Kragen

Jacob stod mitt i sakristian och drog i pipkragen. Han skrek efter Anna som försvunnit ut ur rummet att hon spänt åt den för hårt. Men det förblev tyst. Inget svar. Inga klapprande sulor mot stengolvet. Nu blev han tvungen att fixa till det själv.

Den satt som berg. Tryckte mot strupen som om den ville etsa in ett rött halsband på honom. Eldsband. Den där trollkonan går inte att lita på, muttrade han.

Luft. Han måste få luft!

Ett väsande läte letade sig ut från Jacobs mun. Samtidigt spändes halsen ut av blod som ville men inte kunde återvända till hjärtat, avskuret från det som strävade åt andra hållet. Synen grumsades och de ornamenterade väggarna i rummet tappade konturerna. Det var inte så här hans liv skulle sluta. Inte strypt av kragen som en annan syndare!  

Jacob fumlade med fingrarna i nacken. Kände det styva tyget göra motstånd och sticka mot huden som vassa knivseggar. Så letade sig ett finger in mellan kragen och huden, två fingrar till och sedan ett par från andra handen. Jacob slet till. Det knakade i kragen när gav efter och slets itu. Jacob hukade framåt. Satte händerna mot låren och flämtade efter luft. Munnen smakade av metall. Det var alltså så här det kändes att dö, tänkte Jacob. Men han hade lurat den.   

Tack gode Gud, amen.

Insprirerat av Skrivpuff; amen.

Normer

”Har du varit på loppis igen…”, sa Sonja och stirrade på Monkan som snurrade runt ett varv på skolgården. Klänningen lyfte och blottade benen, håret stod som en sky runt det hjärtformade ansiktet. Det rasslade i armband och halsband som hängde i långa tunga rader. Pärlorna glittrade i solskenet. Sandaletterna klickade mot asfalten.

”Och?”

”Kan du inte bara se normal ut?”

”Normal?”

Monkan rynkade pannan och lade huvudet på sned. En kall vind drog över skolgården och fick håret att resa sig på Sonjas bara armar.

”Ja, som vi andra…? Som… Jacky..”

”Men Jacky ser ju jättetråkig ut… adidaskläder och gympaskor… jag vill inte ha sånt. Jag vill inte va sån. Vill inte ha nån uniform som alla andra. Fattar du?”

”Jo, men ändå…” Sonja bet sig i läppen sparkade till en sten på marken. De tidigare så vita skorna med lätt kilad sula hade blivit gråa under våren. Hon visste att de stank. Fötterna blev blöta i dem när solen gassade på. Nog kunde hon tänka sig ett par tunnare skor. Men Jacky hade sagt att det var Nikes Air Max som gällde och… då var det liksom Nikes Air Max som gällde. Vita. Ju vitare desto bättre. Inte solkiga som Sonjas. Definitivt inte med bara tår och tunna remmar, som Monkans. De skulle aldrig bli accepterade i gänget så länge Monkan envisades med sina secondhandkläder. Hennes envisa tro på att livet bestod av ett romantiskt sus och dus med rysch och volanger, och små handväskor med rosetter. När det gällde att passa in.

Inspirerat av Skrivpuff: Sus och dus.

Kärnfull

Nålen trängde upp mellan den grova bomullsvarpen och lämnade en svans vita stygn efter sig. Täcket som bestod av sammansatta vävda remsor, handtryckt någonstans under den gassande solen i Kenya, hade älskats och slitits. Det var självklart för Esther att laga hålen för hand. Inte ta fram symaskinen och trycka in det mellan mataren och pressarfoten. Det var inte värdigt att låta en maskin tugga sig fram i ett handgjort landskap, och det i en fart som vida överskred handens. Esther rös vid blotta tanken. Livet gick för fort. Bilarna blev snabbare. Cyklisterna också. Pensionärerna hade svårt att hinna med sina rollatorer och hängde som vantar bakom dem. Själv hade Esther svårt att hänga med i sitt inre tempo. Trots att hon satt ner, djupt försjunken i fåtöljen, var det kaotiskt innanför skinnet. Andningen ytlig. Axlarna spända. Käkarna… hon kunde nästan höra hur tänderna gnisslade. Ändå satt hon där hon satt. Fast besluten att låta nålen och tråden guppa upp och ner över de abstrakta fälten av umbra och bränd ockra.

Förbannat!

Ordet smet ur Esthers mun. Kort och kärnfullt. Alldeles för högt. Det fick henne att stanna upp helt trots att det gjorde ont i tummen och trots att en blodsdroppe trängde fram. Hon lystrade och kände hur öronen vinklade sig som två paraboler på jakt efter ljudvågor från yttre rymden. Om barnen hörde henne nu skulle det vara kört. All trovärdighet kring svordomars förbud bortblåst. Men det var tyst från barnkammaren. Oroväckande tyst.

Inspirerat av Skrivpuff: kärnfull.    

Oönskat besök

Mannen kom från ingenstans. Stod bara där i trädgården, barbent i snäva shorts utan tröja, med fötter instuckna i grådaskiga träningsskor. Han tryckte ner fötterna i gräset, drog med sulorna så att tuvor sprättades iväg. Som en hund som just gjort sitt och ville täcka över det. En svag bris drog in från sjön samtidigt som solen gick i moln.

”Kom ska du få smaka på grillat”, sa han och höll upp ett spett med kött på. ”Det är helt lagom blodigt. Nästan helt rått.” Han förde spettet mot ansiktet och grimaserade samtidigt som han drog in doften av det. Ena handen roterande framför bröstet som om han dirigerade en orkester. Han blottade sina tänder och låtsades gnaga på köttbiten. Drog sedan ena underarmen över munnen och klappade sig på magen.

Margit drog sig bakåt. Långsamt för att inte verka rädd. Orden fastande i strupen. Hon kippade efter luft utan att få in någon i den torrlagda munnen. Händerna greppade om fatet med majskolvar som hon tänkt lägga på grillen.

”Det är ingen idé att du ropar på hjälp”, sa mannen och rörde sig närmare henne. ”Det är bara vi här. Jag såg de andra hoppa in i bilen. Vad hade de glömt köpa? Ketchup? Eller en flaska vin?”

Margit famlade med ena handen efter altandörren bakom sig. Hjärtat dunkade och det susade i öronen. Blicken mot mannen som långsamt närmade sig. När hon kände dörren släppte hon fatet och det gick i två bitar. Majskolvarna rullade ut över trädäcket. De lämnade blöta spår efter sig som Hans och Greta i ett fåfängt försök att hitta hem med hjälp av brödsmulor. Margit drog igen glasdörren och vred om låset. Sedan stod hon som förlamad och såg mannen komma springande. Ögonen var vidöppna och stirrade på henne. Hennes andetag ytliga. Hans fulla av vigör som om han var en van idrottare trots auran av heroin och hemlöshet. Han hoppade upp på altanen och skulle just ta några smidiga steg mot dörren när han snubblade på en av majskolvarna. Margit hann bara se honom segla mot träet när förtrollningen bröts och hon kunde springa mot ytterdörren. Vredet var kallt och hårt mot de fuktiga händerna. Det gled och trilskades innan det klickade till. Margit drog några hastiga andetag och såg sig omkring. Fönstren. Hade hon stängt alla fönstren?    

Inspirerat av Skrivpuff: Grilla.

Skevheter

Det var tomt i skolkorridoren där Elin och Einar satt uppflugna i fönstersmygen. Einar dinglade med sina gängliga ben och drog med handen över sin slitna Kånken. Han dunkade hälarna mot elementet. Svaga, rytmiska dunkar som fick elementet att vibrera.

”Va, borstar du alltid tänderna vid diskbänken?”

”Ja, jag hatar att stå framför speglar.”

Elin kliade sig i huvudet med en blyertspenna och såg på Einars släta ansikte med två mandelformade ögon och höga kindben. Den raka näsan som många skulle kunna dö för. Fylliga läppar.  

 ”Det finns inget värre än att se sig själv stå där med en pinne instucken i käften och fradga över hela fejset. Det är illa nog hur jag ser ut som det är!”

”Vad då hur du ser ut?”

”Jag ser ut som ett äckligt monster! Ser du inte mina gula tänder, liksom spetsiga som om jag filat till dem och så huden… gulblek och full av gapande porer som hela tiden hotar att spy ur sig sitt svarta innehåll…”

Einar skrynklade ihop sitt ansikte och låtsades spy över axeln. De skrattade båda två. Einars lät hånfullt. Elins osäkert.

”Du kanske ska gå till skolsyster för att…”, sa Elin och fingrade på ett armband av plastpärlor grälla färger.

”För att vad då!?”

Einar spydde ur sig frågan och slutade slå fötterna mot elementet. Han sköt rygg som en katt och stirrade på henne med en mörk och hård blick.

”Bara för att jag hatar att se mig själv är jag väl inte sjuk eller så!”

”Hon kan hjälpa dig”, mumlade Elin och så ner i golvet. ”Det kanske bara blir värre annars? Du vet väl att det finns speglar överallt. Det går inte att undvika reflektionen av sig själv. Skyltfönster… kastruller… blanka kakelplattor…”

Inspirerat av Skrivpuff; Ond cirkel.

Middagen som inte blev

Boris böjde sig ner och kikade in under köksbordet. Två tallrikar och assietter, fyra glas och lika många par bestick. Vikta servetter som påminde om blommiga svanar.

”Är det inte konstigt att duka under bordet?”

”Ja, mycket har man sett men undrar om inte det här tar priset”, svarade Sören och kliade sig i huvudet.

Det fick Boris att sucka och ta sig för pannan.

”Men är du helt bakom flötet idag? Sören, för fa-an… vi är på en brottsplats och så yr du runt med ditt mjäll och fan vet allt…”

”Helvete… det tänkte jag fan inte på ens… sorry, chiefen…  det har varit lite tufft hemma. Bebisen vill fan inte sova och Sonja är grinig så in i helsike.”

”Du, ditt privatliv får du lämna hemma. Här är vi professionella. Klarar du inte det så vet du vart du ska gå! Hon låg alltså in hallen när dottern kom för att titta till henne?”

Sören nickade och harklade sig, vägde från fot till fot med röda kinder.

”Just så är det. Hon låg precis innanför dörr’n. Hade inte svarat i telefon under dagen så dottern tyckte det var bäst att kila förbi. Det var något med hjärtsvikt…. Jag minns fan inte vad hon sa riktig. Snörvlade så mycket att det var svårt att höra ordentligt trots att jag bad henne hämta andan innan hon svarade. Men hon lyssnade inte på mig. Det kan ha varit gikt också. Säkerligen någon slags delirium. Demens kanske? Kvinnor i den åldern får väl inte psykoser?”

”Inte vad jag vet. Men underligt är det ju att hon skulle duka så här och sedan segna ner i hallen. Fanns det inga tecken på våld?”

Sören skakade på huvudet och svarade att ingenting tydde på att hon bragts om livet.

”Ytterdörren var låst dessutom”, fortsatte han. ”Så om någon var här, skulle den personen behövt en nyckel.”

”Är det säkert? Har någon kollat alternativa vägar in och ut? Och maten…”

”Det är en slottsstek. Hon verkar ha gjort gelén till den själv. Här står en burk med handskriven lapp. Januari 1989. Den är från i år. Finns säkert fler i skafferiet. De är ju såna, de där som håller på och donar i hemmet. Det går inte att göra bara en sak av varje. Måste fylla upp hela förråden på en gång. Ingenting har kokat fast i kastrullerna heller. Spisen var avstängd. Potatisvattnet avhällt. Såsen till steken redd och klar. Sparris med hollandaisesås till förrätt.”

”Inte visste jag att du var en så pass hushållskunnig man! Vem är det som är kärringen i ditt hem egentligen?”

Boris klappade Sören på axeln och skrattade innan han gick ut ur köket för att ta en ny titt på den döda kvinnan.

Inspirerat av SkrivPuff: Duka under.

Realism intill en disktrasa

 

 

 

 

Jag har ingen lust att skriva. Ingen. Vill inte. Vill inte inte vilja heller. Vill vilja. Men vill inte. Varför är det så här varför måste jag vilja inte vilja vilja inte vilja vilja inte lust har inte lust att inte ha lust har inte lust vill ha fler gröna blommor har inte plats för fler växter det är fullt på fönsterbrädorna dammet ligger som en päls på alla ytor inklusive blombladen och böckerna och penslarna och färgtuberna och spisen eller kanske inte på spisen i alla fall men jag har inte lust med att inte ha lust och jag har inte lust med att ha damm överallt och inte lust med att damma och svettas med dammsugare disktrasa golvtrasa mikrotrasa och förresten får jag inte till det med de där mirakeltrasorna för de tar inte alls bort allt så som det påstås och det har jag verkligen inte lust med och inte har jag lust att gnugga mig svettig för att få bort feta skuggiga fläckar från dörrar skåp handtag väggar golv vem bryr sig om tak förresten? Tittar någon uppåt? De där fula lamporna i köket. De som ser ut som tefat. Ufon. Som inte går att ta ner. Som redan fanns där. Som är ett måste för den som hyr. Annars kommer det. Aja baja inte röra! Helst inte röra någonting. Saker som går sönder. Av sig själva. Av dålig kvalitet. Sånt som inte gick sönder förr som nu är sprött och skört och inte tål normalt slitage. Vad är normalt slitage i en hyresrätt? I en lånad bostad utan stora lån på banken? Vad är att vara försiktig? Som de säger att vi måste vara? Försiktiga? Trots att man alltid bott i lägenhet, i hyresrätt, i lånad bostad utan stora lån och det som gick förr som inte går nu med nya, moderna, hållbara material som inte håller. Vaktmästare som pekar på att man måste lära sig sitta ordentligt på toaletten för att ringen av plast ju annars går sönder och som inte lyssnar på svaret. Att man suttit på toaletter i ett halvt sekel och först nu börjar de gå sönder på löpande band. Jag har ingen lust. Jag är en halvgammal hund. Vill inte bli uppfostrad. Inte igen. Inte på nytt. Inte vänja mig vid nya saker. Inte inte vilja heller. Samtidigt lägger sig dammet. Det bryr sig inte. Har säkert inte lust.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Päls.

Bildkällor: Dass Dracena Fönster Kök

 

Tvista

Majsan släckte lampan i badrummet och kryssade mellan väskor och skor mot köket. Hudkrämen sved men hon gned ändå ut den. Det idoga tvättandet slet på kropp och själ på ett sätt som överväldigade Majsan. Hon var ändå en renlig person, hade handsprit i väskan och petade sig aldrig i näsan. Sånt var för barnungar. Riktigt små sådana. Inte något hon tillät sina egna.

”Kan du inte göra din egen leverpastejmacka och hålla den långt borta från mig? Doften gör mig galen… du vet hur jag blir när jag är på smällen… inte ens schampo luktar ok längre.”

”Jag fick tvista med en kollega på jobbet idag om vilken strategi som är bäst nu. Det tog musten ur mig. Fattar inte varför hon går på mig så där. Vad kan jag göra åt regeringens val? Jag ba ursäkta lite så ska jag ringa upp statsministern här och presentera dina invändningar. Återkommer.”

Majsan låtsades slå ett nummer i handflatan och höll den mot örat.

”Tyvärr. Inget svar… jag får försöka igen senare. Bara han nu inte har blockat mitt nummer…”

Hon suckade och slog sig ner på en av barstolarna vid köksön. Såg på Elsa som tryckte in salta kex i munnen. Sa att hon ändå inte orkade äga något.

”Dessutom var jag tvungen att skriva på engelska. Du vet hur det är… sitta där och hacka in ord på ett språk som bara är den andres modersmål! Helt omöjligt. Jag tror hon skulle blocka mig om det inte vore för jobbet. Hon tyckte jag var oansvarig och galen när jag förklarade den svenska strategin och att jag följer den. Jag går till jobbet för att jag kan och måste. Men jag orkar liksom inte vara någons klagomur för det här… så jag tog i från tårna.  Försökte peka på olika aspekter, juridik och följdeffekter. Men nej. Det är lätt att sitta i ett stort hem och jobba därifrån som vanligt. Ha bil och hela baletten. Om alla hade det så! Och så skrämmer hon upp mig med historien som jag inte vet om det är rykten eller verifierbara fakta. Är det inte orättvist att vissa ska exponeras för att underlätta för andra att hålla sig i hemma? Vem vill vara den som står och langar beställda varor till folk som kan hålla sig isolerade? Vem vill inte låsa in sig? Men alla kan inte det.”

”Jag är glad att vi inte ska föda förrän till slutet på sommaren… tänk de som ska in nu, mitt i det här…”

Elsa ryckte upp dörren till frysen och frustade ut att hon var galet sugen på glass.

”Om inte det här är slut snart kommer jag rulla ut genom dörren.”, sa Elsa och lät  blicken följa några moln som svävade i skyn utanför fönstret. ”Det är inte precis så att jag vill vistas bland folk i det här tillståndet och herregud så tacksam jag är över att ha fått beviljad sjukskrivning! Jag vet ju att graviditet inte är en sjukdom, att den är självvald och bla bla bla… men den här ryggen bad jag inte om… inte illamåendet heller. Tänk att enda sättet ska vara att stoppa in nåt i käften… idissla som en kviga. Om jag får se en bild till på en lycklig kändis med mage i vädret då…!”

Hon knöt nävarna och höll upp dem mot taket.

”Nu sitter väl rik som fattig i samma trista isolerade båt”, sa Majsan och lutade huvudet mot armarna som vilade på en marmorskiva.

”Det kan hända. Fast deras båtar är fan så mycket finare och rymligare än den vi trängs i här. nä.. nu måste jag nog bota min frustration och bitterhet med lite amerikansk nyandlig tacksamhet… åh, vad jag är tacksam över allt vi har och inte har. Kaffet är snart slut förresten. Hörde att det snart blir dyrare också för ingen kan plocka skördarna i Sydamerika. Samma med ärtorna på Öland.”

”Skit i grönsakerna”, sa Majsan och skrattade. ”Ingen vill ha sånt ändå. Men kaffet… Då blir det ett riktigt helvete. Snörvlande, feberyrande zombies utan koffein i ådrorna… det kommer bli människans undergång.”

Inspirerat av SkrivPuff: Tvista.

Observationer

 

Solen var på väg ner över horisonten. Det susade i det höga gräset. Lisa låg tryckt mot marken och försökte kväva en nysning. Hon hade inte tänkt på att ta antihistaminer i god tid före avresan. Det hade varit snö när hon lyfte från Arlanda. Tankarna snurrade kring packning, vacciner och tigrar. Varma vindar. Monsuner. Saris som fladdrade i vinden. Inte allergier. Hon svor tyst för sig själv. Naturligtvis skulle hon gå miste om sitt drömjobb redan från start om hon inte fick det att sluta kittla i näsan. Hon sneglade mot mannen som låg nära intill med en kikare tryckt mot ögonen. Den grågröna färgen i kläderna, som skulle få dem att smälta in i bakgrunden, fick hans ansikte att anta en glanslös ton. Ändå var han snygg, majestätisk nästan, med sin skarpa profil och ett tjockt solblekt hår. Ingen ring på vänster hand. Inte heller på den högra.

”Visste du att tigrarnas ränder är lika individuella som våra fingeravtryck? Du kommer snart lära dig se skillnad på dem.”

Joakim viskade till Lisa utan att ta blicken från kikaren han höll i sina händer.

”Kan de dra in klorna eller är de alltid utfällda?”

Frågan ploppade ut av sig själv och blev hängande i luften. Det ilade i läppen när Lisa bet i den. Varför betedde hon sig som en barnunge? Dra in klorna? Varifrån fick hon allt?

Det där har du väl koll på, mumlade Joakim tillbaka utan att avslöja med en min om han tyckt att hon var skrattretande.

Lisa var säker på att han tyckte det. Första riktiga dagen på jobbet och hon avslöjar sig som okunnig. Hur dum fick man bli?

”Ser du hur de börjar vakna till nu?”

Lisa riktade kikaren mot dungen där katterna låg som soffpotatisar på marken. En av de större hade börjat vifta slött på svansen. En annan gapade stort efter luft, blottade tänder och tunga innan den kastade sig upp på framtassarna.

”Du antecknar väl tiden nu?”

”Öh, ja, självklart”, svarade Lisa och trevade med handen efter väskan hon lagt ifrån sig. ”Du kan lita på mig. Jag fixar det!”

Det prasslade när Lisa fick tag i väskan och drog den till sig. Hon sneglade mot Joakim men han stirrade fortfarande genom kikaren. En snabb blick på armbandsuret och några bläckkråkor senare gjorde Lisa detsamma. Hon följde tigerhonans mjuka rörelser och kärleksfulla puffar på de sömndruckna ungarna som nästan tappade balansen.

”Snart måste vi byta till specialkikarna”, väste Jocke ur mungipan fortfarande utan att slita blicken från de randiga djuren. ”Det börjar bli mörkt nu och då är det dags. Du fick väl med dig dem?”

 

Influerat av Skrivpuff: Tiger.

Ankdamm

 

Det blåste in salta, svala vindar från havet. Marie satt vid ett kafébord och blundade med ansiktet vänt mot solen. Hon hade struntat i att sminka sig och visste att hon var glåmig efter vintern. Men det struntade hon i. De fick ta henne precis så som hon var, utan en skiva smör. Dessutom var hon hundratals mil hemifrån. Tanken på ankdammen till samhälle fick håret att ställa sig på armarna. Resan hade bokats flera månader tidigare och ändå var det som om hon prickat in just rätt datum att ge sig av. Johnny hade insinuerat att hon haft kuckel med Lars och det bara för att de tagit en promenad tillsammans! När han inte tog reson gav hon upp. Marie var säker på att han budat ut historien över byn. Sladdertacka som lät munnen löpa så fort han fick nys om minsta lilla, förvrängt till oigenkännlighet. Tänk att hon gång varit kär i honom! Minnet fick kinderna att bränna av skam. Så naiv hon hade varit. Men det hade inte lett någon vart. Johnny inte ens vetat om det.

”Lika så bra”, mumlade hon för sig själv och sträckte sig efter ölen som skummade på bordet.

”Se dig för!!”

 

Inspirerat av Skrivpuff: Ankdamm.