Bulla upp

”Varför står det i så många böcker att föräldrarna är pinsamma?”

Jag ser upp från tidningen, skjuter upp glasögonen på näsan och ser hur du lägger pannan i så djupa veck som du förmår. Den är nästan helt slät, trots att du anstränger dig. Framför dig ligger din vanliga frukostmacka. En rostad macka med leverpastej och hallonmarmelad.  

”Det är väl för att man brukar tycka det när man är i din ålder och uppåt”, säger jag, lättad över att inte vara där än.

”Gör man”, säger du och kliar dig bakom örat så att jag undrar om du har fått löss.

”Ja, det är jättevanligt och helt naturligt. Man ska inte tycka att föräldrar, eller vuxna överhuvudtaget, gör och har rätt i allt.”

”Varför då?”

”Man ska hitta sin egen väg, antar jag… Tänka själv. Och det ska bli så himla kul! När du kommer hem med en tjej eller kille, så ska jag stå där redo med bullarna och mjölken i dörröppningen. Och så ska jag säga ’är det nån här som är sugen på lite bulla?’ Saft fick man ju förr, men det är inte okej längre verkar det som, så ni får mjölk till.  Om ni inte hellre vill ha kaffe eller kanske te.”  

”Men mamma! Jag tycker inte om kaffe. Inte te heller.”

”Okej, då blir det saft då. Eller nej, jag menar mjölk. Saft är inte bra för tänderna… men bulla ska det va, där är jag benhård!”

Padda

Det stack i näsan på Lill när hon vaknade i det dunkla sovrummet. Förkylning igen, naturligtvis, tänkte hon och suckade. Det är priset man får betala för att jobba med småbarn hela dagarna…

Lill gnuggade sig i ansiktet och tänkte på drömmen hon slitits ifrån. Den heta kärleksstunden med en okänd man. Så absurt. Lill var inte typen som skulle kasta sig rakt i famnen på en okänd karl, ändå… ändå hade den varit lika underbar och som det nu var förbaskat snopet att vakna. Som att kyssa en prins och vips så står där en vårtig och knubbig padda.

Lill blinkade några gånger innan hon snurrade runt i den mjuka sängen och snodde duntäckte omkring sig. Det skulle gå att dyka tillbaka in i drömmen, det var hon säker på. Hon behövde bara bestämma sig och det var trots allt söndag. Ingenting att stressa upp för, ingen stämpelklocka, ingen tid att passa. Och det var ju så skönt i sängen. Lill drog ett djupt andetag och skulle just låta luften glida ut i en lång härlig, avslappnande utandning när hon hostade till och for upp som en spiralfjäder.

Bränt.

Det luktade bränt.

Det tog en stund innan Lill frigjort sig från täcket och kom ur sängen. Ett fladdrande sken avtecknade sig mot ena väggen utanför rummet och fick håret att resa sig i nacken på henne. Lill fick svårt att andas. Det kändes som om hon satt fast i ett trångt utrymme som hindrade henne från att röra sig.    

Inspirerat av Skrivpuff: padda.

Monokromen

”Jag tror att Johan måste rösta på miljöpartiet bara för att det är grönt”, sa Ulrika och skrattade. ”Kolla. Nu kommer han. Femtio nyanser av… militär. Det är det enda han har på sig.”

Mozart såg mot entrén till fiket och kunde genast urskilja Johan bland alla de svartklädda som surrade runt med rykande pappmuggar och portfolieväskor.  

”Kamouflage idag, alltså”, sa Mozart och flinade.

Läs gärna vidare här.

Slang

Det small till och cykeln började wobbla på den smala trottoaren mitt i nedförsbacken. Elvira försökte återfå kontrollen och greppade styret hårt med händerna. En gubbe i blåställ och grön keps stirrade efter henne. Elvira han se att han höll en skiftnyckel i ena handen och en slang i den andra. Han svor och skrek att hon inte fick cykla där. Mer hann hon inte höra förrän en häck kastade sig rakt emot henne och svalde henne hel.  

Svordomarna fortsatte hagla samtidigt som de hördes allt tydligare. Elvira vred sig och försökte trycka bort cykeln, grenarna, de flikiga bladen med sina hål efter hungriga löss. ingenting gick som hon ville idag. Inte ens den förbannade gamla cykeln var villig att ställa upp. Och nu skulle dessutom en ilsken man skälla ut henne.

Exempel

Ester hängde av sig den blöta kappan och såg ut över kontorslandskapet. Smala, runda, brunbrända, glåmiga ansikten lystes upp av blått sken från datorskärmar som surrade i takt med ventilationen. Ingen lyfte blicken trots att dörren gnisslade så mycket att den kunde väcka en död. Ester övervägde en stund för sig själv medan hon pluggade ur två vita lurar ur öronen. Sedan drog hon ett djupt andetag oc hklämde ur sig ett god morgon, vilket väder! Det lät käckt. Det tyckte hon själv.  Överdrivet, kanske, men käckt. Ett par ögon såg upp på henne. En kort sekund bara. De flesta fortsatte på med sitt. Det var mycket att göra. Det visste Ester. Hon var själv överhopad med uppgifter.

”Ester, kan du komma in till mig?”

Sugen på att läsa vidare? Då finns fortsättningen här:

I runda slängar

Mitt i trädgården. Bara fötter i grönt gräs. Daggkåpor som kittlar mellan mina tår. Svalor som pilar och visslar som guppande pilar mot den klarblå himlen. Trähuset i bakgrunden. Doften från vresrosen som smet över från grannen. Filten som glömdes på altanen igår är ännu fuktig. Fuktig men varm. Den magiska ullens egenskap.

Du säger att den sticks men sätter ändå dina bara fötter på den och kryper ihop. Du blir liten som ett knytt, förväntansfullt fniss fyller luften och jag hör dig mana på mig. Skynda! Skynda snurra!

Ja, ja, jag ska.

Mina fräkniga sommarhänder tar tag i de fyra hörnen och förvandlar det platta tyget till en påse. Du ligger ihopkrupen därinne och jag känner mig som en stork när jag låter dig dingla upp från marken.

Jag slänger runt filten. Först försiktigt. Sedan snabbare och snabbare uppmärksam på dina ljud.

Med mig som axel svingas du runt, pipande, skrikande mer!, kiknande av skratt. Runt runt slänger jag dig som Saturnus med sina ringar.

Ett pyre i en påse av rött ylle som protesterar när farten sänks. Som skriker nej! när filten bränner mot mina handflator och tvingar mig att hålla hårdare, hårdare, hårdare, för att inte tappa taget. Inte           tappa dig.  

Påsen landar på gräset med en lätt duns. Du sparkar dig fri och en knubbig hand skjuter undan hår från ansiktet. Du skrattar så att oxeltänderna synts, om du haft några. Kräver Mer! Och jag svarar sen, när armarna orkar, när musklerna slutat värka och handflatorna inte längre bränner. Då. Jag lovar. När är sen? Jag rycker på axlarna och tittar på klockan. Tja… i runda slängar… om tjugosju minuter.

Inspirerat av Skrivpuff: runda slängar.

Gnissel

 

“Var goda tag plats! Nu gnisslar vi mot helg.”

Tunnelbanechafförens röst fick passagerarna på tåg 14 mot Mörby centrum att blicka upp mot taket. Någon skrattade till. Någon annan suckade. Sofia såg ner i mobilen. Tjugo i nio. Om mindre än en kvart måste hon vara vid universitetet. Inte sitta på ett gammalt tåg so skramlande hotade med att lägga av vid minsta krök. Så fort föraren bromsade in skrek det plågat i slipen under vagnen. Det fick inte ske. Hon måste fram! Annars skulle dörren till föreläsningssalen vara låst. Gunnar var alltid nitisk med att hålla på tiderna. Den som inte uppfyllde sin del av avtalet fick inte vara med. Hon visste det för väl. Hade hört låset vridas om sekunden innan hon skulle ta tag i dörren. Genom dess runda fönster hade den skära huden på Gunnars skalp lyst mellan de grå stråna. Och i fonden… flinande kurskamrater som hunnit i tid.

“Det var då ett jävla idiotiskt skvallerhål till fönster”, tänkte hon och kastade en blick ut genom fönstret. “Den som kom på det, borde…”

Utanför glaset, på den smutsgrå betongen syntes ett bekant ansikte. Oskar! Det hoppade till i Sofia. Om han såg henne nu… med håret på ända, utan smink, försenad på väg mot dagens första och sista föreläsning… hon hukade sig ner och låtsades rota i ryggsäcken som stod placerad mellan två slitna gympadojor.

 

Inspirerat av Skrivpuff: gnissel.

Kärleksförklaringen

Fluga

F står för förälskelse

L för Looooove eller Lust

U för underbart

G för galet

A för Allsmäktigt

Fluga.

Du är min fluga, fattar du?

Tar du illa upp nu? Varför då?

Här sitter jag på tåget mellan Uppsala och Örebro och värker ur mig mitt hjärta för dig. Skratta inte åt mig… du…

Fattar du inte?

Det är min älsklingsinsekt.

Flugan.

Som surrar

Vimsar

Irrar

Som drar sig till sött.

Precis som du.

Hallå?

Hallå?

La du på nu?

Hallå?

 

Inspirerat av Skrivpuff: Fluga.

Efter stängning

“Cafe” by holtmi is licensed under CC BY-NC-ND 2.0

Det knackade på glaset i dörren. Hårt. Uppfordrande. En näsa gjorde två immiga stråk över den ytan jag nyss gnidit ren från avgaser och damm.  

”Hallå!? Öppna! Portfö…”

Jag stelnade till. Sopkvasten tyngde ner händerna. Det luktade fortfarande kaffe trots att jag skurat rent både disken och kaffeapparaten. Två solbullar och en leverpastejmacka trängdes i soppåsen tillsammans med servetter och ynkliga salladsbitar. Det enda den brokiga skara stamgäster hade gemensamt var att alstra mycket skräp. Smulor. Papper. Kladd. Halvätna kakor.

”Öppna, annars slår jag in dörren!”

Jag ryckte till och såg mig omkring i fiket. Såg han mig där jag stod i ena hörnet bakom disken? Jag tryckte mig försiktigt mot hörnet och hoppades att mina gråa kläder skulle smälta in i bakgrunden. Göra mig osynlig. Varför hade jag lagt ifrån mig mobilen just idag? Min ständige följeslagare låg kvar i personalutrymmet. För att komma dit skulle jag vara tvungen att gå längs med hela kassadisken och riskera att mannen såg mig.

”Tro inte att du inte syns! Öppna!!”

Jag trodde jag skulle svälja tungan så häftigt drog jag efter andan. Ljudet från mannens bankande vibrerade i hela min kropp och fick den att börja darra. Svetten stack i armhålorna och jag höll hårt i mitt enda tillgängliga vapen. Sopkvasten.

”Äntligen fattar du att du ska låsa upp dörren! Det var väl fa-an vad du var trög… jag har ropat länge…”

Jag hörde orden tydligt genom glasdörren trots att han inte skrek längre. Det gnisslade i låste när det motvilligt gav efter och dörren flög upp. Kyla svepte mot mitt ansikte på ett sätt jag inte tycker om. Mannen tryckte sig in och sa något jag inte uppfattade. Mina händer sköt fram sopkvasten mot ett par blanka skor med alltför tunn sula för den nyfallna snön.

”Va faaan händer…”

 En dov smäll. Ett bord som kastade sig skrikande åt sidan. Sedan var det tyst. Jag såg på mannen på golvet. Huvudet låg i en konstig vinkel och blod rann ur näsborrarna. Jag petade försiktigt på kroppen med tåspetsen. En olycka. En hemsk, tragisk olycka.

Jag sa till polisen att han varit hotfull. Tvingat sig in. Sedan visste jag inte vad som hänt. Bara att han föll. Olyckligt. Rakt mot kafébordet. Jag sa att han måst ha snubblat. Att jag trott att han skulle överfalla mig. Nej, att jag var säker på att han skulle överfalla mig. Om inte… och det var ju tur för mig… inte för honom då. Men… livet är som det är. Ja, jo, sådant kan hända, hade poliserna sagt och noterat något i sina smarta telefoner. Okänd avliden. Inga identitetshandlingar. Jag hörde en av dem muttra till den andre att det skulle ta tid att få reda på vem mannen var.

Det var först när kroppen burits ut jag såg den. Portföljen. En brun läderväska hukade intill ett par kuddar på bänken intill fönstret. Dator. Plånbok. Mobil. Här fanns allt. Jag stängde väskan igen och lyfte upp den. Det knarrade lätt i skinnet som fick mig att längta efter ett glas konjak. Det kunde jag behöva efter en sådan här dag… det hade jag gjort mig värd av. Först skulle jag bara samla ihop soporna.

Det rasslade till i påsen när jag släppte ner väskan och knöt åt.

 

Inspirerat av Skrivpuff: gemen.

Bildkälla: Creative Commons.

Vilja väl. Verka fel.

“Herb-Robert (Geranium robertianum)” by Peter O’Connor aka anemoneprojectors is licensed under CC BY-SA 2.0

Blommorna i fönstret. Inne på sista sucken. Inga fler knoppar. Vintervilan i annalkande. Måste låta bli att vattna så mycket. Komma med kannan. Dutta en skvätt. Jamsa runt med en hushållspapper där det skvätter fel. Dalta med plantan. Önska att den växer sig stor. Inte sen. Nu. Stor. Men ändå få ta hand om. Rå om. Vara dess livlina. Livgivare. Inte ta död. Igen.

Slokande blad. Några gula. Svarta flugor som surrar i krukan. Små som vallmofrön irrar de runt. Liksom vimsar i luften. Som vilsna frön. Fast med vingar. Visst ja. Mer vatten. Strålen plaskar nästan ljudlöst. Skvalar. Kannan kränger lätt i handen. Tung till en början. Ändå slokar växten. Bladen hänger sorgligt från grenen. Som dinglande, slitna tygtrasor i en törnbuske. Vattensjuka. Igen.  

Inspirerat av skrivpuff: jamsa.