Att förklara det oförklarliga.

Karaktär

 

Vad är det som får dig att skjuta upp det här?

Jag vet inte…

Men tänk efter lite nu. Vad händer i dig när jag frågar det här?

Ja, vad händer egentligen… det är så svårt att förklara… det liksom blir svart… eller tomt…

Tomt?

Men det är så svårt att förklara, säger jag ju. Du vet hur det är för blinda som tvingas berätta hur det är att inte se nåt? Du vet, dom som aldrig har sett i hela sitt liv?

Jaså, är det svårt?

Ja… kan du förklara hur det känns att inte kunna se med dina fingerspetsar? Dom kan ju det, på sätt och vis. Se med sina fingerspetsar, menar jag… men det kan inte vi andra… med skillnaden att vi kan träna upp det där, förstås. Dom kan ju inte träna upp det där med synen, liksom. Och om man aldrig har sett, vet man inte vad man gått miste om. Ja, men du fattar, va? Så är det mej och det där att försöka förklara vad som händer när jag ska ta tag i saker… det blir liksom bara… svart… fast inte svart… tomt, blir det…

Jag vet inte om jag hänger med riktigt… menar du att du är känslomässigt blind?

Jag tror det…

Men går inte det att träna upp, tror du? Så som vi skulle kunna träna upp våra fingrar att se? Var det inte så du sa det?

Jooo… men tänk om just mina känslor alltid har varit blinda och aldrig kunnat se och aldrig kommer att se heller…

Men tänk om de kan det? Vad tror du att de skulle se då?

En person som bara ställer till det för sej… en sån där som det aldrig blir nåt av och som aldrig kan ta tag i sej själv…

Hjälper det att jag säger att jag tror att du kan det? Om du försöker och samtidigt ger det lite tid?

Det är ju lätt för dej att säga, med alla dina diplom och grejer… du har ju sån där… karaktär. Du vet inte hur det är att inte ha nån framtid eller att famla runt från dag till dag och samtidigt hoppas att man klarar sej tills det gryr igen. Och vem skulle bry sej om jag inte gjorde det?

Tja… jag till exempel. Jag tror att din bild av dig själv och den du verkligen är inte stämmer överens. Någonstans finns det något som blockerar dig. En slags mental konflikt. Jag vill gärna ta reda på vad detta är och hjälpa dig komma vidare. Vad tror du om att vi försöker göra det? Att vi trevar oss fram tillsammans?

Kanske… eller jag vet inte… jag måste nog dra nu… jag får se…

Jag förstår. Men du, kom en gång till. Hur det än känns så dyk upp här igen samma tid i nästa vecka. Då väntar jag på dig och, du, jag bryr mig.

Skrivpuff, 28:e juni, 2018.

Förväxlar.

 

Ni är så lika, hur ska jag veta vem av er det egentligen är som skrivit provet?

Jag minns hur jag såg på engelskaläraren som stod framför min syster och mig med sitt vanliga nervösa leende spelande på läpparna, den vita blusen med krås knäppt upp till halsen och en skotskrutig, plisserad kjol som jag för tiden inte förstod var en identitetsmarkör för kvinnliga anglofiler. Min haka måste ha hängt som på ett får. Jag förstod först inte vad hon menade. Trots att jag skrivit provet själv kunde jag inte säga det, fick inte fram ett ljud från min torra mun. Tankarna överröstades av den snabba pulsen som rusade genom mig och den röda skam som slog ut över min hud. Tecken som förrådde mig, som om jag bar skuld och borde erkänna. Kanske hade jag inte skrivit provet själv? Varför undrade hon? Hade jag för en gångs skull lyckats klämma in tillräckligt många rätt för att väcka misstänksamhet?

Läraren sa inget mer. Hon vände ryggen till och vaggade iväg längs skolkorridoren bort mot lärarrummet där resten av högstadiepersonalen satt och drack kaffe eller te. Själv stod jag kvar med tankar snurrande i huvudet. Varför skulle jag inte ha skrivit provet själv? Varför hade jag inte sagt att jag gjort det?

Jag minns inte så mycket mer än att läraren sa så där och att jag skämdes. Självklart var just jag en sådan som man kunde misstänka för fusk. Jag och min tvillingsyster. Fattiglapparna från hyreshusen intill åkern i Stora Tuna. Vi som aldrig öppnade munnen på lektionerna. Vi som var till besvär just för att vi aldrig var till besvär.

Jag var inte säker på om läraren hade skämtat. Förmodligen var det ett skämt som illa dolde ett försök till förhör. En trevare. Visst hade det kunnat vara så att vi fuskat. Provet hade ägt rum när jag var sjuk, men inte min syster. Vi var lika, fast själva förstod vi aldrig att andra blandade ihop oss. Förstår det fortfarande inte. Enäggstvillingar. Identiska men ändå helt olika. Fast ändå lika.

Men tanken på att fuska… utnyttja det faktum att andra lätt förväxlade oss… den fanns inte ens i vår föreställningsvärld. Jag blev så chokad att jag började tvivla på mig själv. Vem var jag? Hur såg andra på mig? På oss? Jag blev övernitisk, mån om att andra skulle se att jag inte fuskade, inte stal, inte gjorde orätt. Men det hjälpte aldrig riktigt.

Jag vet inte var jag skrev det där provet. I korridoren? I klassrummet? Tillfällen att fuska fanns. Men rädslan för repressalier gjorde att jag aldrig någonsin vågat. Ingen fusklapp, ingen utväxling med min ”kopia”, inga försök att hitta frågorna i förväg. Inte ens särskilt mycket ansträngning att göra läxorna. Var det bara min tvillingsyster och jag som fått uppfattningen om att man antingen kunde det här med skolan eller också kunde man det inte? Att ingen pluggade, att alla läste igenom texterna en gång, skannade av glosorna snabbt och gjorde sina grupparbeten genom att kopiera källorna? Att man antingen var dum eller också inte, och att detta kunde ingenting rå på? Lärarens slutgiltiga stämpel var den ultimata karaktärsbedömningen. Ju lägre betyg, desto värdelösare var du som person, och behandlades därefter. Inte konstigt då att den där frågan från den nervöst lagda kvinnan med sitt pedantiskt rullade, kastanjefärgade hår, och rutiga ullkjol, fick ett sånt genomslag hos mig. Resonansen från den har fortfarande inte tystnat. Den finns där. Följer med mig och snärtar till när jag måste prestera. Kan jag verkligen det som jag tror att jag kan? Måste jag bevisa min oskuld? Eller min kompetens? Är jag fortfarande den där irriterande tysta lilla människan som ingen vet riktig vad hon kan eller vem hon egentligen är?