxa någonstans i stadsdjungelns vindlande bakgator? Han skrattar till som om han kan läsa mina tankar. Kan hända har han egen erfarenhet av den telapati som han ibland skriver om? Jag har väl rent mjöl i den påse han nu är i full färd med att ganska? Nu är det min tur att harkla mig. Bläckpennan glider mellan fuktiga fingrar. Jag har aldrig gjort det här förut. Kommer det synas på mig att jag är en rookie? Kommer det göra honom arg att någon bestämt att just jag, nykomlingen, nästan praktikanten, ska fråga ut honom? Jag David mittemot Goliat men istället för sten och slunga är jag beväpnad med papper och penna.

Nu när Covid-19 förvandlat världen till en levande Stephen King-roman, betyder det att du blir arbetslös nu?

Nej. Jag är författare. Jag har alltid arbete!

Men vad ska du skriva om när världen är raserad och på gränsen till dystopi?  Finns det plats för skräckböcker nu?

Mitt korta svar är nej. Men låt mig säga så här. I en värd där allt du någonsin varit rädd för ska hända banne mig håller på att gå i uppfyllelse, vad är det då som skrämmer som mest?

Mannen på skärmen lutar sig tillbaka i kontorsstolen och sätter låter fingertopparna mötas framför bröstet. Blicken vilar någonstans snett upp i taket och han blir tyst en lång stund. Det gör mig osäker. Borde jag säga något? Jag harklar mig igen, försiktigt eftersom jag inte vågar störa det stora geniet på andra sidan Atlanten. När ingenting händer tar jag mod till mig och frågar hur han menar. Han rycker till och stirrar in i kameran som om han glömt bort intervjun.

Tja… du blir naturligtvis rädd att du ska bli häftigt förälskad.

Hur menar du då? På vilket sätt skrämmer det?

Tänk dig själv. När man är förälskad blir livet på allvar samtidigt som man lever som på små moln. Sjunde himlen, du vet, den finns och… finns inte. Vad man inte vill då är att tvingas tillbaka ner till jorden. Vad kan tvinga ner förälskade från sitt rosa moln? En förlust, börskrasch, en pandemi eller förstås när hela världen rämnar under ens fötter. Det vi brukar ta för givet, möten, känslor, hopslagna påsar, önskade eller oönskade graviditeter, giftermål… vad händer med det nu? Vem törs bli kär, riskera veneriska sjukdomar eller att oron över att inte veta var man ska kunna föda sitt barn? Kommer det överleva, kommer det bli föräldralöst, kommer det ha en civilisation att dra ett strå till?  Kanske tusentals bebisar och små barn snart står utan vuxna som tar hand om dem… Flugornas härskare blir en barnlek i jämförelse. Där är vi nu. Vi vet inte om det blir så. Vem vågar drabbas av kärlekens och erotikens obönhörliga krafter i en sådan tillvaro?

Och?

Och? Min plan är att fortsätta som vanligt fast med en twist. Nu utgår jag inte längre från skräckgenren utan sadlar om mot romantik, romance, chic lit. Kalla det vad du vill. Det blir fortfarande skräck, men utifrån ett helt annat perspektiv.

Jaså, hur då?

Fattar du ingenting eller är du bara jäkligt bra på att hålla upp ett förvirringens pokerfejs? Lyssna här. jag ska skriva kärleksromaner. Du hörde rätt. Du får ett scoop här och nu. Ta hand om det. Gör vad fan du vill med det förresten. Om jag tolkar dig rätt kommer du slarva bort den här chansen. Dränka intervjun i en mängd adjektiv som får läsaren att tappa intresset eller rent av somna. Se inte ut som en fårskalle! Skärp dig lite och hör bara vad jag säger. Romantik är den nya skräcken. Två personen fattar tycke för varandra. Båda kämpar emot. Det blir mer och mer desperat. Till slut inser de att de inte längre kan göra motstånd och är redo att slita kläderna av varandra – jag försöker hålla transportsträckorna korta numera men du känner ju till hur jag skriver. Vid samma tidpunkt som de står där och fipplar med byxknappar och behåband… BOM! Karantänen slår ner som en osynlig, fast synlig, berlinsk mur mellan dem. De kastas rakt in i en ruinliknande labyrint med fler irrgångar och ringleder än det finns siffor för. De separeras från varandra. Den enas mage växer sig större samtidigt som hosta bryter loss hos den andre. Kärleken och dess effekter blir den nya skräcken.   

Vad kommer hända?

Hända? Det vet jag inte. Och om jag vet det tänker jag inte berätta det för en nyfiken typ som du. Kanske kryddar jag med inplanerade, hett åtrådda IVF-befruktningar som kanske blir av, kanske inte. Eller en surrogatmorsa i Indien som får ta hand om ett barn burit men aldrig önskat eller är biologisk mor till. Kärleken, livet, framtidshoppen – finns det något otäckare i tider av kris?

Samtidigt är väl just det också vår tröst?

Kanske det… kanske inte…

 

Det går en rysning genom kroppen när jag klickar bort videosamtalet. Har han rätt, är kärleken vår tids nya skräck? Jag vill inte tro det. Vad tror du själv?

 

Inspirerat av SkrivPuff:Banne mig.

Skrivpuff, 22: a augusti 2018.

Rotlös.

 

Jag förstod inte att det var rotlöshet jag kände. Att det var den som fick mig att vanka av och an och förkasta allt jag hade. Begrep inte att den låg till grund för den depression som jag förväxlat med min personlighet. Surmulen, pessimist, hopplös… Det var sådan jag var. Inte undra på att jag inte fick vara med, att ingen orkade ha mig omkring sig. Att till och med släktmiddagar hölls utan min vetskap.

Det är lätt att skylla det på min mor. Hon var aldrig någon exemplariskt omvårdande person, ingen tigermamma som beskyddade sin avkomma till sista andetaget. Hennes främsta intresse var hon själv. Det var synd om henne. För att jag kommit. För att hon inte förverkligat sitt liv, skaffat utbildning och därefter ett arbete med en lön som låg på medianen för en kvinna i hennes generation. Jag förstod att om inte ens hon kunde tolerera mig, skulle ingen kunna det. Det var bara så det var och ingen protesterade. Sorgligt kanske, men sant. Livet är orättvist.

 

Jag hyser inga förebråelser, inget agg. Det går inte bra för mig, men jag hankar mig fram vilket är mer än jag någonsin trodde att jag skulle klara av. Ibland får jag höra att jag måste ta tag i mig själv, rycka upp mig och bli min egen styrman. Fatta rodret på det stormiga havet. Som om det skulle hjälpa? Det för mig ändå dit det vill. Vad har jag att säga till om? Jag har låtit mina chanser glida iväg utan minsta försök att ta tag i dem. Det har ändå varit meningslöst. Hellre fly än illa fäkta. Aldrig bli kvar på samma punkt längre än nödvändigt.

En gång gick jag till en sådan där terapeut. Men det var meningslöst. Jag hade inte lust att återberätta mitt livs historia eller älta min mors beteende. Hon gjorde säkert så gott hon kunde. Trots allt. Men han fick mig att så smått förstå att min personlighet inte alls var sådan som jag uppfattade den och uppmuntrade mig att ge mig ut på en lustfylld resa för att hitta den. Lustfylld? Resa? Floskler hade jag inget till övers för. Ändå såddes ett frö i mig. Om jag inte var den jag den jag var, vem var jag då? Hur skulle jag hitta mig själv?

Många gånger hade jag fnyst åt det där uttrycket att ”hitta sig själv” och som i bok efter bok fått kvinnor att bryta upp från sina liv som fruar och mödrar för att försvinna till okänd ort. Särskilt vanligt var det i amerikansk litteratur. Försvann de verkligen av egen vilja? Hur kunde de lämna sina barn? Inte heller förstod jag hur de kunde svika sina äkta män. Det var obegripligt. Man stod bi, stod ut, var trofast kvar vid den utvaldes sida. Tills döden skiljer oss åt, hade de sagt. Fast det hade visat sig vara lögn.

Själv skulle jag skilja mig från min mor, sa terapeuten. Klippa navelsträngen och bli min egen agent. Var jag alltså inte det? Jag som inte talat med henne på ett helt år, var alltså onaturligt hårt knuten till denna modergestalt? Till en gestalt helt utan moderliga instinkter? Jag som flyttat hemifrån redan i sextonårsåldern hade ändå inte lyckats bli en egen individ. Så hade han sagt, Jonas, den unge terapeuten som knappt var torr bakom öronen. Jag hade lämnat hans mottagning med blodsmak i munnen och muskler hårda som överspända fiolsträngar. Jag som hade trott att jag, visserligen var av en tvivelaktig karaktär, men ändå frigjord från yttre påverkan, visade sig vara någon slags marionett. Det var så jag tolkade samtalet. Enda botemedlet var att söka efter mitt rätta jag. Finna sådant som fick mig att må bra, gjorde mig glad och sätta upp mål för livet. Och att det inte var mitt fel att jag inte kunde ta tag i mig själv.

Glad? Må bra? Livet var väl ingen lek? Särskilt inte om man inte gjort sig förtjänt av det. Hade jag det? Jag som hoppat från jobb till arbetslöshet, till insatser och korta, osäkra anställningar. Egentligen borde jag ha tänkt ut vad jag ville göra med mitt liv och strävat ditåt. Det var bara det att hur mycket jag än ansträngde mig, så såg jag inget framför mig. Det gick inte att bara treva sig fram. Det gick bara inte. Eller?

Skrivpuff, 28:e maj, 2018.

Souvenir.

Clara lät fingertopparna glida över snäckans släta yta. Den fick henne att minnas hela thailandsresan, med den svidande huden trots solkrämen, den kryddiga maten och myllret på gatorna. Allt verkade så enkelt där. Människor gled skrattande fram i flipflops som smällde rytmiskt mot de bara hälarna. Hade de inga bekymmer där ner i värmen? Clara såg ner på sina händer. De smala, seniga fingrarna påminde henne om räfsan som alltid stått lutad mot ena gaveln till mormoderns röda stuga. Hon hade fått blåsor i händerna när hon hjälpt till att fösa ihop gula löv eller gräsklipp med en sån där räfsa. Men hon hade aldrig ojat sig över svedan de orsakat. Istället hade hon nyfiket följt deras konturer och petat på den genomskinliga huden där en pytteliten vätskedroppe simmade runt. De där blåsorna hade fått henne att känna sig stark. Tålig. De var ett bevis på att hon gjort något, varit nyttig. Till nytta.

Allt hade varit så enkelt då. Någon annan hade tagit hand om de där svåra sakerna som livet förutsatte. Bostaden, räkningarna, maten… nu skulle hon snart vara ensam ansvarig. Hur skulle hon klara det? Hon som knappt tagit sig igenom grundskolan och sedan tvingat sig fram till studenten. Och vad skulle hon bli?

Studiekonsulenten hade rått henne att jobba med barn. Clara som verkade vara så lugn, hade hon sagt och stuckit åt henne en broschyr om förskollärarlinjen. Nackhåret hade rest sig på Clara vid tanken på att bli kvar i skolsystemet i resten av livet. Hellre skulle hon dö än bli kvar vid det och dessutom tvingas sära på bråkande barn pedagogiska lösningar. Clara hade inte protesterat, bara tagit emot foldern med ett tack och gått. Men hon skulle inte bli dagisfröken. Det svor hon på.

Clara såg ner på snäckan som vaggade i hennes hand från sida till sida över sin svälda buk. En dag skulle hon flytta ner till ett av de där varmare länderna, låta sig svepas med i ett äventyr och skriva böcker som den där gubben Maggan pratat om på svenskalektionerna. Han som drack rom på Kuba. Clara hade glömt vad han hette och det spelade ingen roll. Kunde han, kunde väl hon?

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 25:e januari, 2018.

Välja

 

”Jag har väl valt fel, antar jag”, sa Helena och suckade ut en lång rökpelare som vinden grep tag i och förde rakt i ansiktet på Dagmar. ”Inte tänkt rätt, haft fel mål eller nåt…”

 

Dagmar såg på henne med sina bruna, medkännande ögon, men sa ingenting. Hon brydde sig inte ens om att vifta bort cigarettröken.

”Det är ju så viktigt att tänka rätt”, fortsatte Helena, ”att inse sina möjligheter och ta dem, istället för att låta sig slås ner till en spillra av det jag man kunde ha blivit…”

 

”Vad har du nu tittat på”, frågade Dagmar med en röst som lät ovanligt sträng för att vara hennes.

Helena såg forskande på henne, som om hon var osäker på om det var kritik eller stöd, och mumlade att hon inte alls hade sett på någonting och att alla sa att man skulle ta tag i sig själv, för vi har alla samma möjligheter att lyckas.

”Det är upp till oss själva att säga ifrån och att välja de mål vi vill sträva mot”, fortsatte hon, ”annars kommer vi aldrig att uppnå dem.”

Dagmar skrattade till. Det lät hårt och fick en man i grå kostym att titta till på de två kvinnorna som satt på en parkbänk intill en av de k-märkta röda stugorna som kantade den gröna gräsplätten där småbarnsfamiljer brukade skockas varma sommardagar.

”Tror du verkligen att livet är så enkelt, att man genom nåt slags magiskt tänkande ska kunna lyckas? Det där är ju bara snack, förstår du väl, för att slippa bry sig om de som har det tuffare i livet än andra. Nej, du, en får vara glad att en inte har det värre…”

”Ja, men vad fan ska man göra då”, spottade Helena ur sig, ”gräva ner sig i sin helt omöjliga situation?”

Dagmar slog upp med händerna och sa att det var omöjligt att diskutera med Helena eftersom hon tog allt så personligt innan hon fiskade upp sin mobil ur handväskan och sa att hon måste gå.

”Jag har ett möte nu klockan ett”, sa hon urskuldande. ”Tro inte för mycket på det där med att tänka sig till framgång. Livet är orättvist och det behöver vi erkänna, annars kan vi aldrig göra något åt det.”

Helena följde Dagmar med blicken och såg hur hon försvann längst med gatan med raska steg trots de höga, smala klackarna på de svarta, blanka stövlarna. Hon slängde en blick på armbandsuret. En halvtimme kvar tills hon skulle börja dra sig bort mot jobbcoachen med de vita tänderna, blanka håret och kläderna med snyggt snitt. Om hon inte hade rätt inställning skulle det här aldrig gå, hade Helena hört de rödmålade läpparna säga samtidigt som en brunbränd hand sträckt henne ett papper med förslag på litteratur att läsa. Helena tog upp pappret ur handväskan och vecklade ut det. Att välja lycka, tio tankar om framgång, framgångsfobi…

Det fick bli biblioteket efter mötet, tänkte hon och suckade. Arbetsmarknaden såg ljusare ut än på länge, det fanns jobb, det sa alla. Alltså måste det vara hennes tankar som det var fel på. Framgångsfobi, så var det säkert, tänkte hon. Det var det som stoppade henne… Så var det säkert. Fick hon inte rätt på sina tankar, visste hon inte var det skulle sluta. Fas tre… socialen… hemlöshet… tandlöshet… Helena försökte djupandas för att stävja den panikattack som började sticka i handflatorna. Om det skulle ordna sig måste hon lära sig se målen och möjligheterna istället för skräckscenarier. Det var som att köra bil, hade coachen sagt och skrattat glatt, om man inte höll ögonen på vägen skulle man köra i diket. Helena blundande. Ett jobb, ett jobb, vilket jobb som helst, bara jag får ett jobb, tänkte hon och försökte visualisera sig själv på en arbetsplats. Hon såg på klockan igen. Minuterna segade sig framåt. Hon reste sig och började sakta gå mot coachens kontor.