Skrivpuff, 22: a augusti 2018.

Rotlös.

 

Jag förstod inte att det var rotlöshet jag kände. Att det var den som fick mig att vanka av och an och förkasta allt jag hade. Begrep inte att den låg till grund för den depression som jag förväxlat med min personlighet. Surmulen, pessimist, hopplös… Det var sådan jag var. Inte undra på att jag inte fick vara med, att ingen orkade ha mig omkring sig. Att till och med släktmiddagar hölls utan min vetskap.

Det är lätt att skylla det på min mor. Hon var aldrig någon exemplariskt omvårdande person, ingen tigermamma som beskyddade sin avkomma till sista andetaget. Hennes främsta intresse var hon själv. Det var synd om henne. För att jag kommit. För att hon inte förverkligat sitt liv, skaffat utbildning och därefter ett arbete med en lön som låg på medianen för en kvinna i hennes generation. Jag förstod att om inte ens hon kunde tolerera mig, skulle ingen kunna det. Det var bara så det var och ingen protesterade. Sorgligt kanske, men sant. Livet är orättvist.

 

Jag hyser inga förebråelser, inget agg. Det går inte bra för mig, men jag hankar mig fram vilket är mer än jag någonsin trodde att jag skulle klara av. Ibland får jag höra att jag måste ta tag i mig själv, rycka upp mig och bli min egen styrman. Fatta rodret på det stormiga havet. Som om det skulle hjälpa? Det för mig ändå dit det vill. Vad har jag att säga till om? Jag har låtit mina chanser glida iväg utan minsta försök att ta tag i dem. Det har ändå varit meningslöst. Hellre fly än illa fäkta. Aldrig bli kvar på samma punkt längre än nödvändigt.

En gång gick jag till en sådan där terapeut. Men det var meningslöst. Jag hade inte lust att återberätta mitt livs historia eller älta min mors beteende. Hon gjorde säkert så gott hon kunde. Trots allt. Men han fick mig att så smått förstå att min personlighet inte alls var sådan som jag uppfattade den och uppmuntrade mig att ge mig ut på en lustfylld resa för att hitta den. Lustfylld? Resa? Floskler hade jag inget till övers för. Ändå såddes ett frö i mig. Om jag inte var den jag den jag var, vem var jag då? Hur skulle jag hitta mig själv?

Många gånger hade jag fnyst åt det där uttrycket att ”hitta sig själv” och som i bok efter bok fått kvinnor att bryta upp från sina liv som fruar och mödrar för att försvinna till okänd ort. Särskilt vanligt var det i amerikansk litteratur. Försvann de verkligen av egen vilja? Hur kunde de lämna sina barn? Inte heller förstod jag hur de kunde svika sina äkta män. Det var obegripligt. Man stod bi, stod ut, var trofast kvar vid den utvaldes sida. Tills döden skiljer oss åt, hade de sagt. Fast det hade visat sig vara lögn.

Själv skulle jag skilja mig från min mor, sa terapeuten. Klippa navelsträngen och bli min egen agent. Var jag alltså inte det? Jag som inte talat med henne på ett helt år, var alltså onaturligt hårt knuten till denna modergestalt? Till en gestalt helt utan moderliga instinkter? Jag som flyttat hemifrån redan i sextonårsåldern hade ändå inte lyckats bli en egen individ. Så hade han sagt, Jonas, den unge terapeuten som knappt var torr bakom öronen. Jag hade lämnat hans mottagning med blodsmak i munnen och muskler hårda som överspända fiolsträngar. Jag som hade trott att jag, visserligen var av en tvivelaktig karaktär, men ändå frigjord från yttre påverkan, visade sig vara någon slags marionett. Det var så jag tolkade samtalet. Enda botemedlet var att söka efter mitt rätta jag. Finna sådant som fick mig att må bra, gjorde mig glad och sätta upp mål för livet. Och att det inte var mitt fel att jag inte kunde ta tag i mig själv.

Glad? Må bra? Livet var väl ingen lek? Särskilt inte om man inte gjort sig förtjänt av det. Hade jag det? Jag som hoppat från jobb till arbetslöshet, till insatser och korta, osäkra anställningar. Egentligen borde jag ha tänkt ut vad jag ville göra med mitt liv och strävat ditåt. Det var bara det att hur mycket jag än ansträngde mig, så såg jag inget framför mig. Det gick inte att bara treva sig fram. Det gick bara inte. Eller?

Skrivpuff, 25:e januari, 2018.

Välja

 

”Jag har väl valt fel, antar jag”, sa Helena och suckade ut en lång rökpelare som vinden grep tag i och förde rakt i ansiktet på Dagmar. ”Inte tänkt rätt, haft fel mål eller nåt…”

 

Dagmar såg på henne med sina bruna, medkännande ögon, men sa ingenting. Hon brydde sig inte ens om att vifta bort cigarettröken.

”Det är ju så viktigt att tänka rätt”, fortsatte Helena, ”att inse sina möjligheter och ta dem, istället för att låta sig slås ner till en spillra av det jag man kunde ha blivit…”

 

”Vad har du nu tittat på”, frågade Dagmar med en röst som lät ovanligt sträng för att vara hennes.

Helena såg forskande på henne, som om hon var osäker på om det var kritik eller stöd, och mumlade att hon inte alls hade sett på någonting och att alla sa att man skulle ta tag i sig själv, för vi har alla samma möjligheter att lyckas.

”Det är upp till oss själva att säga ifrån och att välja de mål vi vill sträva mot”, fortsatte hon, ”annars kommer vi aldrig att uppnå dem.”

Dagmar skrattade till. Det lät hårt och fick en man i grå kostym att titta till på de två kvinnorna som satt på en parkbänk intill en av de k-märkta röda stugorna som kantade den gröna gräsplätten där småbarnsfamiljer brukade skockas varma sommardagar.

”Tror du verkligen att livet är så enkelt, att man genom nåt slags magiskt tänkande ska kunna lyckas? Det där är ju bara snack, förstår du väl, för att slippa bry sig om de som har det tuffare i livet än andra. Nej, du, en får vara glad att en inte har det värre…”

”Ja, men vad fan ska man göra då”, spottade Helena ur sig, ”gräva ner sig i sin helt omöjliga situation?”

Dagmar slog upp med händerna och sa att det var omöjligt att diskutera med Helena eftersom hon tog allt så personligt innan hon fiskade upp sin mobil ur handväskan och sa att hon måste gå.

”Jag har ett möte nu klockan ett”, sa hon urskuldande. ”Tro inte för mycket på det där med att tänka sig till framgång. Livet är orättvist och det behöver vi erkänna, annars kan vi aldrig göra något åt det.”

Helena följde Dagmar med blicken och såg hur hon försvann längst med gatan med raska steg trots de höga, smala klackarna på de svarta, blanka stövlarna. Hon slängde en blick på armbandsuret. En halvtimme kvar tills hon skulle börja dra sig bort mot jobbcoachen med de vita tänderna, blanka håret och kläderna med snyggt snitt. Om hon inte hade rätt inställning skulle det här aldrig gå, hade Helena hört de rödmålade läpparna säga samtidigt som en brunbränd hand sträckt henne ett papper med förslag på litteratur att läsa. Helena tog upp pappret ur handväskan och vecklade ut det. Att välja lycka, tio tankar om framgång, framgångsfobi…

Det fick bli biblioteket efter mötet, tänkte hon och suckade. Arbetsmarknaden såg ljusare ut än på länge, det fanns jobb, det sa alla. Alltså måste det vara hennes tankar som det var fel på. Framgångsfobi, så var det säkert, tänkte hon. Det var det som stoppade henne… Så var det säkert. Fick hon inte rätt på sina tankar, visste hon inte var det skulle sluta. Fas tre… socialen… hemlöshet… tandlöshet… Helena försökte djupandas för att stävja den panikattack som började sticka i handflatorna. Om det skulle ordna sig måste hon lära sig se målen och möjligheterna istället för skräckscenarier. Det var som att köra bil, hade coachen sagt och skrattat glatt, om man inte höll ögonen på vägen skulle man köra i diket. Helena blundande. Ett jobb, ett jobb, vilket jobb som helst, bara jag får ett jobb, tänkte hon och försökte visualisera sig själv på en arbetsplats. Hon såg på klockan igen. Minuterna segade sig framåt. Hon reste sig och började sakta gå mot coachens kontor.

Skrivpuff, 10:e november, 2017.

Bildinspiration.

Hur kunde hon vara så dum att hon inte kom ihåg att vänsterställa mönstret? Iris repade upp vanten ända ner till resåren med ilskna ryck och skrattade sammanbitet för sig själv åt Linnéa som sagt att stickning var så himla bra mot stress. Iris hade sett de där vantarna på en blogg. Vita tumvantar med rosa blomrankor som väckte habegäret och hoppet om att känna sig omsluten av mjuk, vårdande ull som kunde lugna den irrande själen. Som om själen fanns i händerna, tänkte hon och stack den ena strumpstickan i det som hon trodde var en maska. Trots att den ena vanten redan var klar, om än inte med samma nätta resultat som vanten i beskrivningen såg ut att ha, var Iris fortfarande osäker på det där med stickning. Det stressade henne att det tog så lång tid, blev fel och att hon när den första vanten var klar måste göra ytterligare en för att kunna få användning för sitt slit. En vante var ingenting att ha. Att det krävdes två var en självklarhet. Det var bara småungar som kunde ha två omaka vantar på händerna, inte vuxna som var måna om att framstå som om de var vid sina sinnens fulla bruk. Iris var mån om det. Livet var svårt nog som det var utan att hon dessutom fick stämpeln att hon var en kuf.