Güelliparken

Mer eller mindre fristående fortsättning till Ta emot!

– Du måste leva lite också, inte bara gå runt här och glo, sa Javier och log mot Agnes. Du filtrerar livet genom en lins. Det är inte bra. Känn in allt. Använd alla sinnen!

– Nähä, men du vet alltså vad som är bra?

–  Ja.

Det provocerade Agnes att han var så självsäker och stod med båda fötterna brett och stadigt på jorden. Själv trippade hon fram, osäkert på utsidan av sina och med krampaktigt knipna tår som om hon ständigt var på väg att falla omkull.

– Nu är det så att jag måste göra det här eftersom jag fått pengar för det. Det är inte något jag bara kan strunta i. Ser du entrén här vid Güelliparken? Ni har sån jävla konstig stil här. Som pepparkakshus ibland.

Javier skrattade och sa att hon inte hade någon förståelse för hur man kan bygga hus eller för konsten.

– Det ska vara lekfullt och roligt, annars blir man ju helt sänkt. Ni nordbor är så… fyrkantiga. Jag fattar inte hur ni orkar med livet. Liksom som att det inte räckte med mörker och kyla. Det måste var inrutat också! Om du tittar på byggnaden, jag menar verkligen tittar, vad ser du då? Vad hör du? Vad känner du?

Han såg på henne på ett sätt som gjorde Agnes nervös.

– Ja, men jag ser ett hus som blandar lermoskéerna i Timbuktu med Hans och Greta. Är inte det estetisk stöld? Fast här är väggarna inte släta, utan grova som om det vore sandstensbumligar staplade på varandra. Och så det där med Bröderna Grimm… det är ju helknasigt!

Javier kliade sig i huvudet och såg på henne.

– Stöld? Jag fattar inte varför det skulle vara det… Men du, känner du verkligen ingenting annat när du ser på det?

Orden var sagda med eftertryck, som om han inte begrep att hon var tom inuti där hon stod och såg på grindstugorna med sina sandgula, ruffa fasader och inslag av mosaik. De organiska formerna gjorde henne svimfärdig. Taken som buktade och böljade likt slipade stenar och snäckskal från havet. Det minaretformade tornet med sitt rutmönster i blått och vitt, krönt av en balkong och garnerat med ett kors. Agnes drog häftigt efter andan när hon såg upp mot det. Hon tyckte inte om höjder vare sig det var uppifrån eller nerifrån. Det osade lätt av avgaser från trafiken utanför parken men också något annat. Kakor? Kanel? En svag doft av kaffe… ett torrt tunt skratt, som spröda höstlöv som trasas sönder mellan små barns fingertoppar…

– Shit va sugen jag blev på churros, sa han. Så där från ingenstans bara… vill du ha? Du, hur är det med dig? Du ser inte ut att må bra… lite kaffe kanske hjälper?

 

 

Inspirarerat av SkrivPuff: Leva.