Lektionen

Doften av oljefärg och terpentin låg tung i lokalen. Aina slängde ifrån sig kolet på bordet intill och klämde ut en sträng färg ur tuben på paletten. Guldockra. Conni hade förbjudit dem att använda traditionella tekniker när de utförde den här uppgiften men Aina tyckte att kvinnan med sitt blonda hår i dreadlocks ändå var en levande inkarnation av guldockra. Och lite smaragdgrönt. Kanske en aning ultramarin. Hon tryckte på färgen i tjocka sjok med snabba, knyckiga rörelser utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.

Connis sätt att smyga upp och trycka sitt ansikte tätt intill henne fick henne på dåligt humör. Det blev inte bättre av att hon aldrig lyckades formulera sina tankar för honom heller. Han brukade sucka och lämna henne ifred efter ett tag. Under genomgången i slutet av lektionen summerade han alltid just Ainas bidrag med en lätt missnöjd krökning i ena mungipan. Han fattade sig kort och sa varje gång att Aina hade lång väg kvar att gå. Det var för mycket konturer eller kontraster, för konventionellt eller att hon brast i referenser till konsthistorien.

– Det är viktigt att ni inser att era verk skapas i en kontext, sa han och höll upp Ainas porträtt av kvinnan. Man kan inte bara symbolisera håret och en bit av axeln. Det måste till mer för att bita till i betraktaren. Beröra och förföra. Det är ledord ni kan bära med er. Titta på Magnus här. Han har lyckats. Jag känner drag av Matisse och Gilbert och George i den. Det händer nåt i mig när jag ser hans tolkning av vår modell. Det här är stor konst i vardande.

Aina tog sin duk och tryckte in den i torkstället innan hon gick. Hon var fast besluten att gå kvar kursen ut. Conni fick säga vad han ville om hennes bristande talang. Det var ändå han som brast i sin lärarroll. En dag skulle hon säga honom vad hon tyckte.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Porträtt.

Statyn

”Han hade en pepitarutig rock, långa smala snörskor, blanka som glas.” sidan 30 i Steglitsan av Donna Tartt.

– Det här är banne mig ett mästerverk!

Han tog upp en monokel ur rockfickan, höll den framför ögonen och studerade den slanka vita skulpturen. Hans blick blev glasartad och det började rycka i ena näsvingen. Ett par svettdroppar blänkte intill hårfästet.

– Jag måste köpa det. Få dem att nämna ett pris, Jean!

Orden skorrade ur hans hals som om han befann sig i en torr öken och inte på Académie des Beaux-Arts I Paris mitt i vintern. Utan att slita blicken från kvinnofiguren som balanserade på en piedestal gjord av finaste carraramarmor beordrade han sin assistent och bad denne göra upp om köpeskillingen.

– Jag är ledsen men hon är inte till salu.

Rösten kom från ett rum dolt bakom ett tungt sammetsdraperi och fick Marcel att tappa monokeln. Glaset splittrades på stengolvet i små, vassa skärvor. Marcel såg på dem. Det skulle ta tid att få ett par nya. Kostsamt var det också. Men värst var nederlaget gällande statyn. Mannen som frigjorde sig från skuggorna bakom draperiet kom närmare, ursäktande över att ha betett sig illa. Han visste ju att besökarna inte kände till kontoret vars dörr lågt gömd i salen.

– Jag ska återgälda dig på bästa sätt, Monsieur, försäkrade han och klappade i händerna för att kalla på någon ur personalen som skulle få sopa upp monokelsmulorna. Jag ber tusen gånger om ursäkt, Monsieur. Detta är förfärligt.

Marcel tog upp en näsduk ur rockfickan och strök bort svettdropparna som envisades med att rinna nerför pannan och in i ögonen där de förblindade honom ytterligare. De sved och tvang honom att blinka hårt. Besviken och ilsken över att ha nekats den sköna damen som krumbuktade sig för att nå ner till sina tår och vidare förnedrad när glasögonen gick i krasch spände han ögonen i mannen framför sig. Granskade honom uppifrån och ner med en ogillande min. Det flottiga håret fick honom att rysa av obehag. De stora näsborrarna tycktes pyra ut en stank av övergödd gris som fick Marcel att må illa. Händerna såg ovanligt bleka ut. Nästan gröna. Smala med tunna, långa fingrar som knep om en bunt med papper. Marcel fick lust att slå den ur handen på mannen och se dem singla runt som yrvakna snöflingor i november. Herregud, vägra honom, den berömde Marcel Cortot, att köpa en staty. Vansinne!

– Antingen låter ni mig få den där statyn eller också ser jag till att den här verksamheten får lägga ner.

– Men Monsieur…

– Inga men! Gör bara så som jag säger så ska allt gå bra.

 

Mannen med det fettdrypande håret kämpade emot i det längsta, men Marcel kunde genom att rabbla upp namn på viktiga bekanta, slutligen vinna kampen. För en summa som skulle ha försatt de flesta i personlig konkurs fick han den sköna damen levererar till sin adress. Med darrande händer öppnade han paketet och frigjorde kvinnan från sitt emballage. Han hade sedan länge sett ut en plats för henne. Hon skulle få stå i ena hörnet, skyddad från obehörigas blickar genom fönstret men belyst av dagsljuset ur den bästa vinkeln. När Marcel lyfte upp henne med varsamma händer och kände hur stenen i hennes kropp kylde ner hans varma händer, föll ett kuvert ner på golvet. Marcel ställde statyn på piedestalen i vrån intill fönstret och snappade åt sig brevet. Med en kniv sprättade han upp det och drog ut en lapp med sirligt skriven text.

   Kära Monsieur, ni fick er staty, så som ni absolut ville. Men jag ber att få informera er om att anledningen till att jag egentligen inte ville sälja henne var att statyn är en simpel kopia. Den äkta varan är utlånad till Louvren för ett mycket speciellt syfte. Hade ni lyssnat istället för att vara ihärdig, hade ni aldrig gjort detta misstag.

Vänlig hälsning,

Adrien Gaumy,

Académie des Beaux-Arts, Paris.

 

Berättelsen är inspirerad av Skrivpuff.

Skrivpuff, 30:e maj, 2018.

Slippa och Flytta

 

“Kan du flytta dig lite åt vänster”, frågade fotografen och såg på Helene. “Och kanske svänga över allt ditt hår åt höger? Det ser fint ut när du sitter där på ena höften och lutar dig mot vänsterhanden. Very artsy!”

Helene såg tålmodigt på honom där han böjde sig ner och kikade in i kamerans sökare. Det här hade hon helst sluppit, men om hon ville sälja sina målningar så fick hon ta det. Förresten var hon inte helt immun mot den uppståndelse som hennes person väckte. De tyckte att hon var snygg och det smickrade henne. Snygg och talangfull. Bästa kombinationen. Fast när fotografen försökte få henne att dra upp kjolen så pass att den blottade knäna sa hon ifrån. Det var trots allt inte en plåtning för någon pinupblaska. Ingen bad Jackson Pollock om att knäppa upp skjortan eller sätta på sig tajtare byxor. Såna som han fick vara sig själva och låta verken tala. Själv satt hon på två av sina, halvliggande som en annan odalisk, mot en fond av ytterligare två. Hon pressade fram ett leende. Det blev ett halvt. Men det fick duga. Mannen hejade på och försökte få henne att slappna av. Hon tänkte på akrylfärgen som torkade på paletten. Det skulle hinna bildas en skinnyta på färgklickarna som hon skulle tvingas peta bort. Penslarna låg redo på bordet intill staffliet. Det skulle bara vara att köra igång. Om nu bara den här sessionen var klar någon gång

 

Med inspo från Skrivpuff.

 

helen_frankenthaler-1956

Inspirationsbild: By Source, Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=34249664

 

Skrivpuff, 7:e maj, 2018.

Uppmärksam.

 

”Jag behöver ha den här målningen såld”, sa Stig och sträckte över en tavla. ”Så fort som möjligt, helst.”

Li synade verket en stund och sa att det var bra med originalram även om den såg rätt naivistisk ut.

”Jag tror det är nån enkel list”, sa Stig, ”som köpts på löpmeter, sågats av och spikats ihop. Den gör sig inte riktigt hemma hos mig. En ful ankunge intill alla förgyllda ramar. Men kvinnan är fin, för att inte säga vacker. Lite lagom erotisk för att ändå gå hem även hos frugan.”

”Du anar inte vad folk har på väggarna”, svarade Liv och skrattade. ”Men de riktiga god bitarna finns oftast nere i bankvalv. Så är det med konst när den blir ännu en handelsvara. Den här expressionistiska stilen peakar nu, så det blir inga problem att hitta köpare. Jag vet flera stycken som skulle vilja slå klorna i den här. Jag ska briefa dem om att den finns.”

Stig såg sig om i rummet. Oramade dukar stod staplade tillsammans med inramade verk. I ett av hörnen stod en grafikvagga med etsningar sin han visste föreställde yppiga dalkullor och renässansmotiv. Det var här han hade köpt en tallrik med dekor av Picasso. Priset var vänskapligt och pengarna inte helt rena. Men Liv såg mellan fingrarna med sånt. Stig hade alltid gjort sina affärer via henne. Om hon varit tillräckligt uppmärksam hade hon redan listat ut vad han höll på med, men hon visade aldrig några tecken på att hon förstått. Eller också brydde hon sig inte. Hans affärer var goda för hennes affärer. En gallerist hade inte råd att vara kinkig. Det visste alla.

”Det är bra att du säljer den här nu”, sa Liv och ryckte Stig ur hans tankar. ”Snart är marknaden mättad på den här genren och då vet du vad som händer…”

”Ja”, sa Stig, ”då finns det inte en tavla som säljer för sitt rätta värde. Ingen vill ta i det som inte är trendigt, hur god kvalitet det än är. Hör av dig med buden så kilar jag iväg till min firma nu.”

Han rörde sig mot dörren och Li tryckte på en knapp dold bakom en dörrpost in till ett angränsande rum. Vinden drog tag i hans kavaj när han steg ut på trottoaren. Molnen drog ihop sig. Det skulle bli regn. Men Stig var nöjd. Snart skulle han vara av med den där målningen och frigjort en rejäl slant.

Skrivpuff, 4:e maj, 2018.

Beröring

 

Vita bomullstussar mot blå bakgrund. Angelica tittade på bilden som konstläraren svept fram med hjälp av en Ipad. Den skulle alltså beröra hennes sinnen, få henne att känna inspiration. Hur kunde hon inte klura ut. Antingen var hon fantasilös eller också var det en särdeles dålig målning. Vilket det var kunde hon inte heller bli riktigt klok på. Hon sneglade på Björn som fingrade i sitt veckogamla skägg. Han såg nöjd ut och gungade på hälarna. Angelica fick lust att dra honom hårt i armen och väsa att han skulle sluta. Det var enbart självgoda stofiler som höll på med sånt. Men han var inte hennes att tillrättavisa och hon bet sig i tungan. Det var tillräckligt illa att de andra kursdeltagarna redan uppfattade henne som burdus efter att hon skrattat rakt ut åt ett akvarellcollage föreställande en man med ett papegojhuvud, uppflugen på en trafikskylt någonstans i de småländska skogarna. De andra hade gjort förtjusta utrop när den dök upp på duken framför projektorn som surrade i taket. När hon själv började kritisera verket hade övriga kursdeltagare vänt sig mot henne och stirrat med kyliga blickar och stela ansiktsuttryck. Precis som om hon visat sig vara en kallblodig mördare och inte bara väldigt tydlig med sin smak. En barnunge skulle göra bättre konst!

Jag fattar inte det här med collage, klagade Angeliga till Birgitt som ställt sitt bord intill henne och höll på att spänna upp sitt våta akvarellpapper. Vad är det vi ska göra egentligen? Klippa och klistra som femåringar?

Birgitt skrattade och svarade att hon inte heller hade förstått uppgiften fullt ut. Men la till att hon tyckte om friheten att få tolka övningen fritt. Att den blå himlen med sina lätta moln hade berört henne starkt och kickat igång lusten att skapa. Angelica suckade och skakade på huvudet. Alla var tydligen lite korkade. Kanske hade de stått för nära dunken med kasserad linolja och förtunning som gett verkligheten ett rosa skimmer. Själv skulle hon undvika alla typer av kemikalier om det här var resultatet.

Angelica plockade upp ett papper ur kassen och bestämde sig för att ha så lite collage som möjligt i sin målning. Det skulle bli en tolkning av utsikten från ett av de stora, spröjsade fönstren. En realistisk avbildning av världen så som den faktiskt såg ut. Inget trams. Inga papegojhuvuden. Inga kostymklädda höns. Husfasader, träd. Mer än bara några löjliga, intetsägande moln mot en blå himmel.

Skrivpuff, 23:e april, 2018.

Sättet

 

 

”Sättet hon gjorde det på var uppseendeväckande”, sa Magdalena. ”Vilket skådespel. Jag har aldrig varit med om något liknande på en guidning. Jag har ju trots allt gått på ett antal. Vad var det för speciellt med honom? Var han inte kort… och ovårdad?”

”Det kanske hör till på ett modernt museum som det där”, svarade Charlotte, ”att man ska vara lite konstnärligt rufsig för att passa in? Det kanske är något visst med honom. Något som vi inte känner till?”

”Jag har då aldrig sett någon som lagt ut sådana tydliga krokar som den unga kvinnan. Nyfärgat hår, kråkvingar på ögonlocken och högt skurna jeans. Såg du hur hon fick de andra unga kvinnorna att placera sig längre ut, som panelhönor?”

”Nej, just det undgick mig. Hur då menar du?”

”Det var något hon gjorde, jag har svårt för att sätta fingret på det, som fick de andra att ge sig och krympa ihop. Särskilt en blondin som också verkade mer intresserad av mannen än konsten fick kapitulera och ställa sig längre bak.”

”Det var svårt att missa hennes bekräftelsebehov”, svarade Charlotte, ”och att det var hans uppgift att tillgodose det. Hon sträckte upp sig och släppte honom inte för en sekund med blicken. Och var hon inte nästan lite löjligt intresserad av den där Otto G. Carlsund som han pekade ut?”

”Jo, det tänkte jag också på. Jag hade svårt att koncentrera mig på vad guiden sa om verken, för hon upptog hela mitt intresse. Vad var hon ute efter? Sökte hon den där hopplöst romantiska idén om en relation med en intellektuell eller var hon en sådan där ’stalker’?”, sa Magdalena. ”Hon fick honom att tappa tråden flera gånger. Det var oerhört störande. Jag kunde inte hänga med i hans upphackade meningar. Det var nästan oförskämt hur uselt det blev. Ska vi behöva betala ytterligare en entréavgift för att få en ordentlig guidning?”

”Nej, det får räcka med en gång för min del”, svarade Charlotte. ”Jag snappade trots allt upp att just de här verken inte har någon dold innebörd eller representerar något specifikt, förutom den egna ytan. Det finns inget att förstå. Det är rent dekorativt. Och vi betraktade allt. Om så inte lika ingående som kvinnan vid Carlsund.”

”Du har så rätt, kära Charlotte. Som vanligt.”, sa Magdalena. ”Dessutom blir det förstås svårt att toppa detta uppseendeväckande spektakel till kurtis. Kvar återstår ju bara konsten…”

 

Skrivpuff hittar du här.

Skrivpuff, 17:e april, 2018.

Slemmig

 

 

”Det där är en riktigt slemmig jävel”, sa Ywette och pekade mot en man i grå kostym med tunna vita ränder. ”Han tror att han äger hela världen bara för att han råkar vara börsmäklare och köra en sån där Tesla. Usch. Jag ryser varje gång jag ser honom. Han har en sån där blick som verkar klä av en naken.”

”Det är nåt sånt där retoriskt knep de använder”, svarade Sandra.

”Vad då? Överlägsenhet?”

”Nej, eller nja… kanske. Jag menar det där med att klä av folk nakna”, förklarade Sandra. ”De säger att man ska göra det om man har scenskräck och ska tala inför publik. Det blir lättare då.”

”Men han föreläser inte och jag är inte hans publik”, protesterade Ywette och satte ena handen precis ovanför ögonbrynen som för att skydda sig mot ett skarpt sken. ”Kolla hur han håller på. Liksom slickar sig om läpparna och tar för sig av både kvinnor och män. Håller hov med sitt entourage. Fattar inte hur de står ut. Männen fjäskar och kvinnorna – vill de verkligen ligga med den där knotiga mannen?”

”Han kanske är välutrustad”, sa Sandra, ”och dessutom vet hur han ska använda det.”

”Jag tvivlar”, svarade Ywette och smuttade på den röda drinken i det Y-formade glaset. ”Vet du att han försökte ragga upp mig med att följa med och kolla på hans etsningar. Etsningar! Jag är inte intresserad av konst som köps för marknadsvärdets skull.”

”Etsningar har väl inget större monetärt värde”, invände Sandra. ”De köper väl de flesta för att de faktiskt gillar dem. Så till vida det inte är nåt av Rembrant eller Picasso. Om folk överhuvudtaget köper grafik, vill säga… det är lättare att sälja massproducerade affischer av tropiska palmen än grafiska blad.”

”Men det lät ju så himla löjligt”, sa Ywette, ”så jag vände på klacken och gick. Du skulle ha sett vad snopen han såg ut!”

”Tydligen inte tillräckligt snopen för att ha fattat vinken”, sa Sandra. ”Han är på väg hit.”

Skrivpuff, 16:e april, 2018.

 

Äkta hälft

Tyra Kleen, akvarell, 1972. Källa: http://europeana.eu/portal/record/91619/SMVK_EM_objekt_3585433.html

 

Vet du, jag börjar bli trött på det här med att vara din inkomstkälla. Vi är visserligen äkta makar och som min bättre hälft så är jag skyldig att försörja dig om du saknar inkomst. Det där vet jag. Men nu måste du ändå hitta nåt som ger lite klirr i kassan. Herregud. Hur gammal är du? Borde du inte ha hittat nåt? Kanske försökt sälja iväg några av dina målningar? Är det så himla svårt att skilja sig från dem? Jag tycker nog att vi har fler än vad som får plats här hemma. Hör du på? Du verkar så disträ helt plötsligt. Jo, du snurrar med håret så där igen. Då brukar du glida undan. Mental. Försök lyssna på mig nu. Jag vet att du får in lite pengar på de där kurserna du håller i akvarellmålning. Men herregud. Det blir inte mer än brödpengar. Dessutom springer du iväg till den där konstnärsbutiken där på Söder så fort lönechecken kommer. En till tub akvamarin eller vad fan färgerna heter och ajöss med de stålarna. Vi skulle ju åka utomlands i år. Försöka flytta till nåt annat närmare stan. Fixa den där Giuliettan som vi båda drömt om ska föra oss ut i världen. Försök inte glida undan och påstå att bilsemester inte också är nåt du vill göra. Du har sagt att vi ska. Jag förutsätter att det blir av nu. Du kan väl söka jobb på Ica? Det kan väl inte vara så svårt att få. Det finns faktiskt jobb för den som vill ha. Det har börjat lätta på arbetsmarknaden nu. Det står i tidningarna överallt. Och du kan faktiskt inte hålla på med den här hobbyverksamheten resten av livet. Det är dags att du växer upp nu. Tar lite ansvar. Jag är trött på den här trista förorten, betongen och alla adidaskläder som folk glider runt i. Med min lön och en inkomst från din sida kan vi ta oss bort från det här. Leva high life i innerstan. På Söder med alla andra kulturprofiler. Eller var du vill. Vore inte det bra? The sky skulle bli the limit, liksom!

Skrivpuff, 20:e september, 2017.

Mening ur bok
“Avoid platitudes, or writing self-evident commentary off the top of your head:’The contemporary art-world is intcreasingly affected by market forces’ – no kidding!”
Ur How to Write about Contemporary Art av Gilda Williams.

 

Meningen med konsten är att förändra, att blicka framåt, utmana och provocera, sa Björn och smuttade på det röda vinet vars alkoholångor fyllde lokalen och blandade sig med doften av salta pinnar. Det dekorativa inslaget är sekundärt.
Han petade in ett finger innanför den svarta polokragen och drog den lätt utåt innan han fortsatte prata om det omvälvande med Kazimir Malevitjs svarta kvadrat från 1900-talets första hälft. Linda nickade och såg glad ut, men kvävde egentligen en gäsp. Hon hade klätt sig i en ljus blommig klänning av tunn chiffong med rysch och och stuckit fötterna ett par cowboyboots med fyrkantig tå. Hon såg sig omkring bland alla svartklädda människor som balanserade rödvinsglas i ena handen och salta pinnar i den andra samtidigt som de verkade djupt engagerade i samtal med likasinnade. När Björn hade bjudit ut henne hade hon tackat ja utan att tveka. Han var lång, snygg och djup. Lite för djup, tänkte hon där hon satt och försökte sjunka ner så långt hon kunde i den mörka chesterfieldfåtöljen. De verkade allt sprungna ur det högre ståndet, alla utom hon. Om de visste att hon förutom sin förkärlek för modemagasinens trender också hade vuxit upp med mestadels serietidningar i handen, skulle de förmodligen brista ut i gapskratt. De flesta verkade ha lärt sig läsa med hjälp av Franz Kafka. Själv hade hon tvingat sig igenom Processen på en universitetskurs utan att lyckas förstå den. Här verkade de ha fått bildning med modersmjölken.

Vad tror du om kubismens arv idag, frågade Björn och såg på henne med två mörka ögon. Har den någon inverkan på dagens konstnärer?
Tja, alla vet ju att Cezanne var en stor inspirationskälla och fortfarande är det, svarade Linda och försökte sträcka upp sig. De flesta byggnader underkastar sig fortfarande kubens rätvinkliga form, för att inte tala om gallerierna som fortsätter att envisas med den vita kubens estetik.
Björn suckade och ställde ifrån sig sitt vinglas på ett lågt bord täckt av en glasskiva och slog ut med händerna när han konstaterade att det där visste ju alla. Hon borde komma med något nytt, sa han, något som gav intressanta, banbrytande infallsvinklar på redan etablerade antaganden. Om hon ville komma någon vart inom branschen. Linda rättade till ryschen vid urringningen och försökte tänka på annat än att några tårar envisades med att bränna i ögonvrån. Hur hon än gjorde, skulle hon aldrig passa in med sina referenser som tagna ur en Kalle Anka-tidning och problematiseringar som lämpade sig bättre för en kolumn i en skvallertidning än för tidskriften Konst Nu som kom ut en gång i månaden och som Björn var redaktör för.
Linda kikade på klockan. 23:45. Om en kvart skulle hon bryta upp. Lämna hela det konstnärliga fältet och dess tolkare bakom sig för att ta bussen hem. Hon drack det sista av vinet med ett lätt leende på läpparna. Snart, mycket snart, skulle det här vara över.